torsdag 14 oktober 2010

343 (klyschor)

det har gjort så ont i mig att se
att se att något är fel utan att du kan
sätta fingret på det:

att du skjuter undan och är så jävla
lyckad
hela tiden och

det tar sönder att inte erkänna, älskling att vara stark är inte att aldrig gråta att vara stark är

så mycket större än så:

att vara stark är att inte hela tiden vara den som bär, att vara stark är att sträcka ut handen och säga:
jag behöver din hjälp
att säga:
det här har jag varit med om och det är
sorgligt även om vi

oftast haft det bra.

Älskling jag kan analysera hela din existens,
jag vet varför jag vet hur jag kan all
teori men

sträcker du inte ut handen kan jag inte heller ta den,
låter du mig inte bära dig kan vi aldrig bära varandra och

jag känner dig,
jag kan dina vägar, dina labyrinter:
jag har gått i dom utan att du vetat om det och jag:

räds inte, har redan sett allt,

jag kommer alltid älska dig ändå och för att och

jag vet att du inte är som jag att orden inte
bubblar ur dig att
vi är så olika och

älskling jag har väntat på det här, på att du ska hitta, förstå:
visst har jag haft ett liv kantat av kaos men det gör inte dina erfarenheter mindre traumatiska:
att jag varit så förstörd förändrar inte din sorg, din historia jag:
vill älska, förstå också det jag:
kommer älska, förstå också det jag:

är tacksam över tårarna i dina ögon jag låter dig berätta i din takt bara du
berättar och

det här är klyschor förklädda i dålig prosa men

tack för att du visar också det som gör ont, att du äntligen erkänner inte bara för mig utan också för dig att du varit olycklig
att det har gjort ont
(ingen har patent på olycka:
också du har rätt till den) och

du är den vackraste jag vet i alla dina brister, i allt jag stör mig på,
jag älskar dig i allt det fula, allt det grå, jag älskar dig och jag:

är inte rädd.

1 kommentar:

Lina sa...

åh så fint. som en lång och vacker sång.