onsdag 10 november 2010

399

Allt det jag skrivit om att vintern inte är lika kall när man är två,
när man får dela. Att det känns mer okej då, att jag kan stå ut.

Nu är det mitten av november och första snön har fallit och ligger fortfarande kvar på mitt tak. Klockan är fyra och jag har alla lampor tända för det är så mörkt i min lägenhet.

Jag har ingen att dela det med och jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det. Och det räcker liksom inte med vänner. Det är fult, men så är det. Det räcker inte. För dom är inte han. Det räcker inte med flyktiga förälskelser på nattklubbar, för dom är inte han.

Det är så mörkt och det här året vet jag inte hur jag ska ta mig igenom det. Utan att slåss i köket och se filmer och handla tillsammans och vara vi.

Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig igenom den här vintern.

1 kommentar:

lina sa...

du kommer ta dig igenom det, det vet jag. innan vi vet ordet av är det varmt och ljust igen och du har kommit ut på andra sidan. levande, stark och alldeles fantastisk!