om att det aldrig, aldrig kommer sluta göra ont att jag spenderat hela mitt liv med att undra om dom älskar mig, om dom bryr sig och varför dom isåfall inte visar det:
jag skulle kunna skriva om sveken,
om att vara så jävla ensam, om att inte ha den där självklara tryggheten i sig från början, om att avundas alla som säger family first.
Jag skulle kunna skriva om det, för det är det som är det mest självklara i mina relationer med mina föräldrar. Det är det enda jag vetat om:
det finns ingen trygghet att hämta.
Men jag har skrivit om det så många gånger. Jag har ältat färdigt. För den här gången har jag ältat färdigt.
Istället skulle jag vilja skriva om hur min mamma lät mig sova i hennes säng varje natt då jag var som sjukast. Hur hon låg sömnlös eftersom jag grät och skrek i sömnen. Hur hon strök mig över ryggen och fick ett gammalt ansikte, fyllt av rynkor, av all oro. Att hon alltid berättade hur tapper jag var i eviga sjukhusbesök och utredningar om varenda sjukdom en människa med mina symptom kan ha.
Hur min pappa satt bredvid min säng långt in i natten för att kontrollera att jag andades. Att han körde mig till akuten och tröstade mig när jag igen igen igen fick höra att jag hade panikångest och var en vanlig tonåring. Hur han sa att det inte spelade någon roll, han visste att jag inte ljög, att jag inte hittade på. Han googlade privatkliniker och var nära att ta ett lån för att ta mig dit, trots att han är emot idén om privatsjukvård.
Mina föräldrar är trasiga människor med trasiga liv bakom sig.
Min mammas pappa är sociopat. Han har misshandlat henne, hennes bror och min mormor. Dom blev vräkta gång på gång eftersom ingen hyresvärd ville ha honom i sitt hus. På mammas fjortonårsdag fick hon ett kort från honom där det stod att han inte ville vara hennes pappa, att hon inte skulle hälsa om hon såg honom på stan. Hennes mamma, min mormor, fick en hjärtinfarkt när mamma var i tonåren och hon fick ta allt vuxen-ansvar hon inte var redo att ta.
Min pappa flyttade under sin uppväxt fram och tillbaka mellan två länder, två världsdelar. Han gick i tio skolor på nio år, en gång i en fransk skola trots att han inte kunde någon franska alls. Hans föräldrar har aldrig, aldrig prioriterat honom och hans syskon. Hans pappa slog honom systematiskt. Men det som gör mest ont i pappa skulle jag tro är att han inte har något hemland, inget språk som är hans. Han är vilsen överallt, den ständiga besökaren, den ständiga utlänningen. Han hör inte hemma någonstans. Han har levt i krig, blivit förföljd och sett sina vänner dö av överdoser han själv var på väg mot.
Jag tror mig veta att dom faktiskt ville ställa allt tillrätta med mig och min syster. Jag tror att vi är ständiga sår i dom, för dom vet att dom misslyckats. Dom vet att dom gör ont i oss, att det finns så mycket oförlåtligt.
Jag har fortfarande inte förlåtit. Jag är fortfarande lite bitter. Det gör fortfarande ont att aldrig veta att deras kärlek är stadig, det gör fortfarande ont att den ostadiga kärleken räcker så kort.
När jag var sådär oförståeligt sjuk utan att veta varför sattes inget av detta på paus. Dom skrek fortfarande, på varandra och på mig. Men dom var fortfarande bredvid mig och strök mig över ryggen och det gjorde fortfarande ont i dom när jag skrek av smärta och inte tog mig ur sängen.
Så trots allt, och med allt, älskar jag mina föräldrar. Det är ingen kärlek som räcker långt och jag älskar mina vänner långt mycket mer.
Men ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar