493

Han knackar på, han gör alltid det. Det är som att han inte hittar min ringklocka, inte känner till den. Han knackar på, jag ropar kom in! men jag har säkerhetsdörr och bra ljudisolering och han är full och hör inte. Jag öppnar, han kramar säger jag har saknat dig varför kommer du inte till danmark? rym med mig!

Jag tittar skeptiskt, för klockan är 02 och det här är ett booty-call. Inte mer. Jag är så jävla billig och när min killkompis ringer mig påminner han mig om det; att jag är billig. Jag säger jag vet, jag vet det jag är inte dum i huvudet men du får ändå inte säga att jag är billig för hade jag inte velat hade jag sagt nej och jag blir arg och ledsen för:

sex betyder så lite för mig numer. Jag har aldrig tyckt att det har varit en skitstor grej, jag har alltid tyckt att det är lite övverreklamerat, när jag blev av med oskulden kände jag mer: jahapp. Jag berättade det inte för någon för jag tyckte inte att det spelade sådan stor roll. Jag har alltid känt så. Sex är inte så mycket, men det har aldrig varit så lite som nu och jag trivs inte med det längre. Jag saknar att ha kärlekssex och fyllesex blir aldrig-aldrig samma och jag orkar inte. Det är inte kul. Det ger mig tillfällig njutning men inte mer. Jag är trött på att ha sex med människor som inte vet vad jag vill ha, jag är trött på att få skavsår eftersom fyllesex innehåller för lite förspel. Jag är trött på att inte våga säga det här är inte skönt, gör något annat, ta på mig mer, bli bättre.

Han kramar mig, frågar om saker jag glömt att jag berättat, frågar om saker han internetstalkat sig till, frågar. Jag ser förvånat på honom och svarar. Vi pratar, hånglar, knullar, smeker, sover nära. För första gången i mitt liv kommer jag samtidigt som någon annan och det är bra det är bra det är bra. Flera gånger vaknar jag av att han kysser mig över ryggen, drar med fingrarna längs min underarm. När jag ligger för nära sängkanten, nära att ramla, drar han mig till mitten, kysser mina öron, viskar hemligheter. Jag tycker verkligen, verkligen om honom.

Men.

Det är inte samma sak längre. Det som fanns där förut finns inte längre. Jag är distansierad, jag är inte där. Han ger mig ingen andnöd, han kysser mig inte som han gjorde förut. Jag ser inte på honom med samma skimmer som jag gjorde förut. Det är bara tomt i blicken. Han är så himla fin och även om jag är billig, även om vi mest har varit booty-calls och fyllesamtal i någon/några månader nu tror jag att jag skulle kunna få honom som min. Jag tror att jag skulle kunna kämpa mig till att få honom, men jag vill inte. Det känns inte rätt. Det känns inte bra och jag kan inte förklara varför. Det känns sorgligt att det är så, men jag kan inte hjälpa det. Jag vill inte, det får vara och det känns skönt att få det bekräftat.

Nu ska jag helt pausa kärlek och sex i mitt liv för jag har ingen lust längre. Det känns bara jobbigt och tyngande och fel och inte alls kul. Det får vara. Jag vill bara krama mina kompisar, jag vill bara dansa, jag vill bara se serier, jag vill bara vara själv. Jag längtar efter kärlek, men jag vill inte ändå. Inte nu.

492

Jag bestämde mig för att kasta bort Köpenhamn eftersom det var så mycket planer men ingen verklighet och sen

01.36, bara några minuter sen:

jag är i hemstaden får jag komma till dig?

och jag fattar att han bara är kåt men nu ska jag ta min chans att få ett svar att förhålla mig till, äntligen äntligen.

(och ja, jag borde gå men köttet är svagt.)

488

Förlåt, Köpenhamn, men jag kan inte släppa dig. Du låter mig inte släppa dig. Jag låter mig inte släppa dig.

Jag tänker på dig alltid-alltid. När min kompis säger varför inte? och menar att jag ska ligga med hennes kompis säger jag Köpenhamn. För att Köpenhamn. Därför.

