tisdag 26 oktober 2010

361

-jag saknar dig, det är så tomt här. utan dig. det kommer vara konstigt att sova inatt.
jag älskar dig.

hurhurhur kan han säga allt det och samtidigt vilja bryta? hur kan han? jag förstår inte.

hur kan han bara ge upp och vara så svag, så liten person? hur kan han i samma mening säga jag älskar dig men jag vill inte, jag har ingen vilja?
är jag, vi, verkligen värd/a så lite?

ja och jävla hemtenta. hur fan ska jag kunna skriva den när allt är såhär? när allt jag orkar är serie efter serie. när jag frågar hur han vill ha det i helgen och han säger jag vill att du kommer och hämtar mig på fredag. På lördag åker jag till xxx (hans hemort). Själv.

Jag vet ingenting. Allt är så jävlajävlajävla konstigt. Och jag vet ju inte ens om jag vill dit, till hans hemort hans barndomshem där vi har så himla många minnen, hans hemort som tåget åkte förbi igår och jag blundade och höll för öronen när det gjorde det. För det gör så ont. Det gör så ont.

Det gör så ont.

14 kommentarer:

Anonym sa...

jag vet att ingens livhistoria är den andra lik men jag förstår din desperation när "m" skriver som han skriver. man liksom, "VAFAN om du saknar mig och om det är tomt utan mig så tycker du ju om mig, vad är det som är så svårt att förstå?!?!"

jag har hela vårat uppbrott uppskrivet för jag gick igenom det dag för dag och det blev som terapi för mig. du kanske bara vill koncentrera dig på ditt och erat just nu men om du vill läsa om en till kille som varit ett jävla svin men som skärpte till sig ordentligt, säg till.

jag tänker på dig många kramar

josefin sa...

anonym:
gärna gärna gärna gärna

jag livnär mig på andras historier. för jag måste få veta att det går bra. med eller utan honom jag måste få veta att det går.

så himla himla snällt

<3

Anonym sa...

(Uppbrottet)
9/4-10. Det var fredag. Jag kom hem från Egypten. Redan på bilfärden hem från Arlanda märkte jag att något var fel. Du hämtade mig efter att jag duschat. Du sa att allt var som vanligt. Jag somnade i din famn med världens största klump i magen.
10/4-10. När vi vaknade åkte vi hem till mig för att äta frukost/lunch. Då sa du att du skulle åka och hämta Dan för att ni skulle gymma. Jag ville bara spendera all tid med dig för att vi varit borta en vecka från varandra så jag nästintill dog när du åkte och fick det verkligen bekräftat att något var fel.
Jag ringde dig flera gånger efter att du åkt men fick inte tag i dig på flera timmar. När du väl svarade så sa du att ni tränat (men det visste jag att ni inte hade). Du sa även att du inte visste vad du kände längre. Då dog jag litegrann. Jag bröt ihop. Skrek, grät och kunde inte stå upp. På kvällen hörde du aldrig av dig trots att jag ringde och sms:ade. Eller jo, jättesent ringde du mig och du bad mig komma. Jag var helt slut efter allt skrik och gråt och ville bara att du skulle komma till mig. Du sa: ”då älskar du mig inte tillräckligt för hade du gjort det hade du kommit hit”. Jag sa: ”jag älskar dig av hela mitt hjärta men är helt slut”. Du svarade: ”nej, du hade kämpat lite till isf”. Jag blev så arg och ledsen då att jag inte ens har ord för att beskriva.
11/4-10. Jonna kom till mig på morgonen för att försöka få upp mig ur sängen. Vi gick en promenad och jag bad dig att träffa mig för att prata face to face (vi hade inte gjort det än) men du sa bara ”det tjänar ingenting till”. Jag pratade med Jenny (din syster) och hon sa att jag skulle dyka upp plötsligt. Så mamma skjutsade mig till dig. Jag låg på din säng och bad dig ge oss en till chans och jag sa att du inte skulle släppa min hand och du sa ”jag kan inte lova något”. Då bröt jag ihop och sprang ner och föll ihop i hallen och grät och skrek. Du körde hem mig och du skakade och var rädd. När jag kom hem så föll jag ihop på gruset och Kia bar upp mig och tog mig upp till sängen där vi kollade på film. Min mamma kramade om dig och du var rädd. Vi sms:ade lite under kvällen men jag minns inte om vad. Jag somnade med Kia tätt intill. (Jag tog bort vårat förhållande på facebook för att jag trodde att det skulle såra dig och för att jag trodde det skulle få dig att inse). Fick detta SMS:et av Anna-Karin: ”Hej Emma, tyvärr såg jag inte ditt sms förrens nu. Vi tycker det är jättetråkigt och ledsamt att det är dåligt mellan er. Vi tycker så mycket om dig. Jag har pratat med joakim en lång stund efter du var här. Han säger att han tycker om dig jättemycket men att det är mycket småtjaffs mellan er och det har han svårt att hantera. Jag tror han är rädd för att förlora kontakten med sina kompisar också Du är hans första riktiga flickvän och vi har märkt att du betyder mycket för honom. Vi tycker det är jättesvårt att ge några råd men låt honom fundera och vi fortsätter att prata med honom. Han säger att han inte gjort slut med dig utan vill ha till för att tänka. Många kramar till dig”.

