332, om att älska någon som tvivlar

Jag kan inte äta, jag kan inte plugga, jag kan inte dra upp persiennerna.

Han har inte varit otrogen mot mig. Även om han ljuger (har ljugit två gånger) kommer han aldrig vara det. Han har ett för fint hjärta för det. Han är inte perfekt, långt ifrån. Men han är en väldigt bra människa.

En väldigt bra människa med ett väldigt förvirrat hjärta just nu.

Igår vaknade jag och var besviken, ledsen och irriterad. Till slut sa jag förlåt, men jag behöver överdrivet mycket kärlek just nu. För jag känner mig sviken och ledsen och överreagerar.

Han svarade att jag ju jämt behöver överdrivet mycket kärlek,
och då var cirkusen igång.

Jag är en krävande människa. Allt som jag aldrig fått kräver jag av honom. Jag är väldigt fysisk. Han har inte ett stort fysiskt behov. Han har inte så stora behov över huvud taget.

Det pratade vi om, längelänge. Pratade om vad vi vill förändra i vårt förhållande. Men vi kan inte, och vill inte, förändra varandra.

Efter många långa timmar, där jag bland annat frågat honom om och om igen vad han verkligen vill ha från mig, hur hans behov ser ut, och han inte kunnat svara och på frågan vad han vill ha i ett förhållande svarat att han vill ha roligt, vill skratta, vill ha trevligt och jag sa att det låter som att han beskriver vilken vänskapsrelation som helst,

satt vi på golvet och han sa att han
behöver egen tid,
behöver sakna mig,
behöver vara med bara sig själv,

att han inte vet om han älskar mig som sin bästa vän eller som sin bästa vän som är hans flickvän.

Jag är så jävla förvirrad, för samtidigt:
kan vi inte bara vara som vanligt?
får jag hålla om dig?
och pussar och kramar och

han blir förtvivlad när jag gråter för han vill inte ha förstört allt, han säger att hans största rädsla och mardröm är att förlora mig, att han inte kan se sin framtid utan mig. Att jag är hans största kärlek.

Att han tror att han är kär i mig.

Tror, hoppas, vill.
Det är allt jag får.
Han vet ingenting och det

dödar mig.

När han sa det igår var det som att falla från tvillingtornen som inte längre finns. Jag gick från hallen där vi suttit, in i köket och skrek. Högt, högt. La mig på golvet, på knä i en bedjande ställning. Grät. Spydde.

om en månad kommer vi se tillbaka på det här och vara stolta över att vi tog oss igenom det. Det här är vår första riktiga kris och tar man sig inte igenom den hör man inte ihop, och vi kommer att ta oss igenom den för vi hör ihop sa han och det hänger jag upp hela livet på.

För jag kan inte leva utan honom. Inte nu. Vi ska ju vara tillsammans.

Men han gör mig så jävla förvirrad. Han är så motsägelsefull.

Så är det. Och snälla kommentera inte om ni tror att vi kommer göra slut, för det kommer vi inte. Det finns inte. Vi har lovat varandra att kämpa så att hjärtat blöder. Han vill vara tillsammans med mig, och hur ont det än gör så gör det inte ondare än att inte vara tillsammans.

(Min personliga teori är att det är så mycket med ny stad ny klass nya vänner flytta hemifrån, att han har panik och att jag dessutom inte varit snäll mot honom. För det har jag inte. Jag har sagt så jävla ruttna grejer att jag inte ens vill skriva det. Vi har bråkat lite för mycket, brusat upp lite för lätt. Låtit småsaker ta över. Det behöver ändras och mitt i allt det här har han tappat det allra starkaste han känt för mig.

Men det kommer lösa sig för det måste lösa sig. Det kommer lösa sig för vi kämpar, för vi ger inte upp. För att vi är starkare än det vi möter.

Och så är det och tror du eller tycker du nånting annat får du gärna hålla det till dig själv. Inget par har det bara bra, och har ni det, grattis. Det här är helt sjukt stort och jobbigt och jag vet att många inte tror att man kan hitta tillbaka efter nåt sånt. Vi kan.)

Vi kan och vi ska och jag är inte ledsen. Jag får vara ledsen men jag är inte ledsen, jag är beslutsam. Framåt är den enda vägen. Framåt, tillsammans.