Och så är det. Så är det. Så är det. Det är så jävla mycket så och jag hatar det, jag hatar mig och jag hatar dig och hela den här jävla situationen, illusionen, vad fan det nu är som händer.

Jag kan inte tyda det här, jag förstår inte. Eller fuck it, jag kanske förstår men jag behöver höra det från dig. Jag behöver att du säger hur det är, vad det är som pågår, så jag vet vad jag ska förhålla mig till, åt vilket håll jag ska röra mig. Just nu står jag bara stilla och jag klarar inte av att gå varken framåt eller bakåt eller åt sidan eller fan någonstans. Jag står bara stilla. Jag kan ta om du inte vill mig, jag kan ta om du bara vill sex, men jag kan fan inte ta det här mellanlandet. Jag kan inte ta det, jag klarar det inte längre. Jag skiter i att jag borde vara chill, låta det som händer hända och inte försöka styra det, jag fucking skiter i att jag borde vara så för jag kan inte leva så, jag vet inte hur man gör och jag vill inte lära mig. Jag vill ha klarspråk, ärligt och sant.

Och så är det och jag kan inte utveckla det och jag kan inte säga det till dig för när du säger jag saknar dig så mycket mycket svarar jag kom hit då och då svarar du inte på tre dagar och jag ligger i min säng och tänker-tänker på dig och jag kan inte släppa dig, jag kan inte släppa dig, jag kan inte släppa dig.

484

Det här är ingen kontaktannons, för jag vill bara ha dig.

Jag rear inte ut mig, men du får allt jag är helt gratis.

Jag behöver dig inte. Jag klarar mig utmärkt utan.

Jag har andra alternativt. Jag får ligga närhelst jag vill. Jag fyller mina kärlekskvoter, jag behöver inget ytterligare stöd.

Du är inget behov, jag vill bara ha dig. Det är allt. Jag är hopplöst förlorad i dig. I ditt hår, dina ögon, ditt skratt, ditt rörelsemönster, dina ord, dina omfamningar. Jag kan vara utan dig, men jag vill inte.

Kan du inte sluta tvivla på mig nu? Jag vet att jag ger dig alla anledningar. Jag vet att jag surar, jag vet att jag är otillgänglig, jag vet att jag spelar fel men jag kan ju inte reglerna. Jag vet inte hur man gör. Jag förvirras, förirras, försvinner. Jag vet allt det, men sluta tvivla på mig nu för samtidigt ger jag dig inga anledningar. Jag ler, jag kramar, jag mailar, jag finns. Jag finns, jag finns, jag finns och jag vill ha dig och du behöver inte tvivla på det. Tvivlet är inte verklighetsförankrat.

Om du bara ger mig en chans kommer jag älska dig besinningslöst. Jag kommer ge dig allt jag är och har, jag kommer vara dig trogen, jag kommer hålla din hand varje gång du tappar fästet. Jag är inte alltid lätt, jag är inte alltid enkel, jag kan också bli sur av ingen anledning, jag blir ofta oprovocerat ledsen och ängslig och osäker och jag är inte alltid lätt, men det är inte du heller. Jag är inte lätt, du är inte lätt, vi är inte lätta och därför kommer det vara svårt men alltid alltid värt det för jag kommer älska dig utan gränser, utan rationalitet, utan ände.

Jag orkar inte vänta längre, jag orkar inte undra längre, jag orkar inte tvivla längre

kan du inte bara bli min?

Så lovar jag att ge dig allt jag är, allt jag har.

