måndag 4 oktober 2010

330

igår spydde jag av ångest och jag vill inte skriva mer än så för:

lämna det bakom mig, lämna det bakom mig, lämna hela den här JÄVLA helgen bakom mig

2 kommentarer:

lina sa...

kära fina du, be inte om ursäkt för din kommentar. jag förstår så väl hur det känns i dig just nu. det har känts så i mig förut. många gånger.

jag och min pojkvän var för unga när vi träffades. därför hann vi såra varandra för många gånger innan vi bestämde oss för att satsa på riktigt. mitt hjärta kommer alltid vara lite nött i kanten och jag kommer nog aldrig kunna glömma vissa saker han gjort helt. men vi har gått vidare och lovat varandra att försöka.

och ibland räcker det fint att försöka. trots att det svider. alltså, det kommer nog alltid svida. svek glömmer man inte oavsett hur små eller stora de är. de sitter kvar som en liten, liten tagg i hjärtat för alltid. och hjärtat lär sig att slå ändå, lär sig att slå i takt. men taggen sitter kvar. och det är inget fel i det.

jag tror alla som varit i ett förhållande har taggar i hjärtat. små saker som svider och inte går att få bort. men älskar man varandra tillräckligt mycket kan man lära sig att leva med svedan.

för för det mesta är det ju alldeles fantastiskt. så länge de bra dagarna är fler än de dåliga, tycker jag man ska kämpa på. så länge förhållandet gör en mer glad än ledsen.

och när jag läser din blogg ser jag tydligt att ditt förhållande gör dig mer glad än ledsen även om det just nu känns tungt. jag lovar dig att ni kommer över det här om ni bara vill. och mitt råd är att prata om det. låt honom berätta för dig hur mycket han älskar dig varje dag. och låt dig själv vara sur och bitter ett tag. om ett tag kommer ni nog kunna skratta åt det. jag vet att det låter helt omöjligt just nu men idag kan jag nästan driva med min pojkvän om en otrohet för över två år sedan. alltså, en riktig otrohet. inte bara några felriktade sms. jag brukar hata att prata om det för att det gör så ont och för att jag inte vill att folk ska veta. men jag vill att du ska veta för jag tror det är viktigt för dig att se att andra tagit sig igenom stora svek.

såhär var det:

han blev drängfull på en klassfest och hånglade med en tjej som var lika full som han. jag fick veta det en dryg månad senare och min värld rasade samman. han grät när han berättade och sa att han inte mindes något av det men att hans klasskompisar berättat det dagen efter. och jag skrek åt honom att dra åt helvete och han sa att han inte förtjänade mig och så bestämde vi oss för att ge upp.

men vi gav inte upp. jag tog tillbaka honom redan samma kväll. jag kunde helt enkelt inte leva utan honom. och han sa att han aldrig någonsin skulle såra mig igen. hittills har han hållit det löftet. han har lagat mitt hjärta bit för bit och pussat bort allt tvivel. jag älskar honom för det.

det är bara stor kärlek som kan gå igenom ett sådant svek och komma stärkt ur den. och jag tror att ni har stor kärlek och kan ta er ur vad som helst.

jag tror på er och håller alla tummar för att ni kommer titta tillbaka på det här som en viktig läxa. kärlek är aldrig lätt men aldrig omöjligt så länge det är äkta.

styrkekramar!

lina sa...

jag skrev nyss världens längsta kommentar som tydligen försvann. det jag försökte säga med den var:

1) be inte om ursäkt för att du berättar för mig. jag vet precis hur det känns i din mage just nu.
2) alla förhållanden är svåra. inget är någonsin lätt. det finns så mycket mörka hemligheter i alla kärlekar som sitter som taggar i hjärtat på de som varit med om det. men det betyder inte att kärleken är mindre värd för det. kanske är det till och med tvärtom; att kärleken växer och blir större när den utsätts för påfrestningar.
3) jag tror stenhårt på er och vet att ni kommer ta er ur det här om ni bara vill. så länge de bra dagarna är fler än de dåliga ska ni inte ge upp!

tusen styrkekramar och lycka till!