söndag 20 mars 2011

510 (jag frångår mina principer/BILDEXTRA)

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka: men var det verkligen så, sa han så, överdriver jag inte nu?
för det känns så overkligt att det skulle vara sant att han känner så för mig och att han dessutom berättar det för mig att han dessutom:
det är så mycket som jag går och tänker på hela tiden, allt handlar om dig..men sen när jag ser dig så blir jag bara stum och kan inte säga det. jag tycker om dig så mycket att jag inte kan förklara det för dig för allt jag säger känns alldeles för litet om man jämför med hur mycket det känns i mig.

Det dunkar i mig konstant, jag tycker så mycket om honom. Jag vet att det egentligen är för tidigt, att man ska passa sig noga, att man ska låta tiden ha sin gång, men varför skulle jag stoppa det? Varför skulle jag hindra något som är så bra, så stärkande, så

på riktigt
så äkta.

Det känns som att jag har väntat, letat efter honom hela livet. Att allt bara har varit en väg mot honom. Det har varit krokigt och jag har gått omvägar, men nu är han äntligen här, nu är jag äntligen framme.

Jag känner mig så hemma hos honom.

Han möter upp mig, eller jag honom, jag vet inte, efter att jag äntligen har umgåtts med en av mina finaste vänner som sagt: gud, vad fort det har gått mellan er två alltså. Jag förstår inte hur du inte kan vara rädd och jag svarat honom: jag har varit skiträdd och är det kanske lite fortfarande, men du. Det har aldrig känts såhär innan. Jag har aldrig varit så o-nojig tidigare. Jag vet att du har jättestora problem med det här, att du inte tror att du kan bli kär, men när det drabbar dig.. du kommer förstå det då, jag lovar. Jag kan inte hejda mig även om jag förstår att det utåt sett har gått alldeles för fort. Det går autobahn-fort och jag trivs väldigt bra med det.

Det har varit en fin kväll och nu är det natt och han möter upp mig/jag möter upp honom. Jag ger honom öl och jag är arg arg arg, för det finns en i min klass som jag inte står ut med, jag stör mig så jävla mycket på henne men jag är ändå. Trevlig. mot henne och hon utesluter mig. Hon är liksom med i det "gäng" jag hänger i i skolan och när vi ska göra någonting informeras alla

förutom mig

och det är inte kul, för vad i helvete, jag trodde att det här var universitetet inte högstadiet. Hon behöver inte tycka om mig men hon måste acceptera mig. Jag hatar, hatar att få reda på saker som hänt dagen efter när någon frågar vad gjorde du igår, varför var du inte med?

iallafall, därför är jag sur den kvällen och jag pratar med honom om det. Jag har aldrig varit med om att någon har varit så fullkomligt NÄRVARANDE i samtal som han.

På vägen hem till honom börjar han prata om en film han sett och jag börjar skaka andas konstigt för

det handlar om mina mardrömmar, om min största hemlighet, det jag inte berättar för någon. Jag får kämpa för att fortsätta gå framåt, att inte falla ihop och jag hatar mig lite för det, för jag tänker allt som oftast att det inte påverkar mig längre, att det är över. Jag tvekar en sekund, sedan:
det är jättesvårt för mig att höra det här, för jag har varit med om det

och senare ligger han på min arm och jag ber honom att inte förstora upp det, snälla ändra inte din bild av mig på grund av det här, för jag är inget offer. du får inte se mig på det viset och han ser på mig med allvarsblicken, säger: nej, absolut inte. det finns inte i min värld att jag skulle se dig så. jag ser så jävla mycket upp till dig josefin, du är den starkaste jag vet. allt du vill berätta vill jag lyssna på
och jag kan inte förklara, men det syns i hans ögon att han menar det, att det är sant.

Han är den mest äkta personen jag har träffat.


Dom senaste dagarna har jag funderat på det här med den här bloggen. Jag har alltid kunnat skriva exakt såsom det känns i den, den har varit (och är) min ventil, mitt lufthål, min..plats. Nu går det inte riktigt längre. Jag skriver skriver skriver, men det blir inte rättvist. Jag kan inte förklara det, det är omöjligt. Hur ska jag förklara hur det känns i mig när vi ligger i min, eller hans, säng och jag säger till honom precis som det är, precis som det känns och han börjar gråta av glädje
hur ska jag kunna förklara det utan att det blir fånigt eller klyschigt? Det går inte, det är omöjligt.

Jag har aldrig känt såhär förut. Det är så lätt. Jag behöver inte noja, jag tänker aldrig: han tycker nog inte om mig egentligen
för jag vet exakt hur han känner och jag känner mig så trygg i det. Jag är inte rädd längre. Jag har inget behov av att hävda mig, inget behov av att fråga ut honom om: är du säker att du tycker om mig är du säker är du säker
för om den tanken mot förmodan skulle komma ser han på mig och säger:
du är den finaste jag vet, jag har aldrig upplevt något liknande. Allt är du.
Han bekräftar mig hela tiden. Jag behöver inte ens be om det.