481

Och sen, det här:

jag är arg och sur på Köpenhamn, tänker:

vad i helvete hände, det var ju så fint, varför vill han inte längre och varför varför varför kan han inte säga det vad i helvete

var det egentligen som hände,

och jag tänker:

nu ger jag upp, nu finns vi inte längre POFF! så, borta

så jag ger upp men jag tänker på honom alltid, tänker tänker tänker på honom

och vi har träffats i två och en halv månad och jag har varit mitt gladaste glada och mitt käraste kära (nåja, inte riktigt) och det har varit..konstigt men det finaste fina

men nu är jag bara arg, sur och jag hatar mig själv för att jag tänker på honom, för att jag saknar honom, för att jag längtar efter honom, för att jag blundar och ser:

hans ansikte, hans skägg, hans lukt, hans skratt

han som lägger huvudet i mitt knä, han som hånglar upp mig mot tegelväggar träd parkettgolv

jag hatar mig för jag överväger att kyssa någon annan men tänker bara:

han som kysst mig bättre än någon annan,

jag vill inte kyssa någon som inte är han och jag hatar mig för det.

Jag är arg och sur men vill inte prata om det, när folk frågar säger jag men nää jag bryyyr mig inteee och det är genomskinligt, jag vet det, men jag har fan ingen lust att prata om det ändå för jag pratar hellre om ungefär allt annat

till och med hästpolo pratar jag hellre om.

Jag är arg och sur och han ringer

shit

han ringer

och han är inte ens full, han är sitt spiknykraste, han säger:

förlåt att jag varit så sämst

han förklarar, säger:

det är en av mina sämsta sidor, jag jobbar på det, förlåt

han säger:

kan du ge mig en liten chans till?

han säger:

puss

och jag har varit arg och sur och

frågar mig själv:

shit, vad gör jag nu?

men det är en onödig fråga. Jag är så jävla svag för honom, för allt han är. Vi är inte färdiga och jag ger inte upp något som inte är färdigt, jag kan inte bara

gå

jag måste ge det en chans för jag har inga alternativ när jag tänker på:

hans hår, hans skratt, hans lukt, hans kläder, hans sätt att kyssa mig, hur han låter när vi har sex

när jag tänker på:

hans händer mot min rygg, hans tunga i min mun

när jag tänker på:

allt som inte fått finnas ännu, allt som ännu gror, som jag måste låta gro

och jag har varit arg och sur och jag får fortfarande inget grepp om det här: om honom, jag vet inte vad vi är jag vet inte vart vi är på väg

jag vet bara att jag suckar, säger:

socker, det är väl klart vi ses igen

jag vet bara att jag dras till honom, att jag är så sinnessjukt jävla svag för honom, jag vet bara att jag inte kan säga nej till honom, jag vet bara att

476

det är tisdag och jag får köpenhamns-sms:

jag kommer till hemstaden imorgon träffa mig då saknar dig så mycket nu ska jag bli tentafestfull pussar pussar pussar

och det blir onsdag och jag

städar lägenheten grundligt

tvättar lakan

pluggar

och det liksom rusar i handlederna när jag går ut och dricker en två tre öl, när jag skickar hej var är du är du hemstaden ses vi? och jag dricker en fjärde öl och tiden, timmarna går och:

inget svar

och jag blir sur och fan, jävla jävla köpenhamn som inte svarar, jävla fucking skit-köpenhamn, varför håller vi på såhär, om du inte vill längre kan du inte bara säga det då, jävla fucking du, men mest:

jävla fucking jag fy fan vad jag är dum, fy fan vad jag borde VÄXA UPP.

Jag åker hem, har skola dagen efter, och på bussen koncentrerar jag mig på att inte tänka och just därför tänker jag som fan. Kommer hem, dricker vatten, lägger mig, somnar på en sekund. Vaknar av detta:

telefonen som ringer, heeej var är du, kom hit? Köpenhamns fylle-röst.

- Jag är hemma, jag sover.

- Mm kom hiit!

- Nej, jag orkar inte, jag sover. Hård, hård på rösten, vill inte vika mig, vill ha kvar den där jävla stoltheten jag annars aldrig har,

men sen:

- Men du får komma hit om du vill?

och jag krälar åter i leran av själv-orespekt, jag kröker ryggen för

fuck

jag fattar vad han gör.

