lördag 4 december 2010

425

Jag har över trehundra utkast sparade. Jag gissar att minst hundra är från den senaste månaden. Jag vet inte varför jag inte kan publicera, jag skriver skriver skriver men trycker aldrig upp det i bloggen för det låser sig. Jag tycker det är sorgligt.

Jag har skrivit om Världens bästa killkompis, om kvällen M gjorde slut, om Klassbästa. Jag har skrivit rakt ut från hjärtat en fredagsnatt utan sömn och

det låser sig när jag ska publicera för något stämmer inte längre. Jag är så rädd att M läser och jag vill inte det. Jag vill inte skriva en dagbok som han har tillgång till. Och ni är så många, ni är så ofattbart många. Ni är 500 personer i veckan och 3000 i månaden. Det är många fler än vad som får plats i min lägenhet. Mångamånga fler än jag känner och ni vet

nästan allt om mig. Missförstå mig inte:
jag tycker om att ni läser. Ni är välkomna. Hade ni inte varit välkomna hit hade jag lösenordsskyddat bloggen. Men på något sätt blir det lite läskigt att ni vet så mycket om mig och jag har ingen aning om vilka ni är. Och jag förstår att ni inte kommenterar, jag hade nog inte heller gjort det om jag bara läst här och inte varit den som skriver den.

Jag ska sluta spara utkast nu. Sluta känna prestationsångest. Sluta kolla statistik. Jag vill inte att den här bloggen ska utvecklas till annat än min dagbok, jag vill verkligen inte det.

Det kommer fortsätta som vanligt för jag behöver shadows of echoes. Jag behöver få ner det jag känner i skrift för annars bara ältar jag och jag orkar inte älta sönder fler år av mitt liv.

Därför publicerar jag också det här konstiga inlägget som handlar om ingenting alls. Om ni vill får ni gärna skriva en kommentar. Om varför ni läser, om er själva, om vad ni ska göra ikväll, om vad som helst. Gör ni inte det är det okej. Ni är välkomna hit men snälla var medvetna om att detta är en dagboksblogg. Den är rörig, gnällig, jobbig, rakt ut men den är inte jag. Jag är inte den här bloggen, jag bara skriver den.

Jag vet inte vad jag ville med det här men antagligen ville jag skjuta sönder min prestationsångest som har byggts upp. Jag hatar den, hatar den, hatar den. Jävla prestationsångest, du får inte tillgång hit. Du får inte röra vid mig mer. Lämna mig. Och nu publicerar jag och prestationsångesten ska lämna.

Adieu.

9 kommentarer:

nathalie sa...

jag läser allt
och det gör så ont ont ont i mig att läsa om hur ledsen du har varit
samtidigt som jag blir så uppriktigt glad över att du verkar må bättre igen

det låter ju säkert helt galet att någon främling skriver så, men det är sant

du skriver så fint och du verkar vara minst lika fin som dina ord
du förtjänar att vara lycklig

kram

Tuss sa...

Hej Josefin. Jag är Sandra som läser allt du skriver (här). Därför att du skriver så bra, that's why. Och nu vill jag veta hur det går, med allt, eftersom jag läst så länge, så jag läser även av den anledningen. Hittade förresten hit när Annika Marklund tipsade om favoritbloggar en gång.

Jag var på spa med mamma idag. Vi brukar inte göra sånt vanligtvis. Detta är en ovanlig dag. Om en stund ska min finaste människa ringa och berätta varför han försökte begå självmord för två dagar sen. Också en sak som är ovanlig, för mig.

Jag funderar på om jag vill ha en anonym blogg jag med. Ibland vill jag skriva saker som vore helt olämpliga i min blogg som hela familjen och vännerna läser. Den skriver jag knappt i, ens. Jag är imponerad av din bloggflit!

Nu: mera kaffe. Kram. <3

Maria sa...

Jag hittade hit via en länk från någon annan blogg. Då hade du skrivit 247 inlägg. Jag sträckläste alla. Jag började från slutet och läste till början. Sedan dess är jag fast, av den enkla anledningen att du skriver så himla bra.

Barndomsvännen sa...

Huvudsaken är att du skriver. Publicera vad du vill, men låt aldrig bli pga M - han har ingen makt över dig längre!

Caroline sa...

Jag vet inte var jag har fått länken till din blogg ifrån. Det var nog två månader sen, jag tittar in varje dag.
Jag är bara sexton år. Eller, bara och bara. Jag läser för att jag tycker att du skriver så otroligt bra, och att jag kanske känner igen mig. Jag läser dina texter med en klump i magen. I halsen. I hjärtat.
Jag hoppas att du mår bra, att du kommer att må bäst.

Ta hand om dig!

Bella sa...

Jag är Bella, kommenterat här förut någon enstaka gång. Läser din blogg för det du skrivit om förut, om ångesten över allt med din mamma, om tryggheten du känt tillsammans med M och på något sätt känt igen mig i din ångest. Därför haar jag fortsatt läsa för att se hur det går för dig, jag vill veta om det kommer att lösa sig.

Om du verkligen vill veta så ska jag väll inte göra något speciellt ikväll, kolla på Grey's och försöka bestämma mig för saker, har lite svårt med sånt.

Det är super bra att du i alla fall försöker släppa prestations ångesten, se det som en dagbok som bara du kan läsa, försök göra det i alla fall. Kram

evelina sa...

Evelina. 18 år. Småstadsbo, vill helst härifrån så fort som möjligt. Fast först ska jag bli färdigstuderad, om man nu någon gång kommer bli färdigstuderad, jag hoppas.
Jag vill inte leva mitt liv i en korridor, med scheman på väggarna och lärare med hårda ansikten. Jag vill leva mitt liv på en tågräls, i en buss, med min hand i någon annans. Jag vet inte om jag älskar den jag egentligen älskar mest. Jag vet inte om jag älskar för att älska, eller för att jag helt enkelt älskar. Det är svårt. Det mesta är faktiskt svårt, om man övertänker. Jag övertänker ganska ofta, för att vara helt ärlig.
Jag läser din blogg minst en gång om dagen, och har du inte uppdaterat läser jag det gamla. Jag läser för att jag känner igen mig i dig, ditt levnadssätt och det du upplever. För att dina ord alltid lyckas träffa rätt, precis som Hellströms ord träffar de. Rakt. I. Hjärtat. Tack!

Sofia sa...

Mitt namn är Sofia. Jag har precis som någon annan skrev tidigare hittat hit via Annika Marklunds blogg. Fastnade direkt för ditt sätt att skriva och för att du verkar vara en så fin människa! Jag tror att jag talar för många när jag säger att det är just det att du skriver ärligt och för dig själv som gör bloggen så bra. Det är inget du skriver för att andra vill eller som du vet att du borde skriva om för andras skull.
Hoppas att det blir lättare framöver! Och jag fortsätter gärna att läsa, tack för att du visar allt det vackra du skriver för oss!

josefin sa...

åh, jag önskar att jag kunde svara er bättre, men:
<3
fan vad fina ni är. älskar er lite nu. puss!