446

Det här:

han stryker mig över ryggen och jag tänker fanfanfan nu är det jul nu ses vi fan inte mer det här är sista gången fan fan fan i helvete

och jag vet att ni tror att jag är modig men det är inte sant, det är inte sant för jag vågar inte säga när ses vi igen jag bara tänker

fanfanfan i helvete

och då, precis då när mitt huvud fylls av fan, det här är sista gången:

- när kommer du hem igen? sjuttonde va?

- va, nej, senast den åttonde. vadårå?

- nej, jag bara undrade..när vi ses nästa gång.

och senare, jag:

- ses vi efter jul?

- ja, det är klart! helt klart. jätteklart. eller jag menar, jag hoppas det iallafall.

och det här:

jag märker hur min röst förändras, ger med sig,

hur den viskar:

kom närmare i natten då vi ska sova och

jag är inte så modig som jag borde vara men den där muren, som vi alla alla alla har, den:

rämnar inte

rasar inte

men sten för sten försvinner;

mjukrösten kommer fram mer och mer och

det är inte jag som vågar det är han,

det är han som släpper in, som säger det är väl klart att vi ses medan jag tänker fan det här är sista gången,

det är han som drar det tunga lasset men det är jag som:

Köpenhamn.. jag gillar dig. jag gillar dig faktiskt mycket.

och idag har vi träffats i en månad.