måndag 4 oktober 2010

334

Ja, allt är som vanligt men ändå inte:
han kommer hem och jag visar honom håkans nya video och vi peppar för skivsläppet nästa vecka, och vi skriker i varandras munnar och skrattar och slår highscores på varandras mobiler (okej han slår mina highscores på min mobil) och jag skrattar åt att det ligger snusdosor i hela vårt jäkla hem och han skrattar och säger jag veeet men jag tar en ny och glömmer bort var den ligger så då tar jag en ny..

och:
-får jag fråga?
-mm
-hur känns det?
-nu känns det bättre, när jag är hemma, med dig
-hur har det känts idag då?
-jag har varit rädd för att komma hem och du är jätteledsen. hur känns det för dig?
-jag var jätteledsen när jag vaknade men inte längre. nu är jag beslutsam att vi ska ta oss igenom det här. jag kom idag att tänka på hur många gånger du fått bära mig, det är likadant nu men tvärtom. och handlar om lite andra saker.
-mm. hur menar du med att bära?
-hjälpa framåt.
(tystnad)
hur tror du att det kommer bli?
-jag tror det kommer bli bra. jag tror att vi kommer lösa det här.

-får jag fråga när jag undrar?
-ja
-är du kär i mig?
-jag tror det, det känns som det
-vad krävs för att du ska veta?
-jag vet inte, jag behöver tid att tänka.
-och jag behöver få veta

och där är vi nu.

1 kommentar:

Hanna sa...

Det går så bra att ta sig igenom skitjobbiga saker. Det är förstås svårt, men det är svårare att inte ta sig igenom det, det tror jag verkligen.

Jag hoppas för er, vet du. För er och för dig.
Kramkramkramkramkram