söndag 7 november 2010

393

vaknar åtta tretti, efter fyra timmars orolig sömn där jag om och om vaknat av att jag gråtit, av sms
får jag hälsa på dig? har du knullat med någon annan? vet inte var jag ska sova, under bar himmel antagligen, centralstationen kanske... antar eftersom du inte svarat att du har knullat med någon annan, gjorde du det i lägenheten? eftersom du uppenbarligen redan är över mig borde det väl inte vara så jävla jobbigt om jag sover i köket? jag ser dina handlingar som en hämndaktion mot mig, eller en jävligt konstig självömkan

och jag blir så
trött så trött trött trött
tänker inte få dåligt samvete hur mycket han än försöker
jag hade sex med någon annan för att jag var kåt, för att jag gillade att han gav mig komplimanger, inte för att straffa jag
sjunker inte så lågt
visserligen hade jag inte gjort det om han inte redan inlett något nytt men det handlar bara om att jag inte har någon respekt för honom, jag har inga skyldigheter ingen hänsyn
jag har inget mer att ge honom

och dagen går och han kommer hit och
plingar på dörren innan han öppnar den och jag sorterar tvätt och vet

verkligen inte vad jag ska förvänta mig

han sträcker ut armen för att krama mig
jag vill inte krama dig

och
jag säger hur jag vill ha det
att jag vill ha möblerna lägenheten allt
för jag har inte varit beredd på detta, har ingen buffert har ingenting,
och han blir arg och skriker att vi ska dela på allt och då kan vi ju hugga alla våra möbler itu och att han kommer säga upp elen nu med en gång (elavtalet står i hans namn) och

fan vad allt är konstigt men

jag gråter och säger att han krossat mig,
att jag har tappat bort mig själv i honom och att jag inte kan hitta mig,

jag inte känner igenom honom längre, att jag avskyr den han blivit, att allt är så jävla fel, att jag saknar honom som fan,
att anledningen till att jag vill ha våra möbler är att jag förlorat så jävla mycket i att förlora honom och inte klarar av ett så enormt ekonomiskt bakslag också,

att han tror att han är stark men i själva verket så förbannat jävla svag, frågar honom om han verkligen inte kan se sina destruktiva mönster, att jag så innerligt önskar att han någon gång kommer att inse att han, precis som alla andra, har problem och att det inte fungerar att bara förtränga allt, och

han bryter ihop
hulkar så häftigt att han inte kan stå och

jag vet inte vad som händer men plötsligt inser han allting och
ber om förlåtelse, säger tusen gånger att om han förlorar mig så dör han
att han älskar mig att han
är så jävla dum i huvudet som förstört allt

att han ska vara ensam, att han ska gå till en kurator/psykolog
han hulkar fram så mycket som är helt ohörbart

och jag sätter mig bredvid och håller om för
fan
den här människan,
den som släpper in, jag älskar honom så jävla mycket
så vi ligger i det som brukade vara vår säng och håller om varandra och han gråter häftigt och säger att jag är det bästa som hänt honom, att det är så tomt utan mig, att han saknar mig och oss och allt, han tackar för allt, nynnar tack älskling för allting du har gett mig tack för alla dagar och alla nätter tack för att du inte har gett upp mig tack för att du alltid var här hos mig och jag

svarar att jag aldrig älskat någon som jag älskat honom,
tackar för att jag fått älska så mycket, tackar för allt jag lärt mig, för allt vi gått igenom

gråter sönder hela livet, alla förhoppningar och
fan
fan vad ont det gör att han inte kunde släppa in mig innan han redan förstört allt, innan allt redan var för sent

och han viskar att jag får alla möbler, allt jag vill, också det som egentligen är hans, att han ska hålla sig borta och
jag får som jag vill men

vad gör egentligen det när jag förlorat det finaste och bästa i hela livet
när den jag älskat allra mest inte längre finns när
jag förlorat min pojkvän min bästa vän, en så stor del av mig själv

och allt är så suddigt, minns inte i vilken ordning allt händer men
jag sitter i fåtöljen och gråter så mycket att jag inte kan andas och han håller om, kysser mig i pannan och
säger förlåt en gång till
jag säger det bara i luften, jag vill inte att du förlåter mig för jag förstår dig, men förlåt. jag vill verkligen att du ska veta hur mycket jag ångrar allt jag gjort, att jag varit ett sånt jävla svin

och sen står vi i köket och han har ytterkläderna på sig och ska gå och vi
kramas och kysser varandra
för allra sista gången kysser vi varandra och
han ber mig att överväga om vi kan fortsätta ha någon slags relation, överväga om vi kan ta små steg och behålla kontakten och jag lovar att göra det för jag vet
att det inte varit lätt för honom att inse allt det han insett
att hela hans självbild är raserad
att han hatar sig själv intensivt för allt han gjort och

han går och jag ställer mig i duschen och gråter häftigare än jag någonsin gjort tidigare, skriker med rösten jag tappat och

nu är allt så tomt
så tomt och fult och det gör så ont
det gör så jävla ont jag hatar allt med det här

och jag känner mig helt uttömd, helt utmattad och

idag ska jag tvätta och handla och
det gör så ont att göra det ensam,
jag saknar honom så mycket, jag saknar honom så jävla jävla mycket

och nu ska jag tydligen gå vidare med mitt liv och
jag vet inte hur för jag saknar honom så intensivt och jag säger till mig själv om och om igen att det är slut, så jävla slut och det är det bästa för alla men

fan vad ont det gör

3 kommentarer:

emma sa...

får så ont i magen när jag läser.

visst är det fint att han insett, ångrat sig, sagt förlåt. men vafan det är tusen gånger lättare att gå vidare när han är just ett svin. nu är han bara.... ja jag vet inte. för när han är sådär fin som man minns honom så blir det så mycket svårare. men du kommer klara det.

många kramar.

Hanna sa...

Åh, herregud.
Att det ska vara så svårt.
Jag hatar att det ska vara så himla svårt.

Jag känner igen mig så sjukt mycket i det här från mitt förra förhållande, det jag helst av allt aldrig tänker på, och jag har försökt glömma väldigt mycket och jag tror att jag har glömt väldigt mycket också. När du skriver det här känner jag igen mig i hela kroppen och jag tänker lite tillbaka men det är så väldigt långt bort. Jag är glad att jag ändå inte var kär i honom när vi gjorde slut, att jag faktiskt inte älskade honom. För det skulle gjort att det var så här svårt, så svårt som det är för dig. Fanfanfan.

Men, jag tror ändå. Att du gör rätt i att inte försöka igen. Att du gör rätt i att försöka överleva själv.

Kramar i tusen.

Wallflower sa...

Jag gråter varje gång jag läser här, ibland när jag har bra stunder vågar jag nästan inte läsa för jag känner verkligen det du känner, jag läser mina egna känslor när jag läser vad du skriver och det gör ONT det gör så ONT och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv och all den här förlorade vardagen och jaget och hjärtat som splittrats och nu ilar som vassa glasbitar i varenda cell och när jag ser att du har det likadant vill jag bara skrika till vem det än är som skapat den här jävla världen att det kan aldrig vara meningen att det ska göra så här JÄVLA ONT.