Anonym sa...

okej. men det kommer bli många kommentarer för det är mycket text och allt kommer inte få plats i en kommentar.

<3

Anonym sa...

9/4-10. Det var fredag. Jag kom hem från Egypten. Redan på bilfärden hem från Arlanda märkte jag att något var fel. Du hämtade mig efter att jag duschat. Du sa att allt var som vanligt. Jag somnade i din famn med världens största klump i magen.
10/4-10. När vi vaknade åkte vi hem till mig för att äta frukost/lunch. Då sa du att du skulle åka och hämta Dan för att ni skulle gymma. Jag ville bara spendera all tid med dig för att vi varit borta en vecka från varandra så jag nästintill dog när du åkte och fick det verkligen bekräftat att något var fel.
Jag ringde dig flera gånger efter att du åkt men fick inte tag i dig på flera timmar. När du väl svarade så sa du att ni tränat (men det visste jag att ni inte hade). Du sa även att du inte visste vad du kände längre. Då dog jag litegrann. Jag bröt ihop. Skrek, grät och kunde inte stå upp. På kvällen hörde du aldrig av dig trots att jag ringde och sms:ade. Eller jo, jättesent ringde du mig och du bad mig komma. Jag var helt slut efter allt skrik och gråt och ville bara att du skulle komma till mig. Du sa: ”då älskar du mig inte tillräckligt för hade du gjort det hade du kommit hit”. Jag sa: ”jag älskar dig av hela mitt hjärta men är helt slut”. Du svarade: ”nej, du hade kämpat lite till isf”. Jag blev så arg och ledsen då att jag inte ens har ord för att beskriva.

Anonym sa...

11/4-10. Jonna kom till mig på morgonen för att försöka få upp mig ur sängen. Vi gick en promenad och jag bad dig att träffa mig för att prata face to face (vi hade inte gjort det än) men du sa bara ”det tjänar ingenting till”. Jag pratade med Jenny (din syster) och hon sa att jag skulle dyka upp plötsligt. Så mamma skjutsade mig till dig. Jag låg på din säng och bad dig ge oss en till chans och jag sa att du inte skulle släppa min hand och du sa ”jag kan inte lova något”. Då bröt jag ihop och sprang ner och föll ihop i hallen och grät och skrek. Du körde hem mig och du skakade och var rädd. När jag kom hem så föll jag ihop på gruset och Kia bar upp mig och tog mig upp till sängen där vi kollade på film. Min mamma kramade om dig och du var rädd. Vi sms:ade lite under kvällen men jag minns inte om vad. Jag somnade med Kia tätt intill. (Jag tog bort vårat förhållande på facebook för att jag trodde att det skulle såra dig och för att jag trodde det skulle få dig att inse). Fick detta SMS:et av Anna-Karin: ”Hej Emma, tyvärr såg jag inte ditt sms förrens nu. Vi tycker det är jättetråkigt och ledsamt att det är dåligt mellan er. Vi tycker så mycket om dig. Jag har pratat med joakim en lång stund efter du var här. Han säger att han tycker om dig jättemycket men att det är mycket småtjaffs mellan er och det har han svårt att hantera. Jag tror han är rädd för att förlora kontakten med sina kompisar också Du är hans första riktiga flickvän och vi har märkt att du betyder mycket för honom. Vi tycker det är jättesvårt att ge några råd men låt honom fundera och vi fortsätter att prata med honom. Han säger att han inte gjort slut med dig utan vill ha till för att tänka. Många kramar till dig”.

Anonym sa...

12/4-10. Måndag. Jag gick till skolan men bröt ihop och åkte hem. Du svarade inte på sms och när du väl gjorde det så var du torr. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag pratade en del med Sebastian. Jag lyssnade på låten ”du får inte” med Sonja Aldén. Jag skrev ett brev och lämnade det samma kväll. Jag sa: ”jag hoppas du kommer läsa det i alla fall”. När du läst klart ringde du mig och grät och sa att du ångrade dig och ville att allt skulle bli som vanligt. Jag blev såklart glad men vågade inte riktigt tro dig.
13/4-10. Tisdag och jag trodde allt skulle vara som vanligt. Det var det inte. Du var torr på sms och jag ville ses men du ”hade inte tid” och jag gick runt med en smärta i bröst som var outhärdlig. Jag skulle ringa dig innan jobbet för att planera då vi skulle ses och du svarade bara ”jag hinner inte nu”. Inte ens svara på ett telefonsamtal liksom. Jag bröt ihop innan jobbet och grät på jobbet, åkte hem. Senare på kvällen kom Jennie förbi med glass till mig.
14/4-10. Onsdag. Jag minns inget av dagen. Men på kvällen så åt jag, Jennie, Kia och Hampus på tzatziki. Ett försök till att laga mitt hjärta. Jag sms:ade lite under middagen och du var konstig. Jag skrev ”snart orkar jag inte vänta mer Joakim, snart går jag” och du svarade ”det är lika bra”. Då stängde jag av telefonen för då dog jag lite igen. Sedan gick vi på pitchers och sedan på bio, jag minns inte ens vilken bio vi såg. När jag kom hem så hade du ändrat till ”singel” på din facebook och då började jag skrika, fick panik, sprang in till mamma, skakade, grät. Skrev till Jonna på sms: ”nu dör jag”. Gick och la mig och Kia höll om mig. Försökte tänka på allt annat än dig. Tänkte på hur man spelade hockey (har ju ingen aning) och om hur det måste se ut när Jennie är trött och tänker på hur Pauline slänger upp en gris på bordet. Under natten vaknade jag av Jonna kommer in och frågar vad jag håller på med. Hon hade ringt mig 20 gånger efter att jag skrivit sms:et och blivit orolig när jag inte svarade. Varje gång jag vaknade upp under natten gjorde det ont men under tiden jag sov gick det bra.

Anonym sa...

15/4-10. Torsdag Jag skrev såhär i bloggen: ” vet ni? jag är så kär. så kär. och jag älskar en kille så djupt. av hela mitt hjärta. han är allt jag vill ha. och allt vi har haft är allt jag vill ha i mitt liv. förstår ni? jag kräver inget mer än att få ha allt det jag haft med honom i hela mitt liv. han är min stora kärlek. han är min bästa vän. och han har allt. jag älskar honom. och jag vet det. för mina kuddar har mascarafläckar, min mage vänder sig ut och in och jag skriker i kuddar. det är en ork som försvinner allt mer och en matlust som blir allt mindre. och det är en kropp som är totalt utmattad. en kropp som inte kan ligga still för att smärtan är överallt. jag älskar dig. fy fan vad jag älskar dig. du är allt jag önskar. du är allt jag vill ha. ingenting annat spelar någon roll.”

Jag kom även överrens om att inte blogga något mer för att du inte skulle få veta hur jag mådde eller vad jag gjorde. Dessutom skulle jag inte höra av mig något alls.
På fredagen så åkte jag, Jonna och Sebastian till Borlänge för att gå på marknad. På lördagen åkte jag och Jonna till insjön för att festa med insjöntjejerna. På vägen hem fick jag ett sms från dig: ”Tack för vykortet” skrev du.
18/4-10. Söndag. Men sen bestämde vi även att jag skulle blogga för att du skulle förstå att jag fortfarande fanns kvar inte skulle gå vidare. Jag skrev: jag finns fortfarande kvar. Jag åkte hem till dig på kvällen och du sa att du saknade mig. Du kramade mig och det fanns inget jag har längtat efter så mycket någonsin förut. Jag sov hos dig och trodde allt skulle bli bra igen.

Anonym sa...

