345

i början tänkte jag på det här, det som är nu, så mycket:
tänkte på när vi bråkar och säger saker vi menar eller inte menar, om när det är tungt och jag citerade:

even if you are ten goliats, i'll hold
i'll hold at least your head och

i'll be in the fire for you, i'll wait in the fire and i will hope i'm still there when you're through

och nu är vi där, mitt i branden,
mitt i branden där en besvikelse försöker bygga bo i mig, där en hopplöshet finns, där han ljuger och jag blir så ledsen att jag sparkar slår gråter, branden där jag kommer hem till en tom lägenhet och åter fylls av panik, branden där allt inte är så jävla roligt, branden där det känns som att jag måste uppfostra honom med basic saker (1. ljug inte, råkar du göra det så säg sanningen så snart som möjligt, 2. bortprioritera inte någon som redan känner sig bortprioriterad 3. även om det kan vara svårt och jobbigt så måste man stanna och konfronteras med det, ta itu med det för om man bara springer ifrån, som han gör nu, blir det bara värre. inget löses när man bara skjuter på det) och jag upprepar:

EVEN IF YOU ARE TEN GOLIATHS I'LL HOLD,
I'LL HOLD AT LEAST YOUR HEAD,

för jag älskar ju honom, han får mig att känna saker jag aldrig känt, han är mitt hem min oas min borg. han är min bästa människa.

även om det är lite svårt att känna allt det just nu.