Men han kommer inom femton minuter, jag har hunnit kränga på mig en klänning och han stryker mig över ryggen, hånglar upp mig mot väggen och fan, jag kan inte värja mig. Jag kan inte värja mig.

Dagen efter vaknar jag tidigt:

- du måste gå nu, jag ska till skolan

intevisasigsvagintevisasigsvagintevisasigfuckingsvag

och jag undrar vad i helvete det är vi håller på med, jag undrar om han blir lika förbannad och trött på mig som jag blir på honom, jag undrar hur han tänker, jag undrar hur fan jag tänker

och jag har ingen jävla aning om vad fan vi håller på med.

Det borde ju vara enkelt, lätt men jag är sur och när L ringer och frågar om hur det går med köpenhamn säger jag håll fucking käften, jag är så jävla sur på honom just nu men när hon frågar varför vet jag inte vad jag ska svara

så jag svarar att jag nog mest är irriterad på hela situationen, på att inte veta:

du vet, jag hatar ju jämt den här jävla fasen där inga definitioner finns, när man inte kan förhålla sig till något, när allt bara..är. jag hatar att bara fucking vara.

och det blir fredag natt 02.17:

heey, var är du? är du vaken? kyyys

fuck you, jag vill inte vara ditt jävla booty call.

Jag somnar om utan att ha svarat.

Och på lördagen är jag så jävla frustrerad över att vi är i samma stad men att han inte hör av sig, jag är så jävla less på att jag tänker på honom på honom på honom och tänker:

ikväll ska jag fanimej ligga med någon annan. Jag ska iallafall inte vara med honom, han får åka tillbaka till sitt jävla Köpenhamn och så är vi över över ÖVER

men det är huvudet som tänker så och jag kan inte leva efter huvudet, vet inte hur man gör. Hjärtat bankar fortfarande dubbla slag när han ringer, när han smsar, hjärtat tänker tillbaka på hur jävla fin han är:

hur jävla fint vi har haft det:

hans röst, hans rörelsemönster, hans hand på mitt bröst

Så när han ringer mig vid midnatt, han:

- Heej, var är du?

- Jag är ute. (försöker vara sur, försöker distansiera mig, fan klart jag fattar vad han gör, varför han ringer men fuck. jag ler, med hela jävla hjärtat)

- Ahh vad roligt, jag med, var är du?

och det slutar med att han snubblar dit, till mig, slutar med:

han som står mot väggen, vi hånglar och han säger förlåt, jag har verkligen varit sämst hela veckan, så många miffon som ringt..igår var jag på tre middagar och jag tittar bara på honom, säger okej, visst.

fan alltså.

I huvudet fattar jag vad han gör, varför han bara ringer mig på natten när han är full, jag fattar jag fattar faktiskt

men jag kan inte värja mig. Jag kan inte, för vi åker taxi och han lägger huvudet i mitt knä, klappar mig på kinden och säger

du är så fin, den finaste finaste

och sen pratar vi hela natten

om allt och om inget och när jag ursäktar mitt konstanta babblande svarar han:

nej, prata mer, jag vill höra din röst, det är så skönt. jag har längtat efter dig så mycket.

och hur han, när vi har sex, mumlar för sig själv du är så jävla snygg, fan jag dör

och jag kan inte värja mig när jag vaknar av att han kysser mig i nacken, stryker mig över sidan och viskar

jag önskar att jag kunde stanna, att jag fick vara med dig varje dag

när han tror att jag sover

när han på morgonen frågar om oväsentligheter jag inte minns att jag berättat för honom, att han liksom lagt det på minnet

jag kan inte värja mig, även om jag med förnuftet (fan vilket fult ord) förstår att han bara vill ligga och att jag är alldeles för tillgänglig, jag kan faktiskt se det själv (och utan att jag pratat om köpenhamn säger VBK josefin, antagligen ligger han med andra. om du kan ta er relation för vad den är så bra för dig, men kan du inte det, om du har minsta förhoppning på att det ska bli ni..så tycker jag faktiskt att du borde gå vidare

och jag stängerstänger öronen, säger men nää. jag vill inte veta, jag vill faktiskt hoppas

och han tittar på mig med röntgenblicken och säger okej, visst. men tänk på det.)

men jag kan inte värja mig och jag känner mig så jävla förvirrad

vill bara se in i framtiden och få veta vad som kommer hända så jag vet hur jag ska bete mig.

fuck.

