493

Han knackar på, han gör alltid det. Det är som att han inte hittar min ringklocka, inte känner till den. Han knackar på, jag ropar kom in! men jag har säkerhetsdörr och bra ljudisolering och han är full och hör inte. Jag öppnar, han kramar säger jag har saknat dig varför kommer du inte till danmark? rym med mig!

Jag tittar skeptiskt, för klockan är 02 och det här är ett booty-call. Inte mer. Jag är så jävla billig och när min killkompis ringer mig påminner han mig om det; att jag är billig. Jag säger jag vet, jag vet det jag är inte dum i huvudet men du får ändå inte säga att jag är billig för hade jag inte velat hade jag sagt nej och jag blir arg och ledsen för:

sex betyder så lite för mig numer. Jag har aldrig tyckt att det har varit en skitstor grej, jag har alltid tyckt att det är lite övverreklamerat, när jag blev av med oskulden kände jag mer: jahapp. Jag berättade det inte för någon för jag tyckte inte att det spelade sådan stor roll. Jag har alltid känt så. Sex är inte så mycket, men det har aldrig varit så lite som nu och jag trivs inte med det längre. Jag saknar att ha kärlekssex och fyllesex blir aldrig-aldrig samma och jag orkar inte. Det är inte kul. Det ger mig tillfällig njutning men inte mer. Jag är trött på att ha sex med människor som inte vet vad jag vill ha, jag är trött på att få skavsår eftersom fyllesex innehåller för lite förspel. Jag är trött på att inte våga säga det här är inte skönt, gör något annat, ta på mig mer, bli bättre.

Han kramar mig, frågar om saker jag glömt att jag berättat, frågar om saker han internetstalkat sig till, frågar. Jag ser förvånat på honom och svarar. Vi pratar, hånglar, knullar, smeker, sover nära. För första gången i mitt liv kommer jag samtidigt som någon annan och det är bra det är bra det är bra. Flera gånger vaknar jag av att han kysser mig över ryggen, drar med fingrarna längs min underarm. När jag ligger för nära sängkanten, nära att ramla, drar han mig till mitten, kysser mina öron, viskar hemligheter. Jag tycker verkligen, verkligen om honom.

Men.

Det är inte samma sak längre. Det som fanns där förut finns inte längre. Jag är distansierad, jag är inte där. Han ger mig ingen andnöd, han kysser mig inte som han gjorde förut. Jag ser inte på honom med samma skimmer som jag gjorde förut. Det är bara tomt i blicken. Han är så himla fin och även om jag är billig, även om vi mest har varit booty-calls och fyllesamtal i någon/några månader nu tror jag att jag skulle kunna få honom som min. Jag tror att jag skulle kunna kämpa mig till att få honom, men jag vill inte. Det känns inte rätt. Det känns inte bra och jag kan inte förklara varför. Det känns sorgligt att det är så, men jag kan inte hjälpa det. Jag vill inte, det får vara och det känns skönt att få det bekräftat.

Nu ska jag helt pausa kärlek och sex i mitt liv för jag har ingen lust längre. Det känns bara jobbigt och tyngande och fel och inte alls kul. Det får vara. Jag vill bara krama mina kompisar, jag vill bara dansa, jag vill bara se serier, jag vill bara vara själv. Jag längtar efter kärlek, men jag vill inte ändå. Inte nu.