måndag 24 januari 2011

472

Älskade M.
Det här brevet är till dig, men du kommer aldrig få läsa det.

Du hittade mig när jag var en liten, velig tonåring. När allt var uppochner, när jag grät varje natt, när jag givit upp. Då hittade du mig. När du kom tänkte jag gör vad du vill med mig, jag bryr mig inte längre, jag orkar inte bry mig längre, gör vad fan du vill med mig. för där var jag då.

Det var knackigt och svårt men samtidigt så enkelt, redan från början. Vår relation blev självklar så tidigt, så snabbt, vi hittade hem hos varandra.

M, jag vet att jag har bristande erfarenhet. Bara engångshångel och ett litet femtonårsförhållande innan dig. Jag vet att jag inte har mycket att jämföra med, men vår relation var så fin. Jag tycker verkligen att den var innerlig, speciell och vacker.

Vacker i all vardag, vacker i all enkelhet. När jag pluggade på kvällarna satt du bredvid mig och spelade fåniga datorspel, när du jobbade på dagarna satt jag hemma med din katt och väntade på dig. Bastutorsdagar, brottningsmatcher i köket, bilfärder där jag fick köra för du hade inget körkort.

Det finns så många fina stunder som jag upplevt med dig, men det finaste du gav mig var mig själv.

Innan du kom fanns jag förvisso, men när du kom blev jag den jag är. Du gav mig inte mina fötter, men du gav mig förmågan att gå med dom. Du gav mig inte min ryggrad, men du fick mig att förstå att jag kunde sträcka den. Efter så många år av tyngande självhat fick du mig att se mig själv i ett annat ljus, på ett annat sätt.

Det är en av dom vackraste gåvorna någon någonsin givit mig: klarsynthet i relationen till mig själv, istället för att så ständigt se mig i dunkel, i mörkt, i svart.

Jag minns fortfarande allting så tydligt och det är inte så konstigt, för det är bara tre månader sedan du lämnade mig. Tre månader som känns som ett år, som känns som tio år, som känns som tio minuter.

M, idag gick jag genom mitt bostadsområde och jag tänkte på dig hela tiden. Det är inte så ofta jag gör det längre; tankarna har liksom tagit slut, det finns inget mer att gå igenom. Men idag tänkte jag på dig. På dig, på oss. På åren som inte blev för korta, åren som slutade då dom skulle, åren som var precis det dom var. Stärkande men stundtals så tunga.

Du har lärt mig så mycket, M. Om livet, om mig själv. Med dig blev jag vuxen, med dig hittade jag självrespekt, hos oss fick jag växa, gro och bli någon jag faktiskt vill vara (:mig själv). Minnena jag har av oss är ljusa: sommarsol och systersöner och jag vill alltid alltid vara din, jag älskar dig så mycket. Jag minns ärliga och innerliga känslor, jag minns allt och jag vill aldrig glömma hur det var.

Jag kommer alltid att älska dig, M. Det har varit sant från början och det kommer vara sant hela tiden, hela livet. Jag kommer alltid att älska dig för allt du har givit mig, för allt du har varit för mig,

men M, jag har ingen kärlek kvar att ge dig. Den jag har måste jag få ge till andra nu. Jag minns allt det fina, men jag minns också allt det fula. Allt det tunga, all svärta. Också den minns jag. Jag minns hur hämmad jag stundtals kände mig, jag minns all osäkerhet och M, lika lite som jag kommer glömma jag måste få vara med dig föralltid annars dör jag kommer jag glömma dina svek, dina lögner, att du faktiskt var otrogen.

Du är en fin och bra människa. Jag önskar dig allt gott. Jag önskar dig ett liv där du får bli precis det du vill bli. Jag beundrar dig för att du vågar. Du är vacker och du klär dig fint och ditt hår är fint (hoppas du slipper tappa det). Det här är sanningen om vad jag tycker om dig, efter och trots allt. Det här är min sanning. Jag önskar så innerligt att du kommer ta itu med dig själv, att du kommer bryta dina mönster. Att jag kommer slippa se dig med söndersupet hjärta när du är fyrtio.