467

ikväll känner jag mig så ledsen och ensam och Köpenhamnslängtig och jag vill inte jag vill inte jag vill inte.

jag vill inte ha hemtenta för jag känner mig så inåthelvete OSMART och det är så jobbigt, för jag är van vid att vara bäst bäst bäst i klassen och det är kanske självgott att säga så men det är sant, innan har alltid människor kommit till mig för att få hjälp men nu är jag helt jävla clueless,

och jag har byggt så mycket av min självbild på min smarthet, på vad jag presterar och jag

faller

faller

faller

när det inte riktigt stämmer längre.

Och jag vill inte att det ska kännas som det känns med Köpenhamn; att vår tentastress driver oss isär, att vi faller på mållinjen, att vi tappar bort varandra (att han glömmer bort mig), jag VILL INTE det för jag

alltså faaan

jag är ju kär i honom och det är tidigt, jag vet det, men när jag faller gör jag det fort, när jag faller gör jag det hårt och jag ser

ingen annan än honom jag

hoppas så mycket på honom, på oss

och att vi inte hörts sedan måndag, det gör liksom. Ont.

Jag vill inte att det ska göra ont.

Och jag vet att jag kanske förstorar upp allt, för samtidigt får jag sms som

bellissima! jag saknar dig så mycket, vill vara med dig nuu.

och fucking jävla helveteeeee jag orkar inte orkar inte orkar inte att jag överanalyserar, förstorar, orkar inte tanken om du inte vill vara med mig kan du inte bara säga det då så jag kan vara ledsen och sen gå vidare och vill du vara med mig så snälla..var med mig för alltså

nä. jag kommer ingenvart. jag behöver sova men jag vet inte hur jag ska kunna sova när bröstet molar molar molar, jag vill inte FAAN vad jag inte vill.

460

Jag är irriterad på Köpenhamn hela dagen;

tycker att han glömmer bort mig i sin tentaperiod;

svarar förvisso fint men bara just det: SVARAR och oftast bara en gång

så jag hör inte av mig på hela dagen och blir irriterad på att jag tänker på det, på att jag bryr mig,

tänker att han säkert inte tycker om mig alls, att han tänker kropp mot kropp (sin egen) njutning beröring fitta medan jag tänker

gemensamma resor till knäppa destinationer

godnatt-skype varje kväll

kärlek smekningar ömhet

tänker surt att vi kommer tugga på med dejter utan att någonsin definiera, bli något, att vi bara kommer harva runt i månad efter månad och jag ska vara kär och sen bli sur för att vi inte definierar och låtsas som att jag inte är kär och sen rinner det ut i sanden och så blir jag totalt heartbroken,

tänker argt att jag inte ska kolla min mobil på hela kvällen, för han ska inte tro att jag bara sitter och väntar på att han ska höra av sig,

och sen blir timman sen och jag kollar min telefon med tanken att den kommer vara tom bli inte besviken om den är tom den kommer vara tom och;

sweets! jag läserläserläser.. hur är det med dig? har tänkt lite på blixtvisitcph! kanske fredag? fast jag är megatråkig, pluggar typ jättemycket.. hm, men hade varit så fint att träffas! om du vill? jag saknar dig mycket. pussar!!

