401 (introducera dig själv)

allt som du vunnit

allt som du förlorat

håller dig upprätt

regnet som faller

för alla

för ingen

soforaträdets dans

håller dig upprätt

allt som du älskar

håller dig upprätt.

Jag sitter i en hall och är liten. Mina ben är mer svarta än bruna, när jag leker gör jag det på tre språk och kompisarna jag har är från femtio olika ställen. Jag är så liten och jag vet så lite och så mycket på samma gång. Jag är så liten och lär mig livet. Lär mig att inte sparka skrika slå, lär mig att prata, lär mig om. Hela tiden lär mig om. För människor försvinner, hela tiden. Platser tar slut och jag är liten och sitter i en hall och ser mot mina föräldrars rum. Det enda jag hör är mamma som gråter och jag förstår inte varför. Jag kan inte förstå varför. Dagen efter säger pappa att vi ska flytta hem och jag undrar vad han menar. Sedan tar ett plan mig, min syster och min mamma hundra mil bort, till ett land där marken blir vit och inget av barnen min mormor så ihärdigt försöker para ihop mig med förstår vad jag säger. Jag förlorar allt jag dittills lärt mig.

Vi bor hos mormor och snart kommer pappa. Han har varit så ensam så länge, men ingen har varit mer ensam än jag. Så jag skriker sparkar slår för jag minns inget av det dom försöker lära mig. När mamma bara ligger och gråter hoppar jag i hennes säng, drar i hennes armar. Hon säger ingenting, bara gråter. Hela tiden gråter hon och jag förstår fortfarande inte varför. Min syster vågar inte sova borta för då tror hon att mamma kommer dö och det är hennes fel. Mormor tar mig i handen och vi spelar fia med knuff och hon tittar bort varje gång jag fuskar och hon hämtar mig från skolan och varje gång hon gör det slår jag henne för att hon inte är mamma. Hon kramar mig och älskar mig med varje centimeter av sin kropp, varje cell som bygger upp henne. Jag slår. Skriker sparkar slår den enda människan som förstår, finns, älskar när ingen annan orkar. Hon läser för mig varje kväll och jag väljer bort henne. Varje dag väljer jag bort henne. Hon bara fortsätter älska och lyckas plantera något i mig. En vinst, en tro. Även om alla andra sviker finns hon. Jag vann hennes kärlek innan jag fanns och ingenting kan ta den ifrån mig. Inte ens jag.

Vi har flyttat till en liten sockerlåda. En med baksida, en på en riktig gata. Mamma går nästan aldrig upp ur sängen och när hon gör det använder hon kryckor. Jag minns inte hur det är att hålla min mammas hand. I skolan gråter jag och vill bara hem för tänk om mamma dör och så är jag inte där. En kväll läser pappa en bok för mig på mitt tredje språk och jag inser att jag inte längre kan det, att jag inte längre förstår. Jag tappar bort mig innan jag lyckats hitta mig. Jag är liten, tunn och ensam fast jag har tusen kompisar. Tusen kompisar som aldrig någonsin kommer att förstå, som ingenting vet. Som inte vet att anledningen till att jag så ofta är hos mormor och morfar är att min mamma nästan dör varje dag utan att få någon vård och hon kan inte uppfostra oss. Som inte vet varför dom aldrig får följa med mig hem. Som inte vet varför jag alltid paniskt säger nej till pyjamaspartyn. Jag har lärt mig allt man ska kunna superfort men mamma blir aldrig frisk ändå.

Vi bor kvar i sockerlådan. Mamma får till slut vård och blir frisk och börjar på universitetet. Hon är borta tre dagar i veckan. Pappa åker land och rike runt för att hitta ett jobb, ett fast och stadigt jobb. När vi ses allihop sitter jag och min syster inne i hennes rum och mamma och pappa skriker utanför dörren. En sockerlåda har inte så bra ljudisolering och min syster håller för mina öron för att jag inte ska höra. Jag förstår inte vad dom säger, vad dom menar. Jag tar fortfarande aldrig hem någon kompis men det är inte längre för att mamma inte orkar utan för att jag skäms. Jag lär mig att skämmas. Skäms för skriken, för anklagelserna. Skäms för mig. För att jag inte är tillräckligt bra. För att mamma och pappa inte orkar älska mig. För att jag inte är min syster. För att jag kan för lite. För att jag är så påfrestande.