19/4-10. Måndag. Vårat datum. Trodde det skulle bli bra men du behandlade mig som skit igen. Hörde inte av dig. Kunde aldrig ses.
21/4-10. Onsdag. Jag sov hos dig om jag inte minns helt fel.
23/4-10. Fredag. Jag åkte ut till Vika för att träffa alla UF-företag som skulle till SM. Jag sa att jag behövde åka tidigare för att det var en grej som var viktigt. (Jag skulle träffa dig). Så jag åkte hem tidigare. Försökte få tag på dig. Du svarade inte och hörde inte av dig även fast vi planerat att ses. Så där satt jag. Ensam. Övergiven. Bortglömd. Och du bara sket i att säga att du inte kunde ses. Jag gick och la mig och du hörde aldrig av dig.

Anonym sa...

24/4-10. Lördag. Jag vågade inte ens visa min besvikelse även fast du hade stuckit en kniv i mitt hjärta. Allt för att jag var så rädd för att förlora dig. Men det var Lördag och utgång stod på schemat. Jag pratade med Dan och Sebbe om att ni tre också skulle ut. Dom var på. Sen ringde Sebastian till mig och sa ”Joakim säger att han inte vill ut för att du ska ut”. Då brast det. Då ville jag döda dig. Jag ville döda allt som hade med dig att göra. Jag ringde dig men inget svar så då ringde jag till Thomas och berättade och han förstod inte hur du kunde behandla mig som du gjorde. Han skrev ”Hej Emma, jag har pratat med Jocke nu och han säger att han ska ringa dig. Jag hoppas ni får någon form av rätsida på det här. När han gör såhär mot dig så förstår jag att du mår skit. Men han verkar inte klara av ert förhållande just nu på ett sånt sätt som du förtjänar.”
När du väl ringde så gjorde jag slut. Jag orkade inte mer. Orkade inte bli trampad på. Klarade inte av det mer. Jag sa åt dig att köra hem alla mina grejer. Jag gick ut på etage och hånglade med din bästa vän sebastian. (stort misstag och vidrigt gjort av mig, jag vet). På natten när jag kom hem så lämnade du alla mina grejer. Du var arg och du skrek åt mig. Jag var trasig.
25/4-10. Det var slut. Över. Jag kände mig trots allt stark och skrev detta på bloggen: ” jag har funderat fram och tillbaka hela morgonen på om jag ska publicera ett inlägg om sanningen (inte hela kanske, men en del av den). jag kommer egentligen inte på något dåligt med det så jag valde att göra det. för att alla ni som läser har varit så fina, så omtänksamma och för att ni brytt er och ni förtjänar att få veta.

Anonym sa...

jag och joakim är inte längre tillsammans.

vissa av er visste det redan, för vissa är det nytt. ni vet, allt började för två veckor sedan. efter det var det upp och ner, fram och tillbaka. jag visste hela tiden vad jag ville, jag ville vara tillsammans med joakim men joakim var osäker. för en vecka sedan (förra söndagen) blev vi tillsammans igen. jag skrev inget om det i bloggen för att det var så nytt och osäkert och jag ville inte ge er (mig) falska förhoppningar. för efter ett uppbrott på det sätt som det blev mellan mig och joakim så bildas stora sprickor i förhållandet och jag var hela tiden mycket skeptisk till om dessa sprickor kunde fyllas igen.

hela denna vecka var som en berg och dalbana utan dess like. ingenting blev som det en gång var så inatt tog det slut igen och denna gången var det på mitt initiativ (det är ganska mycket som spelar roll för varför jag valde att gå). jag kämpade verkligen för att det skulle bli bra igen (ni kanske tycker att en vecka känns kort, men hade ni varit i mina skor så tror jag att ni hade förstått) för joakim var verkligen min bästa vän och min kärlek som jag hade hoppats på att få behålla men han ville inte riktigt det som jag ville och därför blev jag trött på att kämpa för någon som inte kämpade för mig (för trots hur kär man är och hur mycket man än älskar personen i fråga så kommer man till en speciell situation när man måste gå och inatt var en sådan situation). jag har fått så stora sår i min själ och känner mig alldeles för sviken.

just nu känner jag mig starkare än någonsin. och vad som händer i framtiden det vet ingen utan tiden får utvisa. och kom ihåg att jag enbart berättar detta från min synvinkel, ni vet inte hur joakim har sett på situationen, det vet inte jag heller, men ha det i baktanke att hade han skrivit denna text hade det förmodligen stått något helt annat.
denna text har gjort mig stark, jag hoppas att den även kan göra er starka:

take a second to think about this:
in your life you search and search for the right person for you. every time you break up with someone you get one step closer to that person.

you should look at moving on as getting closer to meeting the one.”

