måndag 6 december 2010

431

aldrig någonsin har jag blivit kysst på sättet som Köpenhamn kysser mig. Jag känner mig nästan lite snuvad att efter fem-sex år av hånglande först NU få uppleva detta, det är som att

jag vet inte,
jag har ju alltid att älskat ÄLSKAT att hångla innan också men aldrig förstått hur fruktansvärt uppslukande det kan vara:

hur man kan liksom tappa andan för kyssarna passar så perfekt i munnen, hur huvudet bara rensas:

jag har alltid haft problem med det förut;
tankarna lever sitt egna liv, springer sina egna vägar, går inte att stänga av, har tidigare liksom behövt koncentrera mig på att inte tänka

men nu, med Köpenhamn, inser jag att jag inte tänkt en enda tanke på hela kvarten vi hånglat hånglat hånglat och han

kysser mig så mjukt och hårt på samma gång och jag glömmer liksom bort att det finns en värld utanför våra munnar och jag önskar att jag kunde förklara det bättre än så men det kan jag inte för det

suger till i fötterna när jag tänker på det:

att sitta på varsin stol och luta mig fram och ryggen är krökt och egentligen är det så förbannat obekvämt men kroppen liksom känns inte för det enda som finns är läppar tungor och mitt läppstift som smetas ut överallt, att stå på tå och vaderna orkar egentligen inte riktigt för vi har stått så i säkert tio minuter men jag märker inte hur benen börjar skaka för det enda som finns:

läppar tungor läppstift som smetas ut och

jag längtar så förbannat mycket efter torsdag då jag ska stå på perrongen och vänta på att bli så fullkomligt jävla upphånglad och få hångla upp exakt lika mycket tillbaks och

därför.
Därför gör det så ont att inse hur mycket skada jag låtit M göra mig. Jag har låtit honom skada mig på sättet jag hela tiden jag sagt att jag vägrar honom, att han inte får komma åt mig så:

jag har låtit honom göra mig cynisk.
Jag nästan förutsätter att Köpenhamn ligger med andra och hånglar upp dom på samma sätt. Att han kallar andra för samma italienska smeknamn som han ger mig, att han just i detta nu ligger i en säng med en danska eller vemfansomhelst och stryker över hennes rygg, att han gör

allt som han gör med mig också med någon annan och

jag vet inte, jag skulle inte ha någon rätt att bli sur på honom över det för:
inga regler är satta:
inga definitioner finns:
jag vet ingenting, ingenting, ingenting om oss men

tanken på honom med andra gör ont och jag antar att det betyder någonting och jag avskyr

M för att han gjort detta mot mig, jag vill inte vara cynisk! Jag vill kasta mig in, jag vill lita! Jag vill lita fullständigt och jag

tänker inte backa ur detta för fan vad jag gillar Köpenhamn med vetehåret och fina skrattet och mjuka rösten och nördigheten i det han pluggar och fina händerna och allt som Köpenhamn är

och jag har ingen aning om vad som händer med oss men vad som än händer ska jag inte låta cynismen M givit mig förstöra det.

2 kommentarer:

Nea sa...

Ah, Bella, det tar ett bra tag o komma over den dar cynisismen och radslan. Jag jag traffde min lovely sa forutsatte jag att han skulle lamna mig under utekvallen utan ett ord, att han skulle sara mig, vara arg, svartsjuk och allt som mitt ex var. Men det ar han inte. Han ar finast, positiva och negativa egenskaper kombinerat. Sa njut av pirret och langtan och kyssarna; han ar en helt annan person och later fantastiskt fin.

evelina sa...

Du om någon förtjänar att bli kysst på ett sätt som gör att man tappar andan, tankarna.