455

onsdag, natt.

jag har spenderat fyra timmar med min fina kärlek L och två vänner till,

jag älskar. älskar så mycket. Min vackra, ledsna L som jag bara vill ta hand om, men jag vet att jag inte kan. Hon måste få ta hand om sig själv, så jag sitter bara där och vi skrattar och hon vet:

närhelst du vill, mitt hem är ditt hem. kom med en gång. jag älskar dig, jag älskar dig så mycket. du är alltid min prioritet.

onsdag och natt.

alldeles för sen natt och jag borde sova, jag sover aldrig när jag borde. jag är fortfarande så patetiskt dålig på att gå och lägga mig ensam. somna ensam, utan ljud omkring mig. jag kan inte det. jag vet inte hur man gör. jag vill bara ligga bredvid, med armarna runtomkring, med näsan i nacken.

onsdag och natt och jag är ledsen.

jag är alltid ledsen när jag är här, här där min mamma bor. här där jag också bott. mitt hjärta slår inte lika fort, lika hårt, som det annars kan göra när jag här. jag regredierar till en liten och otrygg tonåring som bara vill bort, som bara spenderar sina dagar i sängen medan världen pågår där utanför.

inatt vill jag inte att den ska pågå.

jag vill ut, jag vill dit.

jag vill känna att jag lever. jag vill klara av att känna att jag lever också här.

onsdag och natt och jag är ledsen och köpenhamn,

köpenhamn varför gör du mig så osäker?

jag vill inte vara osäker. inte på dig, inte med dig. jag längtar efter att vara trygg med dig, säker i dig.

jag vill inte vänta på sms som inte kommer.

jag vill inte glömmas bort.

snälla, köpenhamn, glöm inte bort mig

snälla köpenhamn;

våga mig.

våga mig.

snälla, våga mig.

jag är värd det.

jag kan aldrig ge löften om att det ska vara enkelt, lätt. jag är inte enkel, jag är inte lätt. jag är ledsen på onsdagsnätter och jag kräver för mycket ibland. jag kan skrika på människor som inte alls förtjänar det bara för att jag inte orkar skrika på dom som faktiskt gör det. jag är en människa, jag är inte enkel.

men jag är värd att du vågar mig. jag är värd det, för ingen är så hängiven som jag, ingen kan kämpa som jag. jag är guld, jag är faktiskt det. jag älskar med hela hjärtat, utan hämningar. jag kan se det stora också i vardag med suckar och trötthet.

men jag vågar liksom inte våga först. jag vill att du ska ta alla steg åt mig så att jag bara kan följa efter sen, det är tillräckligt läskigt. jag vill att du ska plöja vägen för mig att gå;

jag vill att du ska vara min, att jag ska få kräva skypesamtal, att jag ska få kräva att inte bli bortglömd bland tentaplugg och cph-kompisar,

inatt vill jag bara det.

inatt vill jag bara kunna skicka sms och veta att du skypear mig till sömns, för köpenhamn jag vill faktiskt ha dig. jag vill faktiskt ha dig som min och

det är skrämmande,

men jag vill inte ha någon annan. det är ingen allmän närhets-längtan, det är en du-längtan. när jag sitter i bilen och sjunger önskar jag att du, inte någon annan, inte vem-som-helst, utan DU, ska sitta bredvid och sjunga med. jag vill att du ska ligga bredvid mig och stryka mig över armen, säga att jag är bäst. om det inte är du får det just nu vara. (så snälla köpenhamn, våga mig. jag vill så mycket att du ska våga mig, att du ska vilja våga mig.)

i'm odds and ends but that's me; stumbling away, slowly learning that life's ok. say after me:

it's no better to be safe than sorry

(i'll be coming for your love, ok?)

454

Jag kan känna hans läppar i min nacke, kan se hur han går framför mig, höra hans skratt och det rusar till i magen när han:

saknar dig mycket

men jag hoppar inte.

Jag står på kanten och tvekar.

Kollar bittert på mina ärr, gnäller att han säkert också, precis som första pojkvännen, precis som M, kommer vara o-kämpande med mig och kämpande med sin nästa tjej, står på kanten med rus i magen fjärilar i handlederna hans leende framför bakom under runt mig och jag

tvekar.

451

Det är läskigt.

