396

alltså, det låter verkligen som en film säger en vän när jag stapplande försöker återge vad som hänt, vad vi sagt och

ja

fan

det slår mig hela tiden:

det är fan som en film, som en tv-serie.

Som när jag sitter på sängen och han står och packar ihop sina kläder i sopsäckar och jag säger att han måste vara ensam, på riktigt, inte bara vänta på att tillräckligt lång tid ska gå för att dom ska vara tillsammans, utan verkligen verkligen vara ensam, att han måste lära sig och han skriker

men hur FAN är man ensam på riktigt då, hur gör man

- SÅHÄR. jag är ensam! jag sitter i hallen och hulkar så mycket att jag inte kan andas och jag tänker på allting, jag dövar mig inte med alkohol inte med någon annan!

- men då tycker jag att det är jävligt konstigt att det första du gör är att gå och knulla någon annan

- vad FAN kan du säga om det! jag hade ett one night stand, och det är väl kanske inte det smartaste jag gjort och ja, det var en flykt men jag ville fly! jag flyr aldrig annars, jag gör allt annat rätt och jag kanske behövde att någon sa allt det, att jag är snygg att fan ja allt!

- du är snygg. tro aldrig att jag inte tycker det. du är det vackraste vackraste vackraste

- jag inleder iallafall inte en relation medan min förra knappt slutat, jag har iallafall inte varit otrogen! jag hade aldrig haft sex med honom om det inte varit för att du redan inlett något nytt! och nej, det var inte en hämnd men inte fan hade jag gjort det om jag hade haft respekt kvar att visa dig, om jag hade någon skyldighet mot dig! inte fan!

och det känns som ett dåligt manus när jag fortfarande sitter på sängen och nu rinner tårarna och jag säger

det här är det svinigaste någon gjort mot mig, någonsin. jag har alltid försvarat dig, alltid sagt att du har ett för fint hjärta för att skada mig, jag trodde aldrig någonsin att du skulle göra mig illa. jag har alltid vetat att det kan ta slut när som helst, men att du skulle skada mig såhär, det trodde jag fan aldrig

och han sitter med huvudet mellan knäna och gråter och säger

jag vet att jag inte visat det, men jag bryr mig om dig..förlåt...jag har inget annat att säga..förlåt

och när kommer och håller om mig och jag säger

- jag kommer sakna dig så jävla mycket. jag kommer sakna dina händer, din lukt, dina ben..

- sluta

- ditt hjärta..

- det här är för mycket, jag orkar inte..jag ångrar allt jag gjort

och när vi står i köket med pannorna mot varandra och han kramar mig och jag gråter för jag känner hans kropp, jag kan den utantill och jag vet inte hur vi kommer dit men jag säger

jag önskar att det inte var såhär, att jag kunde ta dig tillbaka. jag saknar dig så jävla mycket, hela tiden. jag saknar oss, jag saknar allt. jag tror att vi skulle kunna ta oss igenom allt tillsammans. men jag är för sviken, du har gjort mig för illa

- om ödet vill kommer det att bli vi igen.. om ett halvår, om två år, om tio femton tjugo femtio år.. så kommer det att bli vi

- men M.. ödet kan inte göra allt, vi vet inte ens om det finns något sånt. man måste kämpa för varandra..man måste ta ansvar.

- men ödet.. ödet vill.. och då blir det..

- nej, M. man måste kämpa, vara vuxen. finnas till för varandra

och han kysser mig och vi gråter

och det känns fortfarande som ett dåligt manus, inte som på riktigt, inte som livet, inte som vi när han tar sina sopsäckar och jag följer med ner och vi försöker prata som vanligt och han viskar

hångla med mig. för det vi haft, för gamla tider.. hångla med mig.

och vi hånglar i fem minuter. pussas ass-mouth och tjockispussarna och ankpussarna och långtradare och allt det som varit vi

och sen går han och hans garderob är lika tom som jag