Det här är mina sanningar till dig, M.
Det är det sista jag kommer ge dig. Det är det sista någonsin, och nu vill jag att du försonas med det. Nu vill jag att du släpper mig.

Du får inget mer av mig.
Jag är ledsen, men jag har inget mer jag vill ge dig.

Jag vet att du älskar mig. Jag vet att du ångrar dig, att du vill ta tillbaka, vrida tiden bakåt. Jag vet att du ser oss återförenas om tio år, om tjugo år, om femtio år. Ibland har jag lekt med tanken och ibland till och med tyckt om den: att vi ska få bli klara med varandra när vi är klara med oss själva.

Men vet du?
Jag vill inte.
Jag kommer alltid älska dig för det du gav mig under åren som nu är över, men jag har ingen mer kärlek att ge dig. Jag vill inte leva med dig, M. Jag vill inte vara din. Vi är klara. Jag är inte kär i dig och jag kommer aldrig bli det igen. Det är också min sanning i sin absoluta helhet.

Därför ber jag dig nu:
släpp mig. Sörj mig, släpp mig, gå vidare. Den ilska du nu riktar mot mig, gör något bra av den istället. Väx i dig själv, sörj allt det du inte sörjt ännu. Det kommer vara jobbigt, tungt och värt det. Jag lovar.

Tack för allt du gav mig. Förlåt dig själv för det du gjort mot mig. Förlåt dig själv för det du gjort mot andra. Förlåt dig själv för dina svagheter. Bryt dina destruktiva mönster. Tro på dig själv, men bli inte förmer. Krama din mamma ofta och stöt inte bort henne, hon vill dig bara väl. Hon älskar dig mer än du kan förstå.

Med all min kärlek och tacksamhet
Josefin.

6 kommentarer:

sofia sa...

åh så fint. du är så oerhört stark och jag avundas dig!

du verkar vara en så himla fin människa, och jag önskar dig verkligen allt gott josefin.

lina sa...

vackraste och sannaste sanningen. jag gråter nästan. måste vara så underbart att känna som du gör nu. puss

josefin sa...

fina fina ni! jättemycket tack. det är väldigt skönt.
dock vill jag poängtera att jag inser att jag framställer mig som en bättre människa än vad jag är. allt i inlägget är sant men det är också sant att jag blir skittrött, skitförbannad och så jävla less när han ringer mig och arg sur för att jag pratar skit om honom med hans vänner (vilket jag inte gör). jag blir trött och irriterad när han vill ha tillbaka, för jag tycker att han får stå sitt kast nu. jag blir ledsen och arg när han vill ha tillbaka mig samtidigt som han har ny tjej (till och med sambo), för det är så orättvist mot alla.

men samtidigt känner jag honom bättre än vad han själv gör, och jag förstår att han känner som han gör och gör som han gör. jag förstår det, men ursäktar det inte.

min poäng med det här inlägget var nog mest att jag vill att han ska lämna mig ifred nu. att han ska släppa mig och bearbeta sig själv istället. min poäng var inte att framställa mig som någon slags übermensch som bara förlåter och tänker ljuva tankar om sitt ex.

(jag vet att ingen av er sa något sånt, men jag blir ibland så stressad när jag läser bloggar som framställer livet (och sig själv och sina känslor) så skimrande enkla och fina. jag vill inte bidra till den hetsen. jag är mänsklig, och jag vill att min dagbok också ska vara det.)

kram på er.

hakuna sa...

Sjukt bra skrivet! Så många formuleringar som träffa mig rakt i hjärtat.

Elin sa...

jag skulle också behöva skriva ett sånt här brev. det är svårt att veta om jag verkligen vill att det skulle läsas av mitt ex, men eftersom han är död nu behöver jag nog egentligen inte tänka så. kanske borde skriva ett i alla fall, för min egen saks skull...

josefin sa...

Hakuna: tack tack tack!

Elin: åh, skriv. det hjälper väldigt mycket. jag beklagar sorgen, innerligt.