Det är läskigt och jag är livrädd för

jag vill ha honom, som min,

för han gör mig så varm i hjärtat, han rusar i mina handleder,

han får mig att le genom mammabråk, genom tågkaos,

genom tentaplugg, genom grupparbetesångest,

han skriver så fina sms, har så fint skratt, överraskar med muffins när jag väntar på tåg, säger jag saknar dig han

är så fin

han är så fin

han är så fin

men det är så läskigt för det finns så mycket som kan gå fel,

och det är läskigt att skicka mail som avslutas med den här bilden

det är läskigt att skicka tentapluggs-paket (istället för julklapp),

det är läskigt det är läskigt det är läskigt

det är läskigt för

det kan ju gå så fel

han kanske inte alls känner samma värme i hjärtat

han kanske inte känner ruset, fjärilarna

han kanske visar sig vara långt från det han nu verkar, jag kanske blir

lämnad olycklig ensam

igen

men jag säger det igen, till mig själv:

jag hoppar hellre från elfte våningen och kraschar femton gånger än att bara stå på marken och blicka uppåt för jag vet att en dag kommer jag hoppa för att sedan flyga flyga flyga tills jag dör och jag kommer aldrig flyga om jag inte vågar, om jag inte hoppar och därför

därför

därför

hoppar jag nu,

med hjärtat i handen och avslutar mailet med tuo

för jag är hans även om han inte vill vara min.

449

Okej.

Jag är inte intresserad.

Jag är inte förälskad.

Jag är inte "kanske lite kär".

Jag är kär.

Jag inser det när jag åker genom tågkaosets Sverige och jag spenderar åttio procent av tiden till att tänka uteslutande på Köpenhamn och därför

ler

ler

ler jag genom förseningar, väntetider, inställningar. Jag ler, ler, ler trots att jag aldrig kommer fram för:

skat, jeg savner dig

och jag ler

ler

ler

när jag tänker på hans hår, hans röst,

hans kropp hans

hela han,

när jag tänker på honom och min mage dör av fjärilar och

jag är kär

i hela kroppen.

Nu finns det ingen återvändo, det går inte att backa längre för jag

är kär i hela kroppen och tänker på honom

kanske alltid hela tiden jämt, i bakhuvudet, i framhuvudet, mitt på näthinnan,

och nu finns bara detta:

han måste bli min.

447

Igår:
- det är så fint på danska, att man kallar sin kæreste för skatt.

Idag, jag sitter äntligen på tåg efter många långa förseningar (och han har svängt förbi med muffins och pussar), sms:
Hej skat! Hur går tåget? [...] Obs! Dansk stavning på skatt!!

Och min mage mina handleder mitt huvud hela jag:
rusar ler dör av finheten.

Jag tror jag är kär.

446

Det här:

han stryker mig över ryggen och jag tänker fanfanfan nu är det jul nu ses vi fan inte mer det här är sista gången fan fan fan i helvete

och jag vet att ni tror att jag är modig men det är inte sant, det är inte sant för jag vågar inte säga när ses vi igen jag bara tänker

fanfanfan i helvete

och då, precis då när mitt huvud fylls av fan, det här är sista gången:

- när kommer du hem igen? sjuttonde va?

- va, nej, senast den åttonde. vadårå?

- nej, jag bara undrade..när vi ses nästa gång.

och senare, jag:

- ses vi efter jul?

- ja, det är klart! helt klart. jätteklart. eller jag menar, jag hoppas det iallafall.

och det här:

jag märker hur min röst förändras, ger med sig,

hur den viskar:

kom närmare i natten då vi ska sova och

jag är inte så modig som jag borde vara men den där muren, som vi alla alla alla har, den:

rämnar inte

rasar inte

men sten för sten försvinner;

mjukrösten kommer fram mer och mer och

det är inte jag som vågar det är han,

det är han som släpper in, som säger det är väl klart att vi ses medan jag tänker fan det här är sista gången,

det är han som drar det tunga lasset men det är jag som:

Köpenhamn.. jag gillar dig. jag gillar dig faktiskt mycket.

och idag har vi träffats i en månad.