Anonym sa...

Jag tog bort dig från Facebook. Sparade alla bilder dock. Hörde inte av mig. Du skrev till mig i privata meddelanden på facebook. ”Varför är vi inte vänner längre” men jag svarade inte.

27/4-10. Dagarna gick och på tisdagskvällen hörde du av dig igen. ”Du jag har en fråga. Varför är vi inte tillsammans? Båda verkar sakna varandra ju” skrev du. Jag blev helt till mig och jag väckte Kia som redan somnat och berättade för mamma och pappa, men fick inte svara. Fick även SMS från dina föräldrar: ”Hej Emma, du ska veta att vi tycker om dig också. Det förändras ju inte för att det blivit såhär. Både du och Joakim har det tufft på varsitt håll nu men det kommer alltid nya tider och nya förutsättningar. Finns det kärlek så blir det som den vill så vem vet. Jag brukar i svåra situationer tänka såhär: jag dör i alla fall inte av det här. Om man tänker så så finner man att det går att gå vidare för det finns mycket kvar att göra och uppleva. Ha det så bra nu så hoppas jag att vi ses någon gång! Kram Thomas och Anna-Karin.”

28/4-10. På onsdagsmorgonen svarade jag och jag skrev ”jag tror du vet svaret på den frågan själv” och du svarade ”nej”.

Efter detta ville du att jag skulle ta dig tillbaka. Jag tvekade. Var rädd. Nu var det tvärt om. Det jag hade gått och hoppats på så länge hade blivit uppfyllt och nu var det jag som inte visste.

30/4-10. Vi syntes på baksidan av bussen och alla tjejerna ringde till sina killar och sa ”nu när du ser bussen kan du säga att det är din flickvän” medan jag gick runt och tänkte att du skulle tänka ”ja där ett mitt ex som hade kunnat vara min”. På natten på sista april så åkte jag hem till dig och du hade Lovisa i ditt rum, ensamma, och du hade bara haft kalsonger på dig. Jag blev rasande och arg, arg, arg. Besviken. Ledsen. Åkte därifrån men du bad mig komma tillbaka. Vi satt och pratade jättelänge och du grät. Vi kom inte fram till något.

Anonym sa...

1/5-10. Du hämtade upp mig i din bil. Vi åkte till lugnetparkeringen och pratade i två timmar. Jag skrev såhär om det: ” du hämtade mig i din nya bil. jag var livrädd. och du var dyster. jag tror jag skakade när jag väntade på dig. och så kom du, och som så många gånger förr så stannade du på gruset utanför mitt hus och väntade med motorn på.

jag kände fruktansvärt obehag. jag ville inte följa med för jag hade gått vidare. det var som att d u h ö l l m i g k v a r i n å t j a g l ä m n a t. fast nu när jag tänker efter var det nog mest bara inbillning. det regnade. vi var på en öde parkering och kollade vi någonsin varandra i ögonen de timmarna? och sen plötsligt så föll det rödaste av sken över oss på himlen ochgjorde det trasiga till något vackert. om jag minns rätt så grät du. och jag var förvirrad. jag ville bort men ville samtidigt vara kvar. var det värt en ny chans? nej, fast jo. fast näe eller mja.”.

Jag var osäker. Visste fortfarande inte vad jag ville. Vi träffades och pratade men jag var rädd. Du bevisade, om och om igen att du älskade mig, att du var kär och att du ville att jag skulle vara din flickvän. Väntade. Och allt eftersom så började det kännas bättre. Vi var på cykeltävling i borlänge tillsammans. Och när vi kollade på ”allt för min syster” så började du gråta för att du inte kunde förstå hur du hade kunnat behandla mig så som du gjort.

15/5-10. Din familj åkte bort och vi grillade och hade det mysigt hemma hos dig i en hel helg.

19/5-10. Den 19:onde gav jag oss en till chans, på vår halvårsdag. Det vi hade var djupare, starkare, bättre.

Anonym sa...

alltså, detta är min/vår historia och det blir alltså ALDRIG som man tänkt sig.

jag vet inte alls om du får ut något av att läsa allt jag skrivit men jag ville dela med mig av hur det kan bli.

många kramar till dig starka du! du förtjänar allt gott!