Tillbaka, vi ligger i hans säng och jag har berättat det där stora svåra och vi har pratat om annat och vi har fnissat skrattat klappat och jag är trött, för klockan är halv fyra. Jag slumrar till och vaknar av att han klappar mig på kinden och han säger:
det är så jävla sjukt, nu när du somnade.. fy fan vad jag saknade dig

eller som när jag går på toaletten och kommer tillbaka och han sitter i en hög på sängen och han skiner upp:
det var ju liksom bara tre minuter och jag tittade mig omkring här i mitt rum, på alla grejer..det kändes så tomt. utan dig. jag förstår inte vad jag gjorde innan jag träffade dig

eller när en av hans bästa vänner ringer och vi har hög musik på så jag hör inte allt, men dom pratar om kompisens olika tjejer, att han är osäker och Victor säger:
du menar som det är för mig nu? jag vet, jag har ju också alltid varit som du men nu finns det liksom inga tvivel. det kommer till dig också.

eller när jag sitter hemma i fula kläder, jag får sms och som alltid när man är kär hoppas hoppas jag att det ska vara från honom, men med alla andra har det aldrig varit det, men nu är det från honom, allt är han nu.

Jag kan inte förklara hur bra det känns i mig. Det är omöjligt att sätta ord på hur mycket jag tycker om honom, hur kär jag är. Det känns i hela kroppen, i hela hela kroppen. Jag längtar efter honom hela tiden och han är den finaste knäppaste underbaraste jag träffat. Jag känner mig så omtyckt när vi ska gå någonstans och det är omöjligt att hålla händerna ifrån varandra, så vi går tätt-tätt-tätt och han avbryter sig mitt i en mening och viskar:
det går liksom inte att komma tillräckligt nära dig.

Han tar mig i handen och vi går uppför en backe, några trappor. Jag har gårdagens utsmetade smink på mig och känner mig inte särskilt representabel, men jag träffar hans föräldrar som bjuder mig på kaffe och pratar om sällskapsspel. Hans mamma har snälla ögon och jag tänker:
jag vill alltid, alltid vara Victors
och jag vet att det är för tidigt, herregud det är bara en månad sedan jag såg honom där på krogen och tänkte: där är du, bara några veckor sedan vår första "date", bara några dagar sedan vi sa att vi är tillsammans

men det känns så jävla rätt hela tiden. Det bekommer mig liksom inte ens att han har en trång jävla nittiosäng, jag reflekterar inte över det förrän han påpekar att min säng är mycket större än hans.

Jag vet att jag har kastat mig med huvudet före in i det här, men jag känner mig så fullständigt trygg med att han tycker om mig. Jag känner mig så fullkomligt sedd, jag VET att han bryr sig om mig, det känns i hela kroppen. Man kan aldrig vara säker, jag vet det, men såhär säker har jag aldrig känt mig innan. Det spelar ingen roll hur få dagar det har gått,

jag vet att det är på riktigt. Hur skulle det inte kunna vara det och vem annars skulle det vara? Han känns så..perfekt i mig. Han kysser mig precis som jag vill ha det, han tycker om samma musik, han..åh jag ska inte börja för då slutar jag aldrig, men jag hittar liksom inga fel hos honom.

Det måste vara han han han.

4 kommentarer:

lina sa...

jag får fjärilar i magen av er. är inte det lite knäppt?

och jag tror jag vet ungefär hur det känns för er. tror alltså, för man kan ju inte jämföra känslor eller veta hur det är för någon annan. men det du skriver om låter som kärlek på det där riktigtriktiga viset. kärlek som håller, länge. jag tror verkligen allt händer av en anledning.

och jag tror victor var din anledning. puss!

Anonym sa...

Det är klart att du har hittat rätt! Nu finns ingen anledning att tvivla - älska med allt du har! Om man älskar den man själv är när man är tillsammans med en person, finns alla möjligheter till långvarig lycka. Jag känner igen känslan från när jag träffade min man FÖR 15 ÅR SEDAN. Redan efter en vecka sa jag till min kompis att jag tror att jag ska leva resten av livet med honom.
Massa lyckönskningar från Sara

mad sa...

bilden i detta inlägg ger mig fjärilar i magen. så. himla. fint.

Hanna sa...

Gud vad fin bild, GUD VAD FINT ALLT ALLT! Det är bäst. Det är bäst att du är så kär. Sjukt bra. Hurra hurra hurra!

Finaste.