söndag 24 oktober 2010

355

jag kör med honom.
ber honom göra buljong, ber honom hämta vatten.

han gör allt. utan suckar.

han vet hur mycket han krossat mig. han är ledsen. men han ändrar sig inte. hans alternativ är att leva ihop resten av livet och vara olyckliga och bara vänner. hans alternativ är inte att stanna och kämpa lite till och öppna hjärtat för en förändring.

och jag vet. jag vet. jag kan inte vara med honom då. jag har så mycket mer att ge. kan kämpa så mycket mer. men jag får inte. jag får inte. det tar sönder mig, det tillintetgör mig. men jag kan inte förändra det.

han kommer att ångra sig. det här är ett impulsbeslut (även om du själv inte tycker det baby) och han kommer att ångra sig. jag är hans livs största kärlek. aldrig har han älskat någon mer. det står fast. och man ger inte upp det så lätt. man stänger inte hjärtat, man ger inte upp. om den man älskar ger man inte upp.

jag har vadderat mitt hjärta. ikväll har jag vadderat det. gråter inte många gånger. känner inte desperationen, ångesten är inte lika påtaglig. äter sådant man måste tugga. förvisso bara gurka och äpple men ändock. tuggar.

jag orkar inte konfronteras med det. orkar inte att när jag frågar om han är singel så säger han ja. jag är inte singel. kanske inte tillsammans men jag är inte singel.

jag vill inte ha någon annan. jag önskar så innerligt att det inte var så. att jag också kunde bara lämna. jag blir för i helvete alltid lämnad. trött på det.

arg på honom. lite, lite arg på honom. för att han inte gråter (jag kan inte! jag vill men jag KAN INTE), för att han fortfarande kan äta, för att han fortfarande kan sova medan jag har rasat i vikt (tydligen) och kände seger när jag igår la ner datorn och sov sex-sju oavbrutna timmar istället för att som natten innan sova en sammanhängande timme.

vadderat hjärta. vadderat krossat hjärta.

och:

-jag önskar att det blir vi igen
-jag med.

och hans mamma ringer och vet inget och vill bjuda mig på middag nästa vecka och jag vet inte hur jag ska orka.

jag vet inte hur jag ska orka.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Det viktiga är inte hur.
Det viktiga är att du orkar.

och det kommer du göra.
kram

Anonym sa...

Ja, det kommer du! Inte för att det hjälper ett skit, men jag har känt lika. Hur ska man leva hela livet utan? Tusentimmarutan. Orka en kvart i taget. Skrik. Var skitförbannad, ledsen, skriv. Ta dig igenom en kvart. Ta tågresan 3-4 timmar bort. Vaddera som du vill. Du är så oerhört stark! Jag vet att du orkar. Bara vet, utan att veta ett skit.

Lina sa...

sv: det är konstigt hur mycket jag tänker på dig. jag vet ju inte riktigt vem jag tänker på eller ens hur du ser ut så tankarna blir lite suddiga - men jaa, jag tänker på dig massvis. och hoppas att allt blir bra, på ett eller annat sätt! kram