380

Oktober är över, och med det så mycket annat.

Fan vad jag har hatat den här månaden. Fan vad jag kämpat, gråtit, hulkat, hållit om. Kämpat för någon som inte kämpat tillbaka. Känt mig olyckligt kär i min pojkvän. Blivit singel.

Vilken jävla månad.

Jag är hemma nu.

I min lägenhet.

Tills vidare, vår lägenhet.

Och allt känns..okej. Skönt. Han har städat och satt upp fina bilder och fyllt kylskåpet. Älskade, fina vännen. Det var skönt att komma hem. Det känns inte så särskilt jobbigt att vara här ensam.

Det är så konstigt. Jag pratade med J, min lesbiska livspartner, om hur allt känns. Hon, mer än någon annan, har tvingat mig igenom det här. När jag smsade med ångest över framtiden, ångest att sova i vår säng ensam skrev hon Vi tar oss igenom det här. Vi köper en ny säng. Hon har ringt mig varje dag, ofta flera gånger eftersom jag inte svarat. Hon har stått ut med att jag pratat enbart om mig själv trots att hon själv mår rätt crappy. Fina, älskade bästa. Jag ringde henne och sa att:

jag förstår inte. Det känns som att något har släppt. Jag har insett på riktigt att han inte kommer att bli min igen, inte bara för att han inte vill utan också för att jag inte vill, inte kan, vara med någon som gör som han. Jag är inte arg. Jag är faktiskt inte arg. Jag önskar honom allt det bästa, men just därför önskar jag att han ska bli förbannat olycklig. Jag önskar att han ska vakna med sån ångest att han inte kan andas. Jag önskar att han gråter, hulkar och undrar hur fan han ska klara sig ur det levande. Jag önskar att han kommer att må mycket, mycket dåligt. Inte för att jag vill ge igen, utan för att han behöver det. Han behöver det så förtvivlat mycket. Han behöver jobba sig igenom det värsta värsta, för annars kommer han aldrig lära sig det bästa bästa. Han behöver kämpa.

Och jag mår inte så dåligt. Jag gör inte det.

Jag vet att en ny smäll kommer att komma, men den är inte här ännu. Just nu njuter jag av en stor säng helt för mig själv. Jag njuter av att få ha honom som vän, njuter av att vi inte bråkar, njuter av att jag inte har ångest, inte är så speciellt ledsen.

Någonstans hoppas jag ändå på att oktober, och allt vad det kom med, gjorde så att jag kunde släppa taget tidigt, att jag kan jobba mig igenom det fort, men jag vet att det inte är särskilt sannolikt.

Just nu är jag inte så ledsen och det tänker jag njuta av. Njuta med tacksamhet för allt som varit, tacksamhet över att jag älskat så mycket, blivit älskad så mycket. Tacksamhet över hans familj och att jag lärt mig så mycket. Tacksamhet för allt som varit, och allt som kommer att bli.

Mest av allt:

Tacksamhet över mina vänner. Över mitt tjejgäng, över L, över S. Och tacksamhet för vänskapen i M. Vi och vårt förhållande är fortfarande mycket starkt, det är bara inte detsamma som det varit.