söndag 24 oktober 2010

354

dör när han duschar och lyssnar på musik och:

djupare och djupare, det finns ingen väg tillbaks

dör dör dör dör dör dör dör dör dör dör

och alla mina vänner är så långt borta. han är den enda nära vännen jag har här. och det funkar ju inte att sitta under hans armar och se serier med honom och bli klappad i håret av honom. när det är han som är orsaken. när det han som har krossat mitt hjärta.

och mina vänner är så långt borta. dom närmaste tre-fyra timmar med tåg. dom lite längre bort sju timmar med tåg.

och jag vet inte hur jag ska orka när jag loggar in på hans mail för att titta om hans bokningsnummer hos sj kommit och ser att han ansökt om att få vara inneboende och dom vill träffa honom imorgon. jag vet inte hur jag ska orka när han vill lämna mig ensam i vår lägenhet.

jag vet verkligen inte hur jag ska klara av det här.
jag klarar av minuterna. jag klarar av det när han är här, i lägenheten. när jag stänger ute tankar känslor ord ljud. jag klarar av det.

men i det långa loppet?
jag klarar det inte.

3 kommentarer:

Anonym sa...

har inte alls med detta att göra egentligen.

"anna" har inte något med detta att göra?

många kramar

josefin sa...

nej.
han säger att det inte har det. att hon är en vän men inget mer. jag väljer att tro på honom eftersom jag måste. eftersom jag inte orkar om jag inte tror på honom. jag måste få tro på att det kommer ta tid för honom att komma över mig. jag måste få tro på att jag har betytt tillräckligt för att han inte ska hitta någon annan på en gång.

så därför tror jag honom när han lovar att inte träffa någon annan för fort, och därför lugnas jag på något konstigt sätt när han blir arg efter att jag frågat hur många gånger han haft sex med anna.

så.
nej. det har det inte.
kanske har det det egentligen. men han isåfall väljer han att inte säga det och jag väljer att tro på honom eftersom jag inte orkar leva annars.

Lina sa...

sv: jag blir så ledsen när jag läser. känner hopplösheten i alla dina ord. att tre dåliga veckor kan döda så många drömmar och en hel framtid skrämmer mig något enormt. och jag känner mig så påverkad av ert uppbrott trots att jag inte vet vilka ni är.

jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att tvingas se den man älskar och veta att han älskar tillbaka, men inte på samma sätt. att han gett upp. jag har trott att jag har varit där så jag vet precis hur svårt det är för hjärtat att slå.

och jag blir arg för att han ger upp. tycker att han borde försöka bara lite till. älska lite mer, låta kärleken vinna. jag trodde kärleken alltid vann. det är så jag levt mitt liv. som om kärleken är oövervinnerlig.

jag förstår inte hur jag kan påverkas så mycket av en anonym blogg men idag känner jag mig tung i hjärtat, och det är på grund av vad jag läst här. du är fantastisk på att sätta ord på känslor och jag hoppas du fortsätter även om kärleken inte gör det.

och jag vet hur mycket du kommer hata att höra det här: men tiden läker alla sår och du kommer bli kär i igen.

puss