Anklagelserna började kanske inte där. Jag minns inte. Jag minns ingen början och det finns inget slut. Det finns liksom inget slut. Vi flyttar, flera gånger flyttar vi, men vi lyckas aldrig fly anklagelserna, skriken, bråken. Varje morgon när jag vaknar är jag rädd för att någon ska vara borta. Varje eftermiddag när jag kommer hem från skolan är jag rädd för att mötas av tomhet. Jag är rädd för att möblerna ska vara borta, att ingen ska finnas kvar. Att dom slutligen ska ha lyckats utplåna varandra. Jag är rädd när jag äter, för att göra säga finnas på fel sätt. Jag och min syster påbörjar en ihärdig kampanj om att få oss att älska varandra, utan att riktigt förstå att det är vad vi gör. Vi gör frukost på sängen varje lördag, vi gör kort fyllda av hjärtan, vi högpresterar överallt. Men kaffet är alltid felbryggt, korten hittas aldrig och vi lyckas alltid göra något fel på proven.

En kväll ligger mamma i kökssoffan och skriker av sin nya medicin mot sin nya sjukdom. Jag har aldrig, varken förr eller senare, hört någon skrika så. Det är ett monster i hennes huvud. Ett monster som äter upp henne. Hon kan inte se. Hon bara skriker. Jag sitter ihopsjunken i köksstolen och vet inte vad jag ska säga. Jag är rädd, för nu börjar det om. Nu ligger hon åter i sin säng varje dag och hon har åter för ont för att kliva upp. När hon fyller fyrtio kommer hennes kompisar på besök och min syster och pappa har bakat. Mamma bara sitter. Hon försöker le, hon säger tack. Människor tittar på mig och lägger huvudet på sned och jag tänker att dom vet ingenting om mig. Dom vet ingenting om oss. Dom är inte här när mamma skriker av biverkningarna, dom är inte här när hennes hårtestar fastnar i borsten. Dom är inte här, dom har ingen rätt att lägga sina huvud på sned.

Samma år sitter jag i ett badkar. Naken. Jag fryser för det finns nästan inget vatten. Jag fryser och skakar och min pappa har just slagit mig. Jag fryser och i min hjärna har jag bomull. Min syster tittar på tv och mamma sitter bredvid och säger du måste ju förstå josefin att när du gör såhär, ingen orkar med dig då. Ingen kommer orka med dig. Inte ens pappa. Och jag känner ingenting för mitt hjärta det är stängt. Jag är inte ens tonåring och mitt hjärta har jag stängt igen för känslor, för jag har redan upplevt allt.

En annan kväll, några år senare, sitter vi i en soffa och dom berättar att dom ska flytta ifrån varandra. Sedan minns jag inget mer. Jag minns inte vad som hände. Jag minns fragment från då pappa kastade tallrikar i väggen och mamma skrek hemska saker. Jag minns fragment, men inte mer. Minst fyra år av mitt liv som jag inte minns. Som om jag legat i koma, som om jag inte levt. Jag minns inget annat än korta fragment jag inte ens kan återberätta.

Sedan blev jag fjorton-femton och jag var fortfarande mitt i det där som jag inte minns. Men jag träffade någon. Min första stora, livslånga kärlek. S. S som plockade upp mig tre veckor efter att jag sagt att nu måste någon komma, någon som förstår, annars dör jag. Annars dödar jag mig själv, för det går inte längre. Och då kom S. Vackra, underbara S som alltid förstod mig, som jag alltid kunde skratta med men som också höll om mig när jag grät. Sextio mil ifrån mig var hon, och hon är min första kärlek. Vi var aldrig kära, men hon är min första kärlek ändå. För det var hon som räddade mig när jag satte mig i snön med mammas mediciner, det var hon som ringde mig och grät och slutligen fick mig att välja livet. Det är hon som fortfarande ringer mig, hon som aldrig slutar kämpa för mig. Hon som alltid finns där. Nu finns det fler, men förut hade jag bara henne. Jag är skyldig henne livet. Det är sant. Jag är skyldig henne livet.

Jag blev sjuk, jag hittade fler vänner. Jag hittade min första pojkvän. Jag hittade M. Och här är jag nu, och vet inte hur jag ska beskriva mig själv. För jag tror man är den där man kommer ifrån. Jag kommer inte från någon plats, men jag kommer från mina människor, mina upplevelser. Utan allt det vore jag inte jag, och det är ju klyschigt men sant. Jag har en rad olika personlighetsdrag, men jag är fortfarande tillräckligt ung för att inte riktigt ha hittat alla ännu. Jag stapplar fortfarande. Speciellt nu, när jag inte kan hitta mitt hjärta.

Men det här är spillrorna jag minns av det som blev jag, och så presenterar jag mig själv.