489

Jag sitter på bussen och i mitt huvud svär jag över att jag alltid är den det är synd om:

den som blir lämnad

den som blir den lilla bortglömda i en otrohetsaffär

den som blir undanskuffad, in i förrådet släng bort nyckeln glöm glöm glöm

att jag alltid är den. Jag är så jävla trött på det. Vad fan, jag vill också få lämna! Jävla helvete, jag vill också resa mig, säga nej, nu är det nog och gå! Satan, jag vill inte vara den som alltid kämpar-kämpar tills loppet är dött slut ÖVER SÅ JÄVLA ÖVER!

Jag kämpar mitt hjärta till botten, glömmer mig själv, jag kan inget om balans, jag kan bara ge allt ge allt och ni kanske tror att jag försöker prata upp mig själv nu, att jag överdriver men vad i helvete

så är det inte,

det är bara sant och ärligt: jag kämpar mig sönder och samman. Jag är sådan. Jag kan ingenting om ordet måtta, jag känner inte till det, vet inte vad det betyder, kan inte sätta in det i mitt eget liv. När jag fastnar för en tv-serie ser jag alla avsnitt i ett långt maraton, när jag är sugen på en maträtt äter jag den varje dag i en/två/tre/fyra veckor/månader/år, när jag hittar något jag vill göra kan jag inte planera in det i en framtid, jag vill NU och jag vill ALLT och det finns ingen måtta och jag hatar det, jag hatar det med mig för livet ser inte ut så, verkligheten är inte sådan. Äter man samma mat alltid får man skörbjugg och alla jävla brister man kan ha, tv-avsnitt tar slut och utbildningar är SEN inte nu och jag

jag klarar inte av sen.

Jag klarar inte av planera, jag klarar inte av måtta. Inte för att det är dåliga saker, tvärtom. Jag bara kan inte. Jag jobbar med det varje dag, varje dag, men jag lär mig aldrig.

Därför älskar jag mitt hjärta till avgrunden, därför kämpar jag när alla andra hade gått och därför blir jag alltid sist kvar och därför får jag aldrig vara den som lämnar,

och jag vet inte varför men jag inbillar mig att det skulle göra saker lättare, att det skulle få mig att sträcka på ryggen mer, att jag skulle..jag vet inte. Antagligen är det bara ett klassiskt fall av att vilja ha det man inte kan få, att vilja vara det man inte är, för fan, klart jag fattar att det inte är lätt att lämna heller. Att erkänna nederlag, att krossa hjärtan. Det är väl självklart att det inte är enkelt men jag vill ändå få vara den för en gångs jävla skull. Jag är så trött på att folk ser på mig med stackars-blicken, jag är så jävla trött på att vara ett offer.

Jag sitter på bussen och jag tänker allt det och sen bara inser jag:

det är inte sant.

Jag är inte alltid den som blir lämnad, jag har också rest mig och gått, jag har också varit elak och otänksam men

då har det handlat om människor som betytt lite för mig, som varit tillfälliga redan från början och därför uppfattar jag inte mina svek som svek, jag uppfattar det mer som..livet

och jag skäms, för fan vilken jävla jobbig människa jag är,

det är väl fan inte konstigt att människor tittar på mig med stackars-blicken när jag sätter på mig stackars-rollen och

fuck.

Fuck fuck fuck jag känner mig så jävla sämst, så jävla ARGH när jag inser vad jag håller på med just i detta nu:

Det finns en kille som får heta...Gustav.

Första gången jag låg med honom var klockan 4 och jag var skitpackad. Andra gången var jag inte fullt lika full, men jag missade min busshållplats och åkte hem till honom istället (vi bor efter samma linje). Tredje gången hade jag firat vår gemensamma kompis födelsedag och när jag stod och pratade med några av hennes högstadieklassisar drog han bort mig från dom med avundsjuk blick och jag ville bara säga men nej, sluta, du är inte min, jag vill inte och sen drack jag två öl till och när vi satt på bussen och han sa får jag följa med dig? nickade jag.

Han överröser mig med smicker på ett o-sockrigt sätt och när vi går långa backen mot mitt hem sjunger vi Håkan Hellströms första album i en berusad mash-up och vi ligger på marken och hånglar och

fan, det vore så perfekt men när jag skriver det här mår jag lätt illa för

nej, jag vill inte.

Jag vill inte Gustav. Han är världens snällaste, på riktigt alltså, och jag önskar önskar önskar att jag skulle vilja inte men

jag

vill

inte

.

Men det säger jag inte och när han ska gå dagen efter och frågar om vi kan dricka öl nästa vecka kanske? mumlar jag bara istället för att vara ärlig och jag önskar att jag kunde känna intresse, att jag kunde titta på honom och se ett kanskekanskehoppashoppasvillvill istället för att känna honom i mig och blunda och tänka på någon annan, jag önskar verkligen det för han är så jävla BRA men

jag vill inte och det kan jag inte ändra på och jag borde säga det till honom, ärlighet är så jävla jävla viktigt och fan

jag borde straffas för det här. Jag borde skämmas, straffas, skjutas,

men jag puttar undan tankarna, håller för öronen och skriker LALALALALA och låtsas som att det inte finns för jag känner mig som en sån jävla bluff: alla mina bra sidor är inbillningar, på låtsas, jag finns inte jag är bara...ond och dålig och har alldeles för höga tankar om mig själv.

(Och ja jag vet: fan vad jag suger på att skriva. Jag kan exakt 0 saker numer. Jag kan inte vara ärlig, jag kan inte skriva, jag kan ingenting. Godnatt.)

473

det där om att ha självrespekt.

jag vet inte hur man gör.

469

okej

det är fredag och jag stänger datorn, stänger böckerna och åker till Klassbästa och dricker öl. Kroppen bultar av ensamhet och jag hatar

hatar

hatar mig när det lättar för att jag tänker på ölen jag ska dricka jag vill inte bli sådan, vill inte leva för helgen, vill inte

vara jag,

skriva hemtenta,

vill inte att Köpenhamn känns som en tyngd, vill inte att han inte hör av sig, att han inte svarar jag vill inte jag vill inte

nej jag vill inget alls just nu men

jag åker till Klassbästa och dricker en öl dricker två öl och tänker inte dricka mer än så för: jag måste plugga vill inte bli bakfull men

dricker tre öl dricker fyra och vi går ut, till skabbiga stället där vi alltid hänger och jag snor öl och kramar och en kille jag legat med är där, för vi hänger i samma gäng och

och och och

han ser på mig med ni-vet-vilken-blicken och jag tittar inte på honom, ger honom inget men jag äääälskaaar, vältrar mig i bekräftelsen han ger mig, för innan har jag stått framför spegeln i femton minuter minst och bara hatat hatat hatat, tänkt jag är tjock jag är ful jag har inget snyggt någonstans, och han ser på mig med blicken och jag tittar inte tillbaka för alltså

han är snäll men jag låg med honom när jag var stenpackad klockan fyra en lördagsnatt och det är okej, men om jag inte känner intresse ligger jag inte med någon fler gånger än en för jag vill inte göra något komplicerat av det som borde vara enkelt, lätt

och sen indieklubb, för jag bor i en stad som fortfarande har såna, och dansar dansen dricker ölen, jag pratar och kramar och jag

alltså fan vad jag gillar mitt liv, egentligen

det är bara lite snett just nu och jag vet det jag vet det jag vet det, jag kommer komma tillbaka, jag kommer inte alltid vara ledsen, kroppen kommer inte alltid ledsamhetsbulta

och när jag dansar dansen drar han mig till sig; tar min hand och jag vet vad han vill men jag vill inte så jag ler mot honom och krånglar mig ur hans händer, hans armar, och kvällen går vidare och byts ut mot natten och alla försvinner: går hem

och jag och han med ni-vet-vilken-blicken tar följe hem, vi bor åt samma håll. Han försöker kyssa mig på busshållplatsen men jag vänder bort ansiktet och skämtar istället och jag känner mig stark så jävla stark för

ärligt, jag vill inget hellre än att ge upp, ge med mig men jag vill det av fel orsaker, vill det för:

bekräftelsen bekräftelsen bekräftelsen, och kanske är det alltid så men just den här gången är det så jävla uppenbart för han känns fel i magen, fel överallt, jag vill vara hans kompis jag vill inte ligga för

nä jag tänder inte på honom, egentligen

men när vi åker förbi min hållplats går jag ändå inte av, för jag glömmer bort det (helt ärligt, jag missar min hållplats) så

ja.

Jag åker hem till honom, och vi ligger, och det är ganska bra och dagen efter håller han om mig, kysser mina kinder, säger jag vill ligga såhär hela dagen och jag

tänker bara bara bara på Köpenhamn. Tänker bara att om det hade varit han hade jag kunnat ligga kvar där alltidalltid men nu vill jag bara gå hem jag vill bara

fan.

jag ångrar mig, och jag visste att jag skulle ångra mig innan jag gjorde det men ändå

ändå lät jag bekräftelsehoran i mig ta över, och det är fel mot mig, mot honom, mot alla.

Mitt bästa och mitt sämsta personlighetsdrag är att jag kämpar tills det är helt slut, helt urmjölkat. Jag behöver rakt, jag behöver ärligt. Det var därför det gick så fort att gå vidare från M; jag visste att jag hade kämpat allt jag kunde, jag visste var felet låg och jag inte kunde ändra det, jag visste att jag gjort allt i min makt. Med det som utgångspunkt var det enkelt att komma över.

Med Köpenhamn vet jag ingenting. Jag kan varken reglerna eller spelet, jag vet inte vad jag ska förhålla mig till. Jag vet inte vad hans flera-dagars-tystnad betyder, och jag vet inte vad det betyder när han smsar saknar dig mycket men sedan inte svarar när jag ringer upp. Vi har inget bestämt, och jag har inget att förhålla mig till. Därför stampar jag. Jag har aldrig någonsin gillat starten av förhållanden, jag är trygghetsnarkoman och kan inte alls hantera osäkerheten som alltid, alltid finns i den här fasen. Jag menar inte att jag vill bli tillsammans med Köpenhamn prick NU, för det är för tidigt, jag menar bara

jag vet inte vad jag menar men lördagkväll och jag sitter på en buss på väg hem från en fest och jag tänker

som vanligt

på Köpenhamn men den här gången är det annorlunda, jag tänker:

det kommer bli för svårt, det är redan för svårt, jag släpper taget nu och nej, han kommer inte bli min för hade han velat bli min hade han hört av sig, då hade han svarat, nu nu nu släpper jag det här, nu skiter jag i det här. vafan, det ska ju vara KUL och det här är bara jobbigt. jag vill ha honom, men jag orkar inte kämpa för det så nu

nu släpper jag

och det är en logisk tanke, en rationell tanke, men mitt hjärta är inte rationellt. Jag tänker så, jag tänker att jag ska kämpa men mitt hjärta.

Det vill inget annat än Köpenhamn.

Och jag sitter där, på bussen på väg hem och hjärtat bultar och jag är så TRÖTT. Jag är så trött på att alltid kämpa, så trött på att aldrig få leva bekymmersfritt, så trött, jag är så jävla trött

och förvirringen förvirringen förvirringen, men sen, precis där, på bussen när jag är på väg hem och tänker allt det här:

Bella bella blondie! Jag saknar dig sjukt mycket...förlåt att jag har varit så frånvarande, jag pluggar hela tiden. kanske ingen ursäkt men en förklaring? Pussarpuss

och sen

pratar vi hela natten, hela-hela natten och det blir söndag och jag panik-gråter för jag förstår inte min hemtenta och jag är inte van vid det här, jag är van vid att förstå prestera bra vara fucking BÄST och det blir måndag och jag skriver klart hemtentan samtidigt som jag hånskrattar åt mig själv och mina underprestationer och det blir tisdag och jag lämnar in den och sedan tentafesten och

hela tiden:

saknar dig

nästa vecka ses vi äntligen-äntligen

kom hiiiit?

du är så fin så finare så finast

och förra veckan var tyngd i hjärtat, i benen, i ögonen men nu

ler jag, nu andas jag lättare för hemtentan är över, för köpenhamns-hoppet finns, för livet är ju så jävla bra egentligen.

Jag tänker kämpa för Köpenhamn tills loppet är helt över, tills det är helt dött. Jag tänker inte leva efter mitt huvud, jag tänker gå dit mitt hjärta leder mig. Det gör mig ologisk, orationell, det gör mig kanske ledsen ibland men jag har inga alternativ. Jag går dit hjärtat leder mig.

458 (världens längsta årssammanfattning)

januari började i ett hus långt borta i skogen med människor jag tyckte om. Jag kramades, skrattade och livet var bara så

fint

som det aldrig fick vara i januari, för i personen jag var i januari var liten och orolig. Jag hade häftig ångest varje kväll och kunde inte andas alldeles för ofta. En dag hittade jag mig i ett landstingsinrett rum på ungdomsmottagningen. Jag var yr, pratade för fort och för sakta och mittemot satt en person utbildad för att hjälpa mig. Det var ett av årets bästa beslut.

Jag städade, packade och pluggade pluggade pluggade. För mycket och för lite av allt. En kväll sa jag godnatt till pappa, dagen efter tog jag mina väskor, åkte därifrån och bodde inte där längre. Huset var inte vårt, det tillhörde en annan familj. En fem år lång era var över. Fem år då jag varit tonåring, blivit sjuk, gråtit och velat bort. Jag reste mig och såg inte tillbaka. Ms mamma kramade mig hårt och gav mig middag och jag bodde inte med pappa längre och det kändes inte ledsamt, bara konstigt.

Jag reste till en stad fem timmar från där jag då bodde och hade ett dygn med mitt tjejgäng. Vi höll varandra hårt om hjärtat, vilade hos varandra. Jag var så trött och så stark på samma gång. Sedan;

perrongen, J i mina armar, tårar i ögonen, på kinderna. Nu skulle vi inte träffas på minst sju månader. Min älskade, fina J var modig och flyttade långt bort. Jag åkte hem till M och fortsatte vara orolig, kände mig fortsatt fel på jorden, i mina egna skor.

Sedan blev det februari och en dag kramade jag min pappa hårt, sa det här löser sig, det här blir bra, jag är inte arg. Sen reste han och jag grät så häftigt på bussen därifrån att jag inte kunde andas. Jag grät och grät och grät och livet var fortfarande så konstigt. Jag tappade bort allt. M plockade upp mig, välkomnade mig hem i hans armar. En kväll gick vi ut, han blev jättefull och vi bråkade och var ledsna och missförstod och pappa var borta och mamma var jobbig och livet livet livet. Jag vantrivdes.

Mars, och jag var ledsen över mitt pluggande. Satt ofta tolv timmar och bara läste, skrev, läste, skrev utan att känna att jag kom framåt. Min lesbiska livspartner J bodde i Nordafrika och jag saknade henne mycket, min kraft och min styrka som alltid fick rätsida på mig när jag inte orkade få det själv. Vi skypeade och hon höll min hand trots att hon var så långt borta.

Jag var ofta i landstingets lokaler, bland blodprov och spec-läkare och sjukgymnaster. Dom såg på mig, sa vi kan inte erbjuda dig mer nu. Vi är ledsna, men mer än såhär kan vi inte göra och jag visste att det inte var sant, att det var en lögn, att dom visst kunde göra mer, att det fanns mer hjälp att få. Jag räknade alla månader, år jag spenderat på detta sätt och ville sparka skrika slå, men vågade inte och gjorde istället meningslösa sjukgymnastikprogram som inte på något sätt hjälpte mig att leva lite mer smärtfritt.

Den första april skrev jag ett långt prov. Det regnade. Efteråt satte jag mig i bilen, rullade två meter och började sedan storgråta till Bob Dylan. Jag var klar med pluggandet. Det var över, jag var färdig, jag var klar och livet blev tusen gånger lättare. Vädret var dåligt men i huvudet hade jag sol, sol, sol för:

jag sa jag älskar livet och menade det ibland, jag jobbade och trivdes, jag hånglade kramade hade världens finaste lilla förhållande. Älskade så gränslöst mycket.

I maj var livet enkelt, även om jag fortfarande grät, även om hjärtat fortfarande var tungt ibland, så var livet enkelt. Det var vår, Ms syster fick världens finaste lilla dotter, jag fick ett sommarjobb och en lägenhet och livet sken.

Jag sken, och juni kom med arbete och lägenhetskontrakt. M jobbade hela tiden och jag kunde inte hantera det, kunde inte hantera att vi aldrig hann se varandra, kunde inte hantera någonting.

När juli började var jag på festival med min finaste Frida och en till kompis. Vi var uppe hela nätterna, hatade dagarna och skrattade nästan hela tiden. Banden vi såg var bra och livet var så enkelt, trots att jag hade ljugit för att komma loss från jobbet och åka dit.

En kväll i juli var jag på en picnicfest och där var han;

ett gammalt hångel som ofta smsat, facebookchattat, sagt;

vill ha dig här, naken.. Jag pratade med honom, mest om M och försökte säga att man visst kan vara kär så länge som jag varit, han drog in mig i ett mörkt rum, höll fast mig, tog mig på brösten på rumpan, kysste halsen. Jag lyckades krångla mig ur hans grepp, rymde därifrån och var ledsen ledsen ledsen.

I augusti var hela personalstyrkan på mitt jobb sjuk och jag jobbade tolvtimmarspass varje dag. Om nätterna flyttpackade jag för med augusti kom flytten jag väntat på i så många, långa, jobbiga år. Jag, L och två kompisar hade en sista sommarfest och trots att jag klivit upp 4 på morgonen för att åka till jobbet, inte hunnit eftermiddagssova hade jag en av mitt livs roligaste kvällar.

Sen, en lördag och alla mina saker låg i en bil och bilen tog mig till min stad. Min stad, min stad, min stad. Jag älskade den från början. Jag älskade min lägenhet. Jag älskade M. I hjärtat hade jag ett lugn, men lugnet gjorde mig stressad. Inte kunde jag väl må..bra? Något måste hända, livet måste röras upp, annars är det på inte riktigt, livet kan väl inte vara lugnt?

Med september började universitetet och kurser och heldagar och så mycket nytt, hela tiden så mycket nytt. Sjuttio nya små personer att hitta rätt ibland, att hitta ett sammanhang bland. Böcker att läsa, diskurser att lära. Jag trivdes; var glad, men det var samtidigt så svårt att hitta vänner, att komma till rätta, att vara jag.

När jag var som tröttast på att försöka hitta min plats bland alla andra åkte jag till mitt tjejgäng och Ss stad och vilade bland människor som vet, älskar, den jag är.

En dag i oktober satt jag och M och pratade om oss; vad vi ville, hur vi skulle göra. Det var så svårt att inte tappa bort, att hålla fast varandra, bland allt det nya. Så svårt att hitta en ny vardag när vi redan haft en så bra, tidigare. Plötsligt sa han jag vet inte om jag är kär i dig längre. jag vet att jag älskar dig, men jag känner mig inte kär på det sättet jag gjort tidigare. jag tror att jag är kär i dig, men jag vet inte och jag behöver. Jag spydde fyra gånger av ångest och resten av månaden fortsatte så. Jag kämpade, försökte laga. Åkte till min syster för att han skulle få vara ensam och tänka. När jag kom hem kramade han mig och sa att han visste, att han varit så dum, att det var klart att det skulle vara vi.

Men det var en kamp.

Hela tiden en kamp.

En kamp bland lögner. Lögner om sms, lögner om vad han gjorde, om var han var. För varje som uppdagades tog jag honom i handen och sa det här är inte okej. Du måste lära dig att dina handlingar påverkar andra människor, i det här fallet mig, och du måste ta ansvar för det. Om du råkar ljuga, säg det med en gång istället för att dra ut på det.

Jag var ledsen på honom för det kändes som om han glömde bort mig. Han hade en ny klass och dom hängde ungefär hela tiden. En kväll följde han med mig, Klassbästa och några till ut. Vid 22-tiden sa han att han var trött och åkte hem. Jag svalde min besvikelse och hade roligt i fyra timmar till, men när jag kom hem 02 var lägenheten tom. Jag ringde honom, han svarade inte. Jag ringde igen. Det var inte första gången jag tappade bort honom i natten, inte första gången han inte svarade. När jag till slut fick tag på honom skrek jag kom hem NU. jag skiter i om du är rädd att jag är arg, jag skiter i det, kom bara fucking heeem. Han kom hem 05 och jag höll samma predikan för honom men la denna gång till om du sviker mig såhär igen, om du fortsätter ljuga och svika kommer jag på allvar ifrågasätta dig som pojkvän. jag älskar dig föralltid, men jag kan inte det här. Dagen efter kom nya lögner fram och jag slog honom hårt, hårt i ryggen.

Jag kände inte igen honom längre. Hans ögon var inte samma, hans kroppspråk var inte samma, hans röst var inte samma. En kväll satt jag på en balkong med en klasskamrat och han frågade hur det var, på riktigt. Orden strömmade ur mig, trots att jag knappt kände honom. Han drog mig till sig, sa det är så fint att du kämpar för honom, josefin. ni är fina. fortsätt kämpa, ge inte upp. men när du vill ge upp, när du vill vila, kom till mig. jag är här för dig till hundra procent. du är min vän och jag värderar vänner högst av allt. du är viktig för mig. lova att komma, precis när du vill, det spelar ingen roll om klockan är tre på natten. Bara kom.

och han gick från att vara klasskamrat till att bli Världens bästa killkompis.

Sedan kom slutligen en fredag, och jag har redan skrivit för långt, orkar inte återberätta allt, men jag minns detta:

M satt i en fåtölj och sa att det var slut, att det var över. Jag bara stirrade. Rakt ut. Han hade ju lovat att inte ge upp, att fortsätta kämpa, men nu fanns inget kvar av det. Jag grät inte, bara stirrade och han sa:

mina kompisar vill att jag ska komma ut, så nu går jag ut. Jag vägrade honom det. Jag vägrade honom att överge mig. Jag kunde inte ta in det. Jag älskade, hatade honom så mycket.

Vi skulle vara vänner.

Han lovade, självmant, att inte träffa någon ny snabbt.

Fredagen blev lördag (och han åkte till anna) blev söndag blev måndag. Jag åt ingenting. Jag bara stirrade. Med måndagen kom ett tåg jag satte mig på och åkte till mamma för att skriva hemtenta. Livet var ihåligt, tomt och fruktansvärt och jag trodde att jag skulle dö av ångest. Jag kunde inte andas, inte utan honom. Min framtid fanns inte längre. Han var hela min framtid, och nu fanns den inte längre.

Tjejgänget ringde mig varje dag, flera gånger. Trots att jag inte svarade fortsatte dom att ringa. Jag skrev paniska sms till J (tillbaka i Sverige sen i juli) som sa Det är okej. Du får känna såhär. Hoppa inte av med en gång, gör inget förhastat. Ge det till jul. Jag lovade henne det men visste att jag i jul skulle vara på samma plats, att livet skulle kännas lika slut, lika hopplöst. Utan M fanns ingenting.

På något sätt lyckades jag skriva färdigt min hemtenta och lämnade in den den förstanovember. Jag kom hem till en tom lägenhet och det kändes okej. Okej samtidigt som:

ångest tomt jag dör jag dör jag dör jag kommer aldrig överleva detta.

November hann bara bli några dagar gammalt innan jag fick reda på att M och anna hade inlett en relation. Jag ringde honom, skrek att han var en jävla idiot, så jävla dum i huvudet, så jävla respektlös. Jag ringde en annan J ur tjejgänget och grät högt. Hon sa alla rätta saker.

Nu var det över, på riktigt. Helt över, det fanns inget mer, fanns inget hopp. Han var en otrogen jävla idiot jag inte kände längre, han var..han var fortfarande min vackraste, han var fortfarande min framtid, han var fortfarande min borg min trygghet mitt hem, han var fortfarande min tomhet. Mitt hjärta gjorde ont.

Jag mailade mamma, pappa och min syster. Bytte relationstatus på facebook och log under tiden jag gjorde det. Kände mig lite starkare, ändå. Lite framtidshopp, ändå.

Dagarna fortsatte gå. Jag gick ut, drack öl, knullade runt. Gav inget av liggen mitt nummer och när dom gav mig deras slängde jag bort det. Jag längtade efter söndagsnärhet och förhållande, men ville inte, var inte redo, såg det inte hända.

Klassbästa gav mig biobiljetter, drog med mig på fester, bakishängde med mig. Klassbästa gav mig ett annat liv än att bara ligga i min säng och vara ledsen över M. M som fortfarande störde mig, som fortfarande ringde, som var arg.

Vi träffades två gånger.

Ena gången låg han på min säng och grät i tre timmar. Han var krossad efter att jag skrikit men ser du inte dina destruktiva mönster, ser du inte vad du gör om och om igen?

Den andra gången stod vi i det som varit vårt kök men nu var mitt kök. Vi stod nära, nära. Fingrar längs ryggraden, kyssar på kinderna, i håret, på munnen. Jag sa förlåt, jag vill men jag kan inte. Inte än. Kanske aldrig. Du måste ge mig mer än du ger mig nu, du kan inte hålla på så här. Jag kan inte ta dig tillbaka. Han kved att jag måste, att ödet vill oss, att vi måste vara tillsammans, för annars finns inte livet. Jag sa nej och vi hånglade i fem minuter. Sen åkte han hem till anna och jag visste att det var sista gången jag skulle få ha hans läppar mot mina, visste att det var sista gången för tjockispussar, ass-mouth och allt det andra, det som varit vi. Han åkte till anna, jag ramlade ihop i en hög i min hall och livet var bara tomt.

Jag ville komma över men jag kunde inte. Jag ville inte komma över och kunde inte. Det gick fram och tillbaka, hela tiden fram och tillbaka. Jag ville inte ha något annat liv, jag ville bara vara med honom. Jag ville aldrig ha honom. Jag ville och jag ville inte. Hela tiden. Jag pratade med min syster, med L, med J, med hela tjejgänget, med Klassbästa, med Frida och sa samma till alla:

stiltje. Inget framåt, inget bakåt. Bara stiltje. Jag kommer ingenstans.

Sen, en lördag.

Jag hade ytterkläder, skulle strax åka och handla, och plötsligt:

men jag vill ju inte. Jag vill ju inte ha tillbaka honom. Jag har vetat hela tiden att jag inte kan ta tillbaka honom, men jag vill ju faktiskt inte heller. Jag vill aldrig mer M.

och jag ringde L, som jag pratat med bara dagen innan och sagt det här går inte, jag kan inte! inget går, ingenting fungerar och jag kommer ingenstans! och sa

vet du vad som precis hände, jag tror jag kom över M.

Därifrån var det bara uppåt, framåt. Jag började älska att bo ensam, jag tänkte sällan på M och när jag väl gjorde det blev jag inte ledsen. Jag blev inte ens ledsen när han skickade ett sms där han skrev har du hört nyheten, jag och anna blir sambos på riktigt i januari =), jag blev bara trött.

Jag fortsatte att festa för ofta. En kväll var jag med Klassbästa, som vanligt. Jag åkte inte hem den kvällen, jag åkte till Köpenhamns lägenhet i min stad. Köpenhamn som hade vetehår. Jag trodde att det bara var ett vanligt ONS men dagen efter frågade han efter mitt nummer och jag gav honom det. Vi stod ute i vinterns första snö och hånglade och kyrkklockor började ringa och vi skrattade åt det storslagna i den scenen. Några timmar senare var jag tillbaka i samma lägenhet och kysste honom över ryggen.

Kanske kunde han bli det där reboundet jag så gärna ville ha. Kär, aldrig, inte så fort, det går inte. Men kanske kunde han bli fint rebound genom fina sms och små besök när han råkade vara i min stad. Kanske. På morgonen skulle han åka hem till staden Köpenhamn och viskadefölj med.

Den tjugofjärde november vaknade jag och det var en vanlig dag. Jag diskade, städade, tvättade, åkte till centralen för att möta min älskade, fina L och en till kompis. Vi kramades hårt, hade inte träffats på så många månader. Jag fick presenter, för jag fyllde år och dom gjorde den till världens finaste dag.

November blev december och alla var jul-lyriska, alla utom jag som inte gillar julen. Vi fick en gigantisk fallstudie i skolan att göra på tre veckor och satt många, långa timmar. Jag drack öl för ofta och var bara hemma ibland. Min disk samlades på hög, mina matlådor tog slut. Jag pluggade, drack öl, sov, pluggade, drack öl. Livet bankade hårt, hårt i hjärtat. Jag tog bussen till skolan och den åkte i en backe varifrån man ser hela staden. Jag blundade och kände mig hemma.

Hemma.

Jag som aldrig känt mig hemma förut, jag som famlat runt i många städer och visserligen hittat trivselkänslor i små, korta ögonblick men hemma? Aldrig någonsin tidigare och nu var jag det.

Hemma.

Hjärtat slog lugnt och hårt på samma gång. Lugnt av trivsel, av hemmahörande, av att ha en hemstad. Hårt av liv.

Jag fick sms.

Jag fick många, långa, finurliga sms. Alla avslutades med puss eller kyssar. Ibland, på fyllan kanske, fick jag längtar efter dig.

Jag fick ett kort sms också:

Cph på onsdag? My treat!

och jag la mig ner i Klassbästas säng och kunde inte andas och sa vad gör jag? Vad i helvete gör jag, jag kan ju inte åka, jag känner ju inte honom? men hjärtat längtade efter otänkande, ville få leva på impuls nu och därför svarade jag med darrande händer att vi har ett avtal, på onsdag är det du + jag = Cph!

Onsdagen kom och jag åkte från min fallstudiegrupp. Satte mig på tåget, skickade sms till Frida och sa okej, nu dör jag kanske. Han kanske mördar mig, han kanske våldtar mig. Nu kanske jag dör. Skickade sms till L och sa om jag inte hör av mig ikväll måste du ringa mig eller polisen, okej?

men tåget anlände, jag steg av och var i Danmark. Med Köpenhamn som fortfarande var fin, som fortfarande hade vetehår. Han tog mig i handen, välkomstpussade och sen hade vi världens finaste dygn. Han kysste mig som jag aldrig blivit kysst innan, rörde mig som ingen rört mig innan, knullade mig kanske inte bäst i världen men bäst av alla som fått så lite övning. När jag skulle åka sa han jag trodde verkligen inte att du skulle komma och jag ville inte åka därifrån. På tåget längtade jag tillbaka men längtade samtidigt hem och fick världens finaste sms.

Månaden fortsatte med fallstudie, fester, långa telefonsamtal till vänner och livet. Livet var bra, underbart, fantastiskt och jobbigt och ledsamt och allt i en röra. Men det var ingen tyngd, ingen tomhet, det var bara vanlig december-ledsamhet, bara vanlig jag är så trött för jag har pluggat i tolv timmar och min lägenhet börjar snart lukta för jag orkar aldrig diska min disk och jag sover aldrig-ledsamhet, inget stort och omtumlande. Bara livet. Livet som kändes bra, tillfredsställande, livet som passade mig.

Två till Köpenhamns-dejter, men hemma hos mig. En av nätterna låg vi och pratade och min mage sög till och jag tänkte att nu, nu händer det, nu faller jag för honom.

En tisdag skulle jag åka till mamma och tåget blev uppskjutet, uppskjutet, uppskjutet. Jag satt på ett café med Världens bästa killkompis och Icke-spanjorskan och hade skickat sms till Köpenhamn, som var i stan. Helt plötsligt hörde jag hejhej! och när jag tittade till höger stod han där. Jag hade gamla sminkrester (efter vår date som slutat bara några timmar tidigare), fula kläder och blev chockad. Han hejade på VBK och Icke-spanjorskan och kramade, kysste mig och gav mig muffins. Jag satte mig på tåget och stirrade ut i det som såg ut som natten men egentligen var eftermiddagen och jag tänkte på Köpenhamn hela vägen, hela vägen. Jag insåg att jag var kär. Fullkomligt jättemycketjättekär.

Jag kom fram till mamma efter tusen försenade tåg. Jag besökte till en gammal spec-läkare jag haft i över två år och fick nya, bättre mediciner som kan komma att ge mig ett lättare liv med mindre ont. Vi firade jul och jag hade ont i magen. Vi firade jul igen och jag hade mer ont i magen.

Jag och L åkte på fest, en fest där M var. Vi pratade i en timme och kom, sedvanligt, ingenvart. Han var arg och saknade mig, älskade mig. När jag gick därifrån höll jag ryggen rak och kände mig lättad över att inte vara ihop med M längre. Sen sjönk jag förvisso ihop i Ls famn och grät, men fortfarande;

lättnaden över att inte vara Ms.

Min syster och hennes pojkvän kom hit och igår firade vi nyår. Vi skålade in det nya året iklädda mjukisbyxor och det var en fin kväll. Jag somnade med längtan efter Köpenhamn, med en längtan hem till min stad. Somnade med tacksamhet bakåt och glädje (och tillförsikt) framåt. Somnade med tanken;

2011.

Hit me.

413

Är ute och ölar med klassbästisen och två av hennes kompisar och någon sätter sig bredvid mig och pratar och klassbästa säger men han vill ju ha dig,

och jag skakar på huvudet för han har ring på fingret och aldrig, aldrig någonsin tänker jag vara den andra, ens om jag blir kär, det är inte sant att kärleken inte har några regler, det finns en:

otrohet ska inte, får inte finnas och jag tänker aldrig, aldrig vara den som håller liv i den, jag vet att felet ligger hos den som är otrogen, att den kommer att ta någon annan, men jag tänker aldrig vara den andra

och klassbästa tittar på mig med allvarsblick, för i helgen hade hon det bästa sexet hon haft men med någon som efter att dom hade haft sex inte en inte två inte tre utan åtta gånger "kom på" att det inte var så bra det som hände eftersom han hade flickvän i frankrike, och klassbästisen vet allt detta men pillar ändå med ett sms till honom och jag mjukskäller och säger att hon inte är boven, att jag kanske skulle förstå, men att hon vet vad M gjort mot mig och jag tycker inte att du borde

för det enda jag kan tänka på är flickvännen i frankrike som kanske längtar, trånar, älskar, litar, som blir bedragen och tror på alla lögner och

tanken på flickvännen i frankrike gör så jävla ont i mig för jag är hon, hon är jag, även om M kanske inte knullade runt med folk på krogen så är jag hon och hon är jag

och jag hatar män så jävla mycket just nu för samma kväll går klassbästa hem med en som efter att dom hånglat-pettat-alltihop säger att han inte kan ha sex med henne eftersom han är seriös med en annan tjej och

FY FAAAAN JAG BLIR SÅ JÄVLA ARG VAD ÄR FELET FAAAN jag vill inte bli bitter men om det här fortsätter så kommer jag bli så bitter, så jävla bitter

finns det män som vill kämpa slå sig blodiga vara trogna även om det inte är kul jämt, finns dom verkligen? för jag är så inåthelvete trött på att se vänner bekanta okända mig själv få sina hjärtan krossade av pojkar med faderskomplex

och kvällen fortsätter och han med ringen sitter kvar och hans kompisar kommer och en av dom pratar på dålig engelska och säger att han är amerikan och jag skrattar att det är han inte alls och han tar mig i handen och jag låter honom hålla den och jag och klassbästa bråkar med högerröstare och jag säger alltså ingen mening med att ha den här diskussionen för du försöker bara få mig att rösta blått och det kommer aldrig, aldrig hända och högerröstaren säger att det kommer hända när jag blir äldre och jag vill gråta för

fan det får inte hända, vill inte vara tonårsröd, vill inte det, vill för evigt ha ett rött och bultande hjärta, det får inte stelna ingen får ta det ifrån mig

och timmarna går och jag tar han som höll min hand med mig hem och säger att han måste sluta ljuga för att försöka vara någon för män som ljuger är det värsta värsta jag vet och jag tänker att vi bara ska sova för han har fult skägg och jag vill inte att han ska tro att hans töntiga lögn funkade, men när vi kommer hem och jag går på toaletten och kissar-borstartänder-tarbortsmink och han tar upp min gitarr och jag ställer mig framför honom och tar av mig alla kläder förutom trosorna och

fler timmar går och jag plågar honom, har all makt:

får honom att kvida, be, stöna högt och jag älskar vad jag gör med honom, jag är så liten:

liten i kroppen liten på jorden få år levda men makten är min, just där och just då är makten min och jag älskar det och

jag är så jävla slampig, så jävla billig, så jävla lätt just nu och jag vet att det är fel men vill inte kan inte kommer inte sluta

