lördag 6 november 2010

392

ibland känns det som att vi växte ihop, att gränserna på vad som var han och vad som var jag var så vaga, så små
och nu när han inte finns längre känns det som att jag har förlorat en bit av mig själv, som att jag blivit bestulen på mitt hjärta

och igår tänkte jag hela dagen på vad som hänt med det,
mitt hjärta,
hjärtat jag så fullständigt överlät till honom:

var är det nu? hur ska jag göra för att ta tillbaka det, för att fylla hålet han lämnat?

och alla nerver, muskler, all hud, hjärnan:
som minns honom så tydligt, som minns allt vi gjort, allt vi sagt,

hur gör man för att glömma? hur gör man för att ångestklumpen ska försvinna också permanent, inte bara tillfälliga tiominutrar? hur gör man för att lära sig äta, sova, leva ensam? jag kan ingenting av det längre, jag är

jag vet inte
jag är som ett spädbarn som måste lära sig allting från början,
som måste ha en ständig övervakare som

måste lära sig allting från början:
äta sova andas lita på kärlek

ibland känns det som att
allt
är förlorat och jag

kan inte hitta mitt hjärta hur mycket jag än letar,
jag vet inte var han gömt det jag vet bara att jag måste

ta det tillbaka.

1 kommentar:

anna sa...

åh fina. du måste läsa gunnar ardelius. jag tror att det skulle hjälpa, på nåt sätt. gör det.