lördag 22 januari 2011

471

förra veckan var svart och tung och gråt på toaletten, gråt på morgonen, det var hårda slag mot benen och det var jag som slog mig själv,

jag förstår inte varför jag gör så så ofta, varför jag inte bara kan säga
okej, just nu är jag inte jätteglad men det finns ingen anledning att stressa över det, det är okej det är okej det är okej
att vara lite låg

varför jag istället slår mig själv på benen och tänker att jag BORDE vara så lycklig att jag inte har några problem i mitt liv och borde borde BORDE inte känna ledsamhet i hjärtat.

Jag har varit olycklig hela mitt liv. Jag har gråtit och skrikit och slutit mig som en mussla och livet har tett sig så jävla meningslöst och alldeles-alldeles för svårt och jag har velat dö och jag har sprungit sprungit sprungit i hopp om att springa ifrån mig själv, i hopp om att tappa det som är jag, i hopp om att slippa leva.

Jag har varit olycklig i hela mitt liv men jag är det inte längre. 2010 var ett stort och tungt och jobbigt år men inget annat år har utvecklat mig så mycket, inget annat år har kommit med sådana positiva jag-förändringar. Jag, som årsskiftet 2009/2010 var liten och ledsen och orolig och alldeles för mycket av allt, är nu stark och självständig och säker. Jag har flyttat långt från min mamma, jag är helt min egen och för första gången i livet trivs jag.

Trivs.
Det är ett så oerhört stort ord. För mig är det kanske ett av dom största. Jag har aldrig någonsin trivts innan. Jag har vantrivts med mig, med mina boendeorter, med mina boendesituationer, med allt. Vantrivs skaver kröker ryggen och jag har varit så jävla trött på att alltid alltid ha en krökt rygg.

Nu sträcker jag på mig.
Jag sträcker på mig, och när jag åker från Världens Bästa Killkompis efter att ha haft en bakisdag med honom och Klassbästa och jag åker genom staden, min stad min stad min stad, och går igenom det senaste dygnet och jag inser att jag

för första gången är helt nöjd. Jag trivs så jävla bra, med allt. Min utbildning är så jävla RÄTT för mig, jag har hur fina kompisar som helst och jag trivs jag trivs jag trivs. Jag tycker om mitt liv.

Därför blir jag så jävla stressad när det inte känns bra, för jag kan inte förstå varför. Jag hittar inga orsaker till molandet, det bara maler på ändå. Utan min tillåtelse klampar det in och jag blir så fullständigt klubbad av det men

hädanefter tänker jag låta också det vara okej. Det är inte kul, och jag föredrar att känna livet pulsa pulsa pulsa i mina blodådror, jag tycker inte om att fastna gråtandes i snödrivor, jag tycker inte om det men det är okej. Det måste få vara okej.

5 kommentarer:

Hanna sa...

Hjärtat. Jag känner med dig.

För mig är det en sämre period. Jag tänkte att den var borta nu men den har liksom bara tunnats ut. Det är inte svart, inte på långa vägar, men det är en liten, liten meningslöshet som kommer när jag tänker på den. När jag funderar över kärleken. När jag funderar över varför det finns pro ana-bloggar. När jag funderar över allt som rör människan. Världen, alltså.

Men mest när jag råkar tänka på kärleken och den egentliga meningen med mig, här. Vad vill jag egentligen? Det är inte så att jag gråter, men det är så att jag tänker en förvirrad tanke om att jag inte har någon aning. Och det känns så fel. Det känns så fel att inte bli överlycklig av att höra hans röst. Hjälp.

kim sa...

det är okej, det är det. och din blogg, jag dör varje gång, så himla fin verkar du vara.

lina sa...

åh fina du! var stark! snart kommer våren! puss

anna sa...

jag vill också vara min egen
det känns så avlägset, så långt bort

men det verkar fint
puss

josefin sa...

Hanna: Åh, fina. Sånt där är så svårt så svårt så svårt. Jag tror att det alltid kommer komma sämre perioder, att man inte alltid blir överlycklig av den andra. Det är okej att känna så, verkligen. Samtidigt så är det så svårt att veta när det är en sådan period och när det är dags att lämna. Vad är rätt, enligt vem är det rätt, för vem är det rätt? Så väldigt svårt. Jag önskar att jag kunde hjälpa, men..häng kvar. Känn efter. Prata med honom om det även om det känns svårt.

kim: ååh, tack. jag dör lite av dina kommentarer, varje gång. eller snarare att jag inte dör, utan värms upp. inifrån. kram kram kram tack tack värme tillbaks! du verkar också så fin så fin så fin.

lina: ja, hurra! lovar. puss!

anna: jag vet hur avlägset jobbigt långt bort det verkar, men häng kvar. en dag kommer du komma dit. och det är otroligt fint, otroligt skönt, otroligt lättande. puss och kärlek