390

Torsdag och jag har tremannaförfest hos mig (hos mig! jag har tagit ner hans namn, han ska ut, ut ut ut, jag vill inte ha med honom att göra och det är så sorgligt men samtidigt så skönt) och jag säger

men jag vet inte hur man gör! det var vi så jävla länge, jag kommer inte ihåg hur det är att hångla med någon annan, jag vet inte hur man gör när man inte är i ett förhållande! jag vet inte hur man gör för att ströhångla, jag kan inte flirta, jag kan inget annat än att älska nån skitmycket! jag har liksom hunnit glömma bort allt annat

för det är verkligen så

jag har verkligen glömt hur det är att vara singel, att vara ensam. att få hångla, att få skapa sig intresse för någon,

jag har trivts så bra med tvåsamheten att jag helt glömt bort allt annat

men vi går ut och jag dansar

dansar fastän hjärtat brister

dansar fastän jag måste gå ut och andas andas andas när dancing on my own och heartbeats spelas, andas andas andas och inte gråta, men sitter i knät på min bästa vän här och

jag överväger kort att åka hem och bara grina för fan vad det här suger, fan vad jag hatar honom, fan vad jag hatar honom för allt han gjort mot mig, jävla kukfitta är vad han är,

men jag tar min vän i handen och går tillbaka in och

dansar, dansar, dansar,

glömmer bort allt annat och

helt plötsligt dansar jag med någon, i någons armar och han trycker mig mot väggen och kysser mig med dom kanske mjukaste läpparna jag varit med om

och vi åker hem till mig och hånglar hela vägen, hånglar mot en bil, hånglar på marken,

håller handen och skrattar och pratar och

natten fortsätter så och han säger

seriöst, du är så jävla söt! dina ögon bara lyser och du har så fina tänder. du är så jävla snygg, din kropp är så jävla snygg du gör mig så kåt! och vi har sex två gånger och

jag tänker visserligen på M en gång men inte för att jag vill ha M utan för att han tränger sig in i huvet hela tiden och det är så jävla störigt

men vi har sex två gånger och vi sover nära och jag vet. Jag vet. Det är inte rätt sätt, det är ett sätt att fly. Men jag vill fly. Jag flyr inte från något annat utan stannar och ser det i vitögat, jag jobbar mig igenom allt och

när man ligger i en säng och någon stryker en över ryggen och man pratar om livet i stort och brett och denne någon överröser en med komplimanger så

kanske det är lite vad man exakt behöver, för jag ler så stort att han skrattar och undrar varför.

Det är väl kanske inte rätt men jag är så trött på att göra precis allt på rätt sätt. Jag vill hångla, jag vill sova nära. Så jag gör det. Och kanske är det fel men

jag orkar inte bry mig om att det är så.

Heja mig.

382

Jag önskar att det var lättare.

Att man kunde gå fram till någon och säga

hej, alldeles nyss gick mitt hjärta sönder helt och ibland tror jag att jag ska dö för jag vet inte hur jag ska andas utan honom. jag orkar inte vara ensam, kan inte du hjälpa mig att vara det? kan inte du sitta bredvid mig i soffan och äta chips och hångla lite och sova nära? jag lovar att raka benen och ge dig one-liners som får dig att skratta. kan inte jag snälla få sitta under din arm, kan du inte tycka om mig lite även om jag bara kommer till dig för att slippa ensamheten? jag är duktig på att hångla, kan ge referenser på det, och jag är tillräckligt snygg för att räknas som kap. jag behöver hjälp med att ta mig igenom det här, vill du vara den som hjälper mig?

Jag önskar att man bara kunde göra så, och att den man frågade nickade. Att man fick stilla ensamhetsångesten med att dra fingrarna genom någons hår, att man fick hångla för att komma över den man hånglade med senast, att man fick sova nära i någons armar, inte för armarnas skull utan för att slippa sova ensam. Att man fick ha betydelselöst sex bara för att det som betyder något gör för ont. Att jag kunde ge mig själv till någon bara för att ta mig från honom.

Jag önskar att det var så enkelt.

(Någon frivillig förresten? Jag är snygg, lyhörd, gillar både att gå ut och dansa benen av mig och att titta på tv. Jag är smart och jag kan vara rolig ibland om man har min humor. Jag klär mig ganska fint. Jag har ett världsligt samvete. Jag har drömmar och jag är duktig på det jag gör. Vill bara ha någon att dela ensamheten med. Krav på dig: att du inte är ett svin, att du är någorlunda snygg, att du är bra på att hångla och mottaglig för kritik om du inte är det, att du gillar att sova nära, att du är snäll mot människor. I övrigt inga krav.)