torsdag 28 oktober 2010

370

får fyra sms på raken, fyllda med förlåt och ånger och jag har betett mig som ett jävla svin och jag lovar att ALDRIG ljuga för dig mer förlåt mig förlåt jag känner mig så fucking dum och

jag ringer honom och känner
äntligen
igen hans röst:
äntligen är den mjuk igen och jag hör hans ångest, jag hör att han förstått:

han har betett sig så jävla dumt och fult och ovärdigt

och vi pratar vardagligt och han

kallar mig baby

och jag vet inte hur det blir,
kanske blir det vi igen kanske inte och jag har
inte
inte INTE
förlåtit honom än för jag vill inte, jag vill inte bara förlåta och se att han gör samma saker igen igen igen och han
LOVAR med ångest i rösten att aldrig mer vara så elak han har varit, han lovar att verkligen kämpa

och kanske blir det vi igen och kanske inte men hur det än blir så vet jag att det kommer bli bra. Om han bara tar itu med det han mår dåligt över och slutar projicera det på mig så kommer det att bli bra. Som vänner eller som tillsammans, jag vet inte. Jag orkar inte veta. Just nu vill jag inte veta.

Och vi lägger på och hans mamma ringer och säger igen att jag har rätt:
att han inte kan hantera och bara skjuter ifrån sig,
och vi pratar länge och imorgon ska jag dit så att jag får rå om dig lite, kom när du vill, precis när du vill! gärna på dagen och stanna så länge du vill och

jag älskar henne mer än jag älskat någon vuxen och vet att hon är ledsen över att m gör som han gör, vet att hon står på min sida,
vet att hon vill ta hand om mig lika mycket som hon vill ta hand om honom
vet att hon bara vill att vi ska vara tillsammans.

Jag vet inte hur det kommer bli,
jag har ingen jävla aning. Jag har ingen aning om hur jag reagerar om han ångrar sig och vill att jag tar tillbaka honom, jag vet inte. Jag vet bara att det kommer bli bra.

Åker till L, min fina älskade bästa L som jag aldrig någonsin kommer släppa och vi har inte setts på över två månader men allt är precis som vanligt och hon kramar och pratar och lyssnar och

en pojkvän är aldrig viktigast i livet. Den verkliga skatten är alla mina vänner. Den verkliga skatten är att få ha också honom som vän.

Jag vet inte hur det kommer att bli men jag vet att det kommer att bli bra.

3 kommentarer:

Hanna sa...

Är mamman den finaste människan i världen? Jag tror det. Åh vad glad jag är för henne.

Tack för att vi får följa ditt liv så här, förstå och ta del av det.

Anonym sa...

jag är övertygad om att det kommer att bli bra :) i belive in you!

lina sa...

åh vad bra! hoppas han förstår bättre nu!