onsdag 19 januari 2011

469

okej

det är fredag och jag stänger datorn, stänger böckerna och åker till Klassbästa och dricker öl. Kroppen bultar av ensamhet och jag hatar
hatar
hatar mig när det lättar för att jag tänker på ölen jag ska dricka jag vill inte bli sådan, vill inte leva för helgen, vill inte

vara jag,
skriva hemtenta,
vill inte att Köpenhamn känns som en tyngd, vill inte att han inte hör av sig, att han inte svarar jag vill inte jag vill inte

nej jag vill inget alls just nu men

jag åker till Klassbästa och dricker en öl dricker två öl och tänker inte dricka mer än så för: jag måste plugga vill inte bli bakfull men

dricker tre öl dricker fyra och vi går ut, till skabbiga stället där vi alltid hänger och jag snor öl och kramar och en kille jag legat med är där, för vi hänger i samma gäng och

och och och

han ser på mig med ni-vet-vilken-blicken och jag tittar inte på honom, ger honom inget men jag äääälskaaar, vältrar mig i bekräftelsen han ger mig, för innan har jag stått framför spegeln i femton minuter minst och bara hatat hatat hatat, tänkt jag är tjock jag är ful jag har inget snyggt någonstans, och han ser på mig med blicken och jag tittar inte tillbaka för alltså

han är snäll men jag låg med honom när jag var stenpackad klockan fyra en lördagsnatt och det är okej, men om jag inte känner intresse ligger jag inte med någon fler gånger än en för jag vill inte göra något komplicerat av det som borde vara enkelt, lätt

och sen indieklubb, för jag bor i en stad som fortfarande har såna, och dansar dansen dricker ölen, jag pratar och kramar och jag

alltså fan vad jag gillar mitt liv, egentligen

det är bara lite snett just nu och jag vet det jag vet det jag vet det, jag kommer komma tillbaka, jag kommer inte alltid vara ledsen, kroppen kommer inte alltid ledsamhetsbulta

och när jag dansar dansen drar han mig till sig; tar min hand och jag vet vad han vill men jag vill inte så jag ler mot honom och krånglar mig ur hans händer, hans armar, och kvällen går vidare och byts ut mot natten och alla försvinner: går hem

och jag och han med ni-vet-vilken-blicken tar följe hem, vi bor åt samma håll. Han försöker kyssa mig på busshållplatsen men jag vänder bort ansiktet och skämtar istället och jag känner mig stark så jävla stark för

ärligt, jag vill inget hellre än att ge upp, ge med mig men jag vill det av fel orsaker, vill det för:

bekräftelsen bekräftelsen bekräftelsen, och kanske är det alltid så men just den här gången är det så jävla uppenbart för han känns fel i magen, fel överallt, jag vill vara hans kompis jag vill inte ligga för
nä jag tänder inte på honom, egentligen

men när vi åker förbi min hållplats går jag ändå inte av, för jag glömmer bort det (helt ärligt, jag missar min hållplats) så

ja.
Jag åker hem till honom, och vi ligger, och det är ganska bra och dagen efter håller han om mig, kysser mina kinder, säger jag vill ligga såhär hela dagen och jag

tänker bara bara bara på Köpenhamn. Tänker bara att om det hade varit han hade jag kunnat ligga kvar där alltidalltid men nu vill jag bara gå hem jag vill bara

fan.
jag ångrar mig, och jag visste att jag skulle ångra mig innan jag gjorde det men ändå

ändå lät jag bekräftelsehoran i mig ta över, och det är fel mot mig, mot honom, mot alla.

Mitt bästa och mitt sämsta personlighetsdrag är att jag kämpar tills det är helt slut, helt urmjölkat. Jag behöver rakt, jag behöver ärligt. Det var därför det gick så fort att gå vidare från M; jag visste att jag hade kämpat allt jag kunde, jag visste var felet låg och jag inte kunde ändra det, jag visste att jag gjort allt i min makt. Med det som utgångspunkt var det enkelt att komma över.

Med Köpenhamn vet jag ingenting. Jag kan varken reglerna eller spelet, jag vet inte vad jag ska förhålla mig till. Jag vet inte vad hans flera-dagars-tystnad betyder, och jag vet inte vad det betyder när han smsar saknar dig mycket men sedan inte svarar när jag ringer upp. Vi har inget bestämt, och jag har inget att förhålla mig till. Därför stampar jag. Jag har aldrig någonsin gillat starten av förhållanden, jag är trygghetsnarkoman och kan inte alls hantera osäkerheten som alltid, alltid finns i den här fasen. Jag menar inte att jag vill bli tillsammans med Köpenhamn prick NU, för det är för tidigt, jag menar bara

jag vet inte vad jag menar men lördagkväll och jag sitter på en buss på väg hem från en fest och jag tänker
som vanligt
på Köpenhamn men den här gången är det annorlunda, jag tänker:

det kommer bli för svårt, det är redan för svårt, jag släpper taget nu och nej, han kommer inte bli min för hade han velat bli min hade han hört av sig, då hade han svarat, nu nu nu släpper jag det här, nu skiter jag i det här. vafan, det ska ju vara KUL och det här är bara jobbigt. jag vill ha honom, men jag orkar inte kämpa för det så nu

nu släpper jag

och det är en logisk tanke, en rationell tanke, men mitt hjärta är inte rationellt. Jag tänker så, jag tänker att jag ska kämpa men mitt hjärta.

Det vill inget annat än Köpenhamn.

Och jag sitter där, på bussen på väg hem och hjärtat bultar och jag är så TRÖTT. Jag är så trött på att alltid kämpa, så trött på att aldrig få leva bekymmersfritt, så trött, jag är så jävla trött

och förvirringen förvirringen förvirringen, men sen, precis där, på bussen när jag är på väg hem och tänker allt det här:

Bella bella blondie! Jag saknar dig sjukt mycket...förlåt att jag har varit så frånvarande, jag pluggar hela tiden. kanske ingen ursäkt men en förklaring? Pussarpuss

och sen
pratar vi hela natten, hela-hela natten och det blir söndag och jag panik-gråter för jag förstår inte min hemtenta och jag är inte van vid det här, jag är van vid att förstå prestera bra vara fucking BÄST och det blir måndag och jag skriver klart hemtentan samtidigt som jag hånskrattar åt mig själv och mina underprestationer och det blir tisdag och jag lämnar in den och sedan tentafesten och

hela tiden:
saknar dig
nästa vecka ses vi äntligen-äntligen
kom hiiiit?
du är så fin så finare så finast

och förra veckan var tyngd i hjärtat, i benen, i ögonen men nu

ler jag, nu andas jag lättare för hemtentan är över, för köpenhamns-hoppet finns, för livet är ju så jävla bra egentligen.

Jag tänker kämpa för Köpenhamn tills loppet är helt över, tills det är helt dött. Jag tänker inte leva efter mitt huvud, jag tänker gå dit mitt hjärta leder mig. Det gör mig ologisk, orationell, det gör mig kanske ledsen ibland men jag har inga alternativ. Jag går dit hjärtat leder mig.

2 kommentarer:

lina sa...

man ska alltid gå dit hjärtat vill annars kan man inte bli lycklig. det är i alla fall så jag tror. puss!

josefin sa...

det tror jag också. iallafall är det så för mig, och för dig. jag måste gå dit hjärtat leder mig annars kan jag inte. jag vet inte hur man lever efter huvudet. och antagligen kommer jag skratta åt mitt naiva tjugoårs-jag, men då får jag göra det då. just nu vill jag leva såhär, för det är det enda som fungerar för mig. puss!