lördag 30 oktober 2010

375

sitter på perrongen och tåget kommer. Jag känner ingenting. Ingenting. Ingen oro, ingen längtan, ingen nervositet. Ingenting. Ingenting alls och

vi möts och kramas länge och han luktar
så tryggt och
vi lutar pannorna mot varandra, han kysser mig i pannan, på kinderna. På munnen. Fyra gånger på munnen.

Åker hem och vi pratar. Om vardag och om.
Oss. Sorgen. Oviljan.

Kommer hem till mamma och
-var vill du sova?
-var får jag sova?
-där du vill
-jag vill sova bredvid dig

och
-vad ska jag sova i?
-sov naken.

och han håller om mig hela natten. hela natten. och när jag som vanligt vaknar innan honom ber han mig att ligga kvar för det är så mysigt.

Men det står fast. Han vill inte. Han har gett upp och det gör SÅ ont att han har gett (heter det gett eller givit? seriöst jag är bra på svenska men just dessa ord: får ingen rätsida) upp. Så ont. Jag kan inte förlåta det. Jag kan inte sluta tänka på när han träffar någon annan och kämpar för henne som han inte kan kämpa för mig.

Att jag betytt så lite. Att jag spelar så liten roll.
Det gör ont. Vad han än säger om att det inte är sant, att jag har betytt mycket. Han har inte rätt. Man ger inte upp så lätt som han gör.

Han står i hallen och ska gå. Jag sitter i trappen.

-hejdå
ingen kram. Orosögon, brysamhetsögon, förlåtögon
-det gör ont att jag har sårat dig så mycket

Sen går han och jag sitter i trappen och
gråter, hulkar, skriker

ingen vacker följsam gråt,
inga tårar som flödar vackert bara

gråt som bryter sig genom bröstet och får en att sluta andas.

Det gör så ont att släppa taget.
Det gör så jävla ont att släppa taget men jag vet att jag måste så jag gråter, skriker, hulkar och

när jag slutat känns det bättre, lättare. Men det gör så jävla ont att han inte vill vara min. Att han inte är min. Det gör så jävla ont. Det gör så jävla ont att prata som vanligt och veta att så här kommer det bli. Vi kommer vara vänner, inte mer. För att han. För att för att för att han.

Jag har älskat honom så jävla mycket. Jag skulle kunna slå mig blodig för hans skull. Jag är så tacksam för allt vi har haft men det gör så ont att veta att det blir inte mer nu. Det gör så jävla ont.

Jag skulle vilja ha en rebound.
Ja. Det är inte rätt, inte fint. Men jag skulle vilja.
Skulle vilja sitta nära, skulle vilja hångla. Hångla för att han inte ska vara den senaste jag hånglat med. Hångla för att tvinga mig att gå vidare.

Det gör så jävla ont att släppa taget. Jag vill verkligen inte.

Men jag måste.
Jag måste.

Och jag vet att jag inte kan vara med någon som inte kan kämpa. Jag vet att det finns andra. Jag vet det. Andra som både kan älska och kämpa för att älska. Andra som inte förväntar sig att livet ska vara lätt jämt och ger upp så fort det inte är det.

Jag vet allt det.
Jag skulle bara önska att han inte gjorde som han gör. Jag bara önskar att han skulle se att jag är värd att kämpa för. Att det är svårt att hitta någon som älskar som jag, som kämpar som jag, som kan förlåta som jag.

Det är så svårt att höra ihop med någon som inte kan kämpa.
Det är så jävla tungt.

(Och jag är så förbannat rädd för att mista hans familj. Finastefinastefinaste. Som kramar och pratar och resonerar och säger snälla stanna över natten.)

3 kommentarer:

Lina sa...

åh jag blir så ledsen.

"det gör ont att jag sårat dig så mycket" säger han. hur ont tror han det gör i dig då?

vicky sa...

Jag gråter så sällan, men nu sitter jag här med tårar som rinner. För att det gör så ont att bara läsa, och när jag tänker på det, så gör det ont för att jag inte ens kan förstå hur ont det gör i dej.

Fan fan fan, det skulle varit ni :(

Anonym sa...

YELLOWCARD - CIGARETTE lyssnaa