Jag ser suddigt. Jag har inte lagat mat på tre veckor. Igår var jag på soppmiddag med min klass och mina kompisar propsade på att jag skulle ta en extra portion. Propsade och la huvudena på sned och strök över ryggen. Idag har vi inga föreläsningar och jag har bara legat här. Läst två kapitel i världens tråkigaste kursbok, borde läsa två till. Snart ska jag laga mat. Har lovat mig det. Lovat lovat. Måste få i mig annat än nyponsoppa. Jag är patetisk.
Hela tiden vill jag ringa honom. Jag vill be honom att komma hit, att komma hem. Vill umgås med honom. Titta på tv, äta, prata. Fan vad jag saknar honom. Hela tiden. Jag saknar honom så mycket att jag inte kan andas. Jag förstår inte hur jag hamnade här, hur vi hamnade här. Jag saknar honom jag saknar honom jag saknar honom. Vill sova bredvid, vill hångla. Vill vakna av att han kysser mig på axeln. Vill ha honom tillbaka så förtvivlat. Hela tiden får jag påminna mig om att jag inte kan, att det inte går. Jag kan inte bara förlåta förlåta förlåta. Jag har redan provat den vägen. Jag har förlåtit och sträckt ut alla händer jag haft. Jag har krälat i lera för honom, jag har gjort allt. Och nu har jag givit upp om honom och när jag gjorde det.
Då ångrade han sig.
Precis som jag sagt hela tiden.
När han gjorde slut sa jag du kommer ångra det här. Gör det inte, för du kommer bara ångra det. Jag kan ta fan allt om du bara stannar. Ingen kan kämpa som jag. Gör det inte, du kommer ångra dig.
Och jag fick rätt.
Jag har ont i ögat. Det rinner. Jag borde sluta somna med smink. Nu ska jag laga mat och sen ska jag på bio med efterföljande diskussioner med en vän.
Och hela tiden vill jag ringa honom och be honom komma tillbaka. Förlåta allt och börja om. Jag vill det så förtvivlat mycket, men den här gången får förnuftet vinna över hjärtat. Det får det aldrig annars, det kanske är dags nu.
Men fan vad jag saknar.
Honom, oss, allt.
Mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar