lördag 19 mars 2011

509

Det är fredag och en kompis, match-makern ni vet, har födelsedagsfest. Jag kommer dit tidigt och blir runtvisad. Dricker äckligt vin, tittar på folk som röker, pratar skrattar. Längtar. Längtar längtar längtar. Jag vaknade bredvid Victor, vi skiljdes för fem timmar sedan och jag saknar honom så mycket att det spränger i bröstet. Dagen innan har vi gått till den finaste platsen i hela den här staden och sedan träffats på ett event med gratis-öl (och jaaa, jag har hemtentavecka, går så jävla bra med den alltså, not) och

han är den finaste finaste finaste. Hans skratt är det finaste skrattet jag hört, hans hår är det konstigaste finaste håret jag sett, hans person är...det finns inget dåligt. Det finns ingenting som är dåligt med honom. Allt är perfekt.

På kvällen upptäcker vi att vi har samma konstellation födelsemärken på exakt samma ställe and i'm thinking it's a sign that the freckles in our eyes are mirror images and when we kiss they're perfectly aligned

vi har spenderat tisdag onsdag torsdag fredag tillsammans. Måndagen var en outhärdlig tomhet, en outhärdlig tystnad, en outhärdlig saknad. Hur kan någon bli så viktig så fort? Hur kan man lära sig lita på någon så tidigt, så fullständigt? Det här är inte likt mig och det känns som att det är något bra.

Så kommer han till slut äntligen hurra till festen. Klassbästa ler, pekar, säger: men gå dit då!! och det gör jag. Med handen om hans nacke står jag medan han kysser mina kinder, min panna och så står vi så medan människor går förbi oss, tjuter, tar kort. Vi märker av det först efter femton minuter.

När han är bredvid mig finns liksom ingen omvärld.

Vi står i olika rum och det sticker av saknad i hela min kropp. Det känns i alla muskler, i hela huden, i hela huvudet, i hela hjärtat. Jag längtar längtar längtar efter honom. Han kommer fram till mig, sätter på Ebba Grön och drar mig till sig, kramar mig bakifrån, sjunger i mitt öra, svänger med höfterna, kysser mina kinder. Jag känner mig så omtyckt. Jag känner mig så omtyckt. Det går inte att hantera.

Jag har aldrig varit med om att någon ser på mig med ögonen han ser mig med. Det är så mycket kärlek i hans blickar mot mig att jag har svårt att hantera det.

Vi går ut och jag dansar med alla hans vänner som ser mig, ler och säger: jag tycker så mycket om dig, det är bra att Victor har träffat dig.. Victor själv syns inte till, han är med den enda vännen till honom som inte tycker om mig, som blivit sur på Victor för att han hänger med mig så mycket, men som ändå pratat geografi med mig i en timme (en timme är lång tid att lägga på geografi-prat) under kvällen. Jag gör mitt bästa, vill att alla alla ska tycka om mig, även han.

Det hinner gå många timmar, timmar av hand-på-kind jag tycker om dig så mycket, timmar där jag hinner bli inknuffad i dj-båset, i väggen, i dörrhandtag och faaan vad jag hatar fulla människor och min storlek ibland alltså, det är som att folk inte ser mig. Jag har ont i huvudet käkarna revbenen idag.

Sen ska vi gå och vi står och pratar med hans vänner och min kompis ett tag. En av Victors bästa vänner nickar mot mig, säger: hon är bra alltså. Ta hand om henne. och vår match-makare säger: förstör inte josefin, hon är världens bästa. och josefin du får inte förstöra victor, för han är också världens bästa
så vi lovar lovar det och går sen hem, där jag bjuder honom på knäckebröd (hej student). Vi småpratar om kvällen på varsin sida av bordet, tills det blixtrar till i hans ögon och han går fram och sätter sig på knä på golvet framför mig:

Josefin jag tycker så jävla jävla jävla jävla jävla mycket om dig. Jag har aldrig känt såhär innan, aldrig! Jag har alltid trott att jag inte kan bli kär, men fan vad jag är överbevisad nu. Jag är så kär i dig att jag går av, jag dör! Du är den finaste jag har sett i hela mitt liv. Jag vill bara vara med dig varje dag.

och det kommer så mycket ömhet, kärlek ur hans mun att jag har svårt att hantera det. Han kan ju inte mena allvar, han menar väl inte att säga allt det här till mig? Men det gör han det gör han det gör han.

- Victor, jag vet inte vad jag gjorde innan jag träffade dig. På riktigt, jag kommer inte ihåg det vilket är konstigt för det var ändå bara några veckor sedan.. men jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad jag tänkte på innan jag tänkte på dig hela tiden. Jag är verkligen också kär i dig. Verkligen. Jag letar alltid efter dåliga saker hos människor, skitdålig egenskap jag vet, men jag gör det iallafall för att typ..slippa bli besviken eller något. Jag har aktivt letat efter något dåligt hos dig, för egentligