torsdag 7 oktober 2010

341

Det jag inte kan säga

Jag är så arg på dig. Jag är så arg och besviken på dig.

Vi har ju lovat varandra att inte hamna här, du har ju lovat att du alltid alltid kommer vara kär i mig. Och nu vet du inte. Nu tvivlar du. Du, som är min borg, min oas, min trygghet, du som har byggt upp allt det som är bra i mig, du som hjälpt mig att hjälpa mig själv. Du tvivlar. På mig, på oss. På livet? Och du vet inte. Du vet ingenting. Jag frågar, och du vet inte. Bara att det är något. Hela tiden något. Hela tiden hoppas, tror, aldrig vet. Jag är så arg på dig för att du inte vet någonting.

Jag är så arg på dig, för jag har aldrig litat på någon som jag litat på dig. Aldrig hängivit mig till någon som jag hängivit mig till dig. Jag har aldrig släppt in någon så mycket, låtit någon fått se allt det fula, allt det hemska som är och har varit jag. Jag har gjort det med en övertygelse om att du kommer älska ändå. Att du inte kommer dra dig ur, skrämmas.

Jag är så ledsen på dig, för nu vet jag plötsligt ingenting igen. Nu har jag åter en suddig känsla i huvudet, tyngden på axlarna och oron i magen jag hade vant mig vid men lärt mig älska att leva utan. Jag är så ledsen, för jag vet inte hur jag ska orka släppa taget och lita på dig igen. Jag vet inte vad jag ska göra med självhatet efter att ha tänkt att du kanske skolkat och knullat henne hela dagen, att det kanske inte var en teater utan en lägenhet, en säng och en skam som ändå är mindre än njutningen.

Jag är så besviken och ledsen och arg, för vi har ju alltid delat allt, alltid delat våra innersta tankar, allt det där som vi inte låtit någon annan veta har vi berättat för varandra, och nu vet jag inte hur jag ska prata med dig längre. Jag är så jävla rädd för att vi ska låta tystnaden ta över, att vi ska skrämmas och råka inse att vårt förhållande inte är starkare än allting.

Jag är så arg på dig för att jag ens skriver det här inlägget, fullt av ord som jag inte kan säga till dig. Innan har det inte funnits i min värld, allt har du fått veta. Allt, allt, allt. Till och med det stora, hemska, fula. Du vet mer om mig än någon annan och jag vill inte att det ska ändras. Jag vill inte att det ska finnas något du inte vet om mig. Och nu gör du det och det gör mig så arg på dig.

Jag är så arg på dig för att du får mig att tvivla. För att du får mig att se ett slut, ett slut som inte får komma. För att du inte fattar att anledningen till att det känns fel i magen är att vi bråkade sönder helgen som var och nu inte kan släppa det.

Men mest är jag arg på mig. Som låter mig bli besviken på dig, som höjer dig till skyarna när du trots allt är en vanlig människa som älskar men tvivlar ibland, precis som det är. För att jag säger att jag inte tror att man kan förvänta sig en livslång förälskelse utan att det går i perioder, men sedan inte kan praktisera det. Som har byggt upp så mycket av mig själv i dig, runt dig, att jag inte längre kan se en linje, en gräns. Jag är så arg på mig som sagt alla fula ord jag velat säga till mig själv till dig, att jag låtit dig ta det och sedan upprörts över dina suckar. Jag är så arg på mig som inte orkar stå ut ens en vecka, som inte orkar hålla känslan av fel i dig utan låter den bygga bo också i mig. Att jag tappar min tillit, låter min svartsjuka gå alldeles för långt över gränsen. Att jag låter cynismen ta över så lätt.

(gode gud som är i himmelen helgat varde ditt namn etc,
låt ditt rike komma, låt helvetet ta slut för jag orkar inte längre,
jag orkar inte stå ut,
gode gud hjälp mig, hjälp honom, hjälp oss)

1 kommentar:

Hanna sa...

Finafinafina Josefinfina.
Åh. Jag blir så ledsen här. Jag blir också så himla arg! Jag vill att livet ska vara snällt mot dig, i all framtid.