Jag tänker på dig alltid-alltid. När min kompis säger varför inte? och menar att jag ska ligga med hennes kompis säger jag Köpenhamn. För att Köpenhamn. Därför.
Och så är det. Så är det. Så är det. Det är så jävla mycket så och jag hatar det, jag hatar mig och jag hatar dig och hela den här jävla situationen, illusionen, vad fan det nu är som händer.
Jag kan inte tyda det här, jag förstår inte. Eller fuck it, jag kanske förstår men jag behöver höra det från dig. Jag behöver att du säger hur det är, vad det är som pågår, så jag vet vad jag ska förhålla mig till, åt vilket håll jag ska röra mig. Just nu står jag bara stilla och jag klarar inte av att gå varken framåt eller bakåt eller åt sidan eller fan någonstans. Jag står bara stilla. Jag kan ta om du inte vill mig, jag kan ta om du bara vill sex, men jag kan fan inte ta det här mellanlandet. Jag kan inte ta det, jag klarar det inte längre. Jag skiter i att jag borde vara chill, låta det som händer hända och inte försöka styra det, jag fucking skiter i att jag borde vara så för jag kan inte leva så, jag vet inte hur man gör och jag vill inte lära mig. Jag vill ha klarspråk, ärligt och sant.
Och så är det och jag kan inte utveckla det och jag kan inte säga det till dig för när du säger jag saknar dig så mycket mycket svarar jag kom hit då och då svarar du inte på tre dagar och jag ligger i min säng och tänker-tänker på dig och jag kan inte släppa dig, jag kan inte släppa dig, jag kan inte släppa dig.
2 kommentarer:
Åh! Jag känner igen mig en massa i dig. Hur jag var var en gång. Som jag skrivit tidigare är jag inte särskilt orolig för att det kommer sluta lyckligt för dig, för du VILL kärleken. Den kommer då, en dag kommer det en som vill lika mycket som du och då är det så jävla lätt. Have no fear.
Men det är ju inte så mycket tröst i stunden, nu när det värker i ditt i bröst. Därför: försök att vara ärlig inte bara mot dig själv, men också mot honom. Du har tidigare skrivit att du hatar att "spela" - därför skriver jag detta; fråga honom. Be honom om ett svar. Det finns inget mer frustrerande än att känna att man springer fortare än den som ska hålla ens hand.
Och jag kan heller inte låta bli att psykologisera dig lite nu, förlåt mig!!! - men kanske är Köpenhamn en sorgeprocess över M? Du är i känslan av att bli avvisad, inte för att det är Köpenhamn, men för att det är en känsla du måste bearbeta efter M? Jag kan självklart ha fel, och det är ganska gränsöverskridande för mig att skriva detta till en främmande person, för det är så skrämmande lätt att det misstolkas eller tolkas som kritik på andra sidan (din). Och om det inte är så, men jag har fel, så kan jag i alla fall säga att den första jag fick känslor för efter min M, han hoppades jag så fruktansvärt mycket på (Samson) för att jag Ville Bara Inte Ha Ont Mer. Men sett i backspegeln var han ju inte intressant alls. Det var lögn. Det var han. Men han var inte bra nog. Det spelade dock ingen roll då, jag ville bara ha bort smärtan och känna att jag dög, och det var som att det enda som kunde få mig att känna så - då - var att en annan person sa det till mig. Mina egna ord var värdelösa.
Alla förtjänar att bli behandlade väl. Och alla har samtidigt rätt till SINA känslor. Ibland står man på den ena sidan, ibland på den andra.
Tack för dina fina kommentarer på min blogg. De värmer otroligt mycket.
Varmaste kramar till dig.
jag och axel var i ett mellanland i ett och ett halvt år. jag säger det inte för att skrämma dig utan för att visa att något jobbigt ibland kan leda till något bra. skillnaden mellan mitt fall och ditt är väl att jag var så ung och helt okej med att inte riktigt veta. puss!
Skicka en kommentar