Ms mamma är min extramamma. Hon har tagit hand om mig, kramat mig, givit mig mat, skrattat med mig. Låtit mig låna deras bil en miljard gånger minst. Hon är min extramamma och jag älskar henne så mycket och det enda som fortfarande gör ont i att det är slut mellan mig och M är att hon aldrig kommer bli min svärmor. För hennes skull vill jag ibland ta M tillbaka och kämpa för oss två. Det enda jag saknar med att ha M som min pojkvän är att ha den självklara relationen med M-mamman.
Hon ringer och vi småpratar lite och hon frågar om jag pratar med M och jag svarar nej. Har inte hjärta att säga att jag sagt upp kontakten, men säger att det var väldigt längesen och då bara kallt prat om ekonomi och hon svarar
det är bra, josefin, tänk på dig själv. Ta hand om dig själv nu, det behöver du. M har förstört så mycket, du har gjort allt du kan för hans skull. Om du försöker rädda honom mer nu förgör du dig själv och han är inte värd det
han är inte värd det och
hennes röst stockas i halsen, hon är så ledsen:
M pratar inte med henne. Hon hör att något är fel, att han är ledsen, men han stöter bort henne. Svarar inte, svarar på annat när hon frågar allvars-frågor och älskade
älskade M-mamman ringer mig och säger
han är inte värd det om sin egen son och jag är så ledsen för hennes skull, för hennes skull vill jag säga att jag kommer förlåta M för allt, att det kommer att bli vi igen, såklart kommer det bli vi igen men
jag kan inte säga det för det är inte sant. Jag vill aldrig någonsin ha en relation med M igen för jag orkar inte och jag vill bara åka till M-mamman och krama henne och säga
du är värd mer än såhär, älskade M-mamma. Du är värd en son som inte stänger dig ute när du inte vill annat än att hjälpa honom, men jag säger
jag är ledsen över att ha givit upp om honom. Jag är så ledsen för det, men jag kan inte mer nu. Jag kan inte ta mer och hon
håller med och jag känner
jag känner hur ont det gör i henne och när vi lägger på gråter jag för hennes skull,
gråter för mamman som tvingas se sanningen i vitögat och säga han är inte värd det om sin egen son.
2 kommentarer:
åh josefin, jag tycker du är den starkaste någonsin. du verkar så stärkt av det här. genom att bara läsa din blogg känns det som jag känner dig och dina inlägg skvallrar om en enorm förvandling. du kan leva utan M, och ditt liv utan honom blir förmodligen tusen gånger bättre än vad det hade varit med honom. du kämpade tills du insåg att det var lönlöst och det var precis lagom länge.
nu är du värd någon som kämpar tillbaka och jag håller tummarna för att det är köpenhamn.
puss
<3
Mammor är ett känsligt ämne just nu. Du är fin!
Skicka en kommentar