söndag 31 oktober 2010

378

Han åker och jag sitter i trappen,
han vänder sig om och vinkar och jag

bara gråter. Hulkar en kvart och sen tittar jag på gamla desperate housewives-avsnitt utan att ta in något. Bara stirrar. Äter inget.

Det gör så ont.
Det gör så ont.

Orkar inte vara ensam, vi smsar och jag åker dit för att. Jag vet inte, umgås. Slippa vara ensam.

Allt är som vanligt.
Vi äter middag och pratar och allt är som vanligt. Jag är kort i tonen, kan inte hantera det men det är så skönt,

det är så skönt det är så tryggt det är så

det är så rätt. Vi leker med hans systerson, åker och handlar välling, sitter i samma trånga soffa som alltid och

jag vill ta hans hand, vill hålla om, vill vara nära. Vill pussa, krama. Att allt ska vara som vanligt, på riktigt. Jag vill att han också ska känna det.

Klockan blir halv tio och han ska till en kompis,
jag kramar hans mamma kort och hon frågar om jag kommer tillbaka imorn

jag vet inte, får se hur hemtentan artar sig och

jag vill bara därifrån för jag klarar det inte, jag klarar det inte inte inte och

i bilen:

det kommer inte bli vi igen josefin. vi är klara.

och allt är ett sånt virrvarr och jag säger

jag har aldrig i mitt liv sänkt garden så mycket för någon, aldrig släppt in någon så mycket och att den personen bara ger upp gör ONT. det tar sönder mig! det gör ont att du är så jävla svag att du inte kan kämpa dig igenom något, det är så jävla fel! du tror att du är stark som bara låter allt rinna av dig men du är inte det, du är så jävla svag!

och jag vet, jag VET att det finns andra som både kan älska mig och som kan kämpa för mig, jag vet att jag inte ska vara med någon som inte kan det, men det gör så jävla ont att den personen inte är du! du kan inte förvänta dig att du ska hitta någon som du kommer vara himlastormande kär i i hela livet, det funkar inte så. om du fortsätter såhär kommer du dö ensam.

- det kanske är det jag ska, när jag bara sårar folk.
- sluta! gör dig inte till nåt jävla offer, du är en skitbra människa och en skitbra pojkvän men om du fortsätter att ge upp så fort livet blir lite svårt så kommer du bli ensam! jag har också sprungit ifrån mina problem istället för att ta itu med dom och det slutade med att jag ville dö.

och jag minns inte mer av vad vi säger men han går och jag smsar

jag hatar hatar hatar dig
- .....
-jag hoppas att någon kommer ge upp om dig och såra dig lika mycket för du förstår fan ingenting. Du vet ingenting om att kämpa. Ingenting.
- Ja. Det kan du hoppas
- Ja. Förlåt. Men du fattar verkligen inte hur jävla ledsen jag är. Speciellt inte eftersom jag är beredd att offra vad som helst, också oss, för att du ska ta itu med dina problem men du gör precis som vanligt och springer ifrån det.
- Jag vill inte att det ska vara vi. Jag vill inte det, det kommer aldrig bli vi igen.
- Nej, men jag pratar inte om det. Jag behöver inte att du säger det.
- Jag trodde det var det du menade. Jag har inga fucking problem.
- Nej, okej. Skönt för dig. Hoppas att du inte är arg på mig. Jag bryr mig för i helvete bara om dig.
- Jag är inte arg på dig.
- Okej. Bra. Jag vill att du ska förstå hur mycket jag kämpar för att släppa dig och vara din vän. Jag kämpar som fan.
- Bra att du gör det. Jag har inga problem.
- Skönt för dig att vara den enda problemfria människan.
- Mycket!


Vad i helvete ska man säga.

1 kommentar:

Bella sa...

Hejsan, såg din kommentar nu. Klart att jag bryr mig. Om du vill prata om något så är det bara att höra av dig.

Förr i tiden var jag som honom, din M innan jag insåg mina problem och att jag var tvungen att ta tag i sakerna. Personen som stått ut med mig under hela tiden, som sedan lämnade mig för att jag aldrig insåg saker och ting, han kom att vara mitt största misstag någonsin, att jag aldrig slogs för honom.

Det kommer även din M att inse, att det är hans största misstag någonsin, om han inte slåss för dig.