445

ikväll:

date med Köpenhamn. Jag längtar så mycket att händerna skakar, jag har försökt välja underkläder i en halvtimme och

jag hade nog fel när jag sa till en vän att

jag är lite osäker på vad jag egentligen känner för honom

för det jag känner för honom:

en mage som exploderar

handleder som rusar

längtan glädje kyssar

och då är det svårt att vara osäker.

(Och i helgen var jag så jävla dum i huvet.)

438

och han ligger i min famn, håller min hand, jag kysser hans kinder och han har just berättat om en sjuk bror:

gläntat lite på en dörr in i hjärtat, börjar öppna och jag

kysser kinder, låter honom berätta om han vill och sen tystnar vi och jag kysser kinder han stryker handen och det är mörkt och snart ska han åka och han passar så bra i min famn och min hjärna mitt hjärta alla tankar hela jag skriker:

jag vill att du ska bli min jag vill jag vill jag vill att du ska bli min

(men just nu trivs jag ganska bra med 28timmarsdejter och långa sms så det får vänta lite)

437

och vi ligger i min säng och mina läppar är såriga, dom går sönder av allt hånglande och det

suger till i bröstet för helt plötsligt, jag minns inte vad vi pratade om och jag minns ingenting, minns bara detta:

vi ligger i min säng och lägenheten är liksom en egen värld, det som pågår där utanför rör inte oss vi bara:

brottas kittlas bygger kojor hånglar hånglar hånglar klappar på varandra ligger nära som i en hög, han kallar mig lilla tiger och

jag minns inte om det är ljust eller mörkt i världen utanför lägenheten, minns inte om det är lördag eller söndag, minns ingenting men:

det suger till i bröstet och flimrar i huvudet och magen byts ut och jag:

faller

faller

faller

för honom.

436

och sms 01.05;

Nu ska jag köpa biljett! Bara så du vet, är det ingen förutom du som vet att jag kommer, dvs jag är din till 100%. 16.32 = du och jag. KYS!

434

hjälp mig nu (ååh att skriva offentlig dagbok är bästa grejen!! man kan få hjälp!)

cph skulle ju komma idag, igår fick jag detta mail:

Hey bellissima!

min mobil miffar/strejkar lite för tillfället..

Jag har nu tittat på lite biljetter.

"grejen" är, att jag har så sjukt mycket att studera för tillfället, plus att jag även är lite småsjuk..Därför tänkte jag fråga dig om du har lust att skjuta upp våran lille bergsdejt till eventuellt söndagkväll? Vill så sjukt gärna träffa dig typ NU, men är verkligen i stort behov av att komma igång med läsandet. Vad säger du sweety? är det ok? jag har fortfarande en liten "regalo per te", som kanske kan kompensera min velighet ;)

Kyssar!!

/tuo Cph (skrev han ju inte, han skrev sitt namn men här i bloggen heter han Köpenhamn/cph)

och alltså.

Jag är så sjukt sjukt SJUKT osäker i allt som har med Köpenhamn att göra och detta får mig att krisa lite. Vill han inte/tycker han att jag är jobbig/borde jag dra mig ur? Det är det enda enda jag tänker. Enda enda enda. Är jag för på har jag sagt fel saker är jag fel tycker han att jag är ful. Runt runt runt i jävla fitt-hjärnan.

Så snälla hjälp mig här. Vad vill han/vad vill jag/vad är det som händer?

(och HÄÄR tappar jag alla läsare som tycker att jag skriver fint. Jag är sjuk och obsessar och orkar inte.)

432

och det är så underligt fantastiskt att vakna en grå jävla tisdag och på mobilen ligger ett nattligt sms:

...glöggen var god och alkoholig! Men nu säng, och den är godare MEN tom, varför är inte du här, min sötaste snusmumrik?

(åh torsdag kom hit snabbare)

when rain has hung the leaves with tears: i want you near to kill my fears, to help me to leave my blues behind for standing in your heart is where i want to be and i long to be

men det är en hemlis.