lördag 6 november 2010

391

det går ju inte att luras

jag har så jävla ont i hjärtat. har sån ångestklump i magen bröstet överallt. hela jag är en stor ångestklump. samtidigt som jag inte vill prata om det, om honom, så är det och han det enda jag kan prata om. fan. fan fan fan.

imorgon kommer han tillbaka hit efter sitt höstlov. jag vill ha ut honom. bort från mig, från min lägenhet, från mitt liv föralltid. jag vill aldrig mer ha med honom att göra. aldrig mer. jag har förlåtit honom för så mycket, men det här kan jag inte förlåta och jag kan inte ha någon som jag är så sjukt ledsen och bitter på i min lägenhet.

han är sur på mig.
HAN är sur på MIG.
för att jag vill att han ska ut. för att jag inte vill att han ska ta våra möbler. han säger att han inte har någonstans att gå och

jag bryr mig inte.
det är inte sant. han har massor av klasskompisar och till och med ingifta släktingar. jag bryr mig inte om att han tycker att det är konstigt, JAG VILL INTE HA HONOM HÄR. han säger att han kan sova i köket, att jag inte behöver se honom. jag bryr mig inte. jag vill inte ha hans saker, ännu mindre honom, i min lägenhet. vill inte ha tyngden av honom i mig så mycket. jag vill inte höra hans röst, jag vill inte se hans ansikte. jag vill inte. jag bryr mig inte om vart han går, bara han går.

och mitt i allt det här gör han mig till boven. för att jag vill kasta ut honom, för att jag vill ha våra möbler. för att jag säger upp kontakten, för att jag är sur, för att jag säger till honom att han inte får ljuga om hur vi slutade.

och imorgon kommer han alltså hit.
jag vill bara att han ska ge mig sina nycklar, ta sina saker och sen gå ut ur mitt liv. det är tillräckligt jobbigt. det är tillräckligt stort. jag orkar inte ha en diskussion om våra möbler, jag orkar inte ta hänsyn till hans känslor och viljor. jag orkar inte, jag vill inte.

min kropp protesterar.
jag kan inte äta. spyr upp nästan allt jag äter. jag har tappat rösten. jag kan inte sova.

men jag har fina vänner.
också här. fina vänner som jag känt inte ens i två månader och som frågar om jag vill att dom ska vara här när han kommer. jag sa nej, men vi bestämde att vi ska göra något när det hela är färdigt. äta mat, hänga.

fan vad det här suger.
jag längtar så obeskrivligt mycket till då jag är klar. på andra sidan. då M inte så ständigt ligger i mitt bakhuvud. då jag hittar den som kan kämpa och inte drabbas av fullständig personlighetsförändring.

jag längtar så mycket.

och nu ska jag försöka sova.

(förresten, fan vad ni är fina som hejar och tröstar och skriver fina fina kommentarer som faktiskt spelar en riktig roll.)

2 kommentarer:

Anonym sa...

han har förmodligen dåligt samvete och försöker vända detta till ditt fel också för att han inte vill vara ensam om att vara ett svin. fast det är du inte så stå på dig!

Hanna sa...

Svin svin svin. Som om han skulle behöva någon ömkan från dig! Han har alldeles helt själv satt sig i den här sitsen och det enda han borde tänka på är att göra det så lätt för dig som möjligt.

Åh, usch, jag är så arg på honom. Svinarg.

Och jag blir så ledsen för dig. Ledsen för din kropp som inte klarar av att äta, ledsen för att ditt psyke måste uthärda all den här skiten. Älskade fina.

Du är så himla bra. Så sjukt stark. Jag beundrar dig så himla mycket.