söndag 3 oktober 2010

329

vi har träffats jättelite hela veckan, gått innan den andra hunnit vakna och aktiviteter aktiviteter på kvällen, men sen:
fredag och äntligen, äntligen lite tid tillsammans, han ska iväg på kvällen men äntligen ska vi få fyra timmar iallafall och han
kommer hem och:
suckar - har du inte lagat mat?
-nej, förlåt jag tänkte att vi kunde göra det tillsammans
-men jag måste ju åka om en timme jag har ju sagt det!
-va, nej?
-jo jag ska på förfest, jag har sagt det?
-nej? när har du sagt det?
tystnad
-okej jag fick reda på det idag så jag har kanske inte sagt det...
och
vi bråkar hela timmen och jag skriker att han fan inte behöver komma tillbaka, att han kan sticka och knulla vem fan han vill och han
suckar att han är så jävla less, att jag är en idiot

och sen går han och
jag är ledsen och arg och skuldkänslor skuldkänslor skuldkänslor för jag blir ledsen av att inte vara med honom, vill bara vara nära, umgås och blir så besviken och ledsen och arg och ger så mycket skuld när det inte går och
jag tar upp telefonen och precis när jag ska trycka skicka får jag sms:
jag älskar dig min bästa människa!

jag älskar honom så mycket

och allt känns lite lugnare och jag åker till en bar och
åker hem tidigt, är så sjukt trött och jag ringer honom för vi sa att vi skulle ringas och

hans jävla mobil är avstängd och
jag går sönder av oro

och klockan blir två och jag vaknar av att han ramlar in, full som en get och jag
älskar honom så mycket

och han lägger sig och laddar telefonen vars batteri tagit slut och
får sms och jag frågar av vem

andreas

och vi småpratar och storpratar och jag skrattar åt honom och han säger att jag inte får reta honom imorgon och han
får ett till sms och vänder sig om för att svara och jag vänder mig med honom och kysser honom på axeln och han vinklar telefonen för

han får inte sms av andreas, han får sms av anna och jag

frågar varför han vinklar, döljer
jag fick sms av andreas förut, då du frågade, nu fick jag av anna

jag hummar okej, tror inte på honom och somnar och

vaknar till en ny dag och gör det förbjudna:
läser hans sms och

den senaste gången han skrev något till andreas var i tisdags
i jävla tisdags och
sättet han skrivit till anna är ett sätt som han annars bara skriver till mig
puss å kraaaam!
hihihihi
och jag mår så jävla illa, jag vill spy, förbannade jävla idiot,
går in i köket och river sönder brevet jag skrev till honom en kväll jag kom hem när han redan sov och
går ut,
kan inte vara här, kan inte andas, kvävs

jävla faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan

-men vad fan är det?
vart ska du?

-UT JAG SKA UT

gråter högt och bryr mig inte om folk som går förbi och stirrar, bryr mig inte om att jag har fula byxor och ingen bh, bara gråter
jävla helvetes förbannade satans IDIOT

går hem igen

-vad är det?
kan du inte säga vad det är?

-du vet själv vad det är, tänk efter för fan

-men vad är det? jag vet inte, på riktigt jag vet inte

tystnad

-säg vad det är?
-du ljuger ju.

-när har jag ljugit?
-tänk efter.

-kan du inte bara säga vad det är?

-du har själv sagt att din gräns för otrohet går när man döljer saker, när man ljuger och säger något annat.

oförstående ögon
-varför har du rivit sönder lappen?
-varför har du ljugit?


-JAG ORKAR INTE SITTA HÄR LÅT MIG GÅ IN I MITT VARDAGSRUM?
-ditt vardagsrum?
-okej VÅRT, LÅT MIG BARA GÅÅÅÅÅÅ

-jag har inte ljugit josefin
-nähe, nä då hör jag väl fel på andreas och anna då, då kan vi glömma allt det här

-va?

MEN FÖR FAN
-igår när du kom hem...(berättar)
-jag kommer inte ihåg det

det gör jag
-men fan inget hände ju. jag lovar inget hände.
-jag vet, jag tror dig men varför i helvete måste du dölja, ljuga? NÅGONTING har redan hänt och det är det här

tystnad

han kommer närmare,
smeker, pussar kinder, kramar

jag värjer mig och han
såras

som han jämtjämtjämt gör och
oftast har han rätt,
oftast är grälen så små att jag bara borde mjukna och krama pussa tillbaka men inte gör det och drar ut på bråket istället men

nu
jävla idiot
-du får inte göra såhär mot mig. du får inte ljuga och dölja saker och sen försöka krama mig och bli sårad när jag inte kramar tillbaka och ge mig dåligt samvete. jag vet, vet, vet att jag säger dumma saker, jag vet att man inte ska läsa människors sms, jag vet att jag är jävlig ibland, jag vet att jag kan vara svår att leva med, jag vet det för jag lever med mig själv varje dag. jag vet allt det men nu har jag inte gjort någonting. jag har fucking inte gjort nåt och du får inte göra såhär mot mig. titta här vad ni skrev och säg att det är ingenting, att jag bara borde svälja och mjukna.

kastar mobilen för hårt, rakt i väggen
förlåt
han läser smsen och sitter tyst och
tåriga ögon
-jag känner mig som en sån jävla usling
-jag vill veta varför. VARFÖR ljög du, varför döljde du, varför varför varför skrev du så?
-jag vet inte, jag kommer inte ihåg.

-jag tycker inte om henne. jag känner ingenting. jag älskar bara dig. bara dig.

prata prata prata
-jag orkar inte längre, vi kommer ingen vart,
vi kollar på filmen istället

-jag tycker om dig.
-jag älskar dig.

men jag tycker inte om dig alls just nu.
-förlåt. hoppas du kan göra det snart.
lilla rösten som jag inte kan motstå och

filmen går och jag gråter och han klappar mig på armen och jag
vänder mig bort.

och jag minns inte i vilket sammanhang men jag klarar inte av att förlåta,
säger vassa saker och han reser sig och skriker att han ska gå,
dra,
och jag säger att bra, ta med dig ditt busskort så kan du åka till henne, hon bor ju fint
och rörigt i huvet och

men:
-du får inte gå, du får inte göra det.
-varför inte?
-för att jag förbjuder dig att gå. du får fan inte gå och lämna mig såhär.
-fint att du säger det när det första du gjorde var att gå

-jag behövde få fucking andas och sluta göra såhär, JAG HAR INTE GJORT NÅNTING NU DET ÄR INTE MITT FEL

och jag vill bara få veta varför men
han säger att han inte kommer ihåg det och jag tror honom för jag vet, känner, alltid när han ljuger

-det gör så jävla ont för du har ju ljugit förut.
-då var jag så rädd för att du skulle bli så jävla arg.

-men trodde du att jag skulle bli glad när jag fick reda på hur det verkligen var? att det skulle hjälpa? du måste sluta ljuga för jag vet när du ljuger. jag vet alltid när du ljuger.

-jag ljuger inte nu
-jag vet men du måste ändå sluta för det gör så jävla ont. jag kommer att vara ihop med dig i vilket fall som helst för jag älskar dig så jävla mycket men du får inte göra såhär mot mig. du måste säga precis som det är för du vet att jag skulle förlåta dig.

om det hände nånting mellan er dödar jag dig.
-ja.
förlåt.
jag vet inte vad som händer, jag tänker säga sanningen men sen hör jag bara något annat komma ur min mun.

tystnad och
jag minns inte

men vi ligger i sängen och:
du är världens bästa flickvän, speciellt i sånahär tillfällen, för då visar du att du verkligen vill satsa på oss. att du inte bara glider med.

och vi ligger nära och jag älskar honom och tycker om honom igen och
gråter igen och han säger
förlåt förlåt förlåt

och jag säger att jag förlåter honom, snart, om två minuter, måste bara förbereda mig först,

och jag förlåter och klockan går och vi är nästan som vanligt igen men
nu är det söndag och vi har sovit tätt, tätt, tätt hela natten och jag har drömt att jag fött hans barn

och det är söndag och jag vaknar med gråt i halsen, ångestklump i magen,
vaknade på natten och alltalltallt kändes fel.

2 kommentarer:

lina sa...

jag både känner igen mig och inte alls. om du förstår. jag känner igen skriken och ilskan. orosklumpen i magen. i början av vårt förhållande fick min pojkvän sms från olika tjejer. han visade dem för mig och skrattade. men jag blev så ledsen. 'varför skriver de till honom när de vet att han har mig?' tänkte jag. och han trodde att jag var så trygg i mig själv, i oss, att jag skulle kunna hantera att läsa vad de skrev till honom. men det kunde jag inte. han svarade aldrig men för mig spelade det ingen roll. jag fick ont i magen varje gång hans mobil plingade till.

den plingar aldrig längre. de där tjejerna tröttnade på att inte få svar. gav upp.

ändå oroar jag mig. alltför ofta. tänker att han ska hitta nån lugnare, tryggare, coolare. tänker att han ska falla för henne som han föll för mig. för han trodde inte han skulle bli kär i mig men det blev han. och nu tror han att han aldrig kommer bli kär i nån annan men tänk om han blir det?

i januari är det fyra år sedan vår första kyss. och jag har fortfarande den här oron i magen. du är inte ensam i att känna dig ensam ibland. inte ensam om att känna sådär.

inget förhållande är någonsin enkelt trots att det kan se så ut. jag tror inte någon anar hur svårt vi egentligen har det. utåt sett är vi perfekta tillsammans men vi bråkar och gråter ofta. jätteofta.

hoppas du finner någon slags lugn i min kommentar även om den är för lång och ostrukturerad.

kram!

vicky sa...

smärtsamt att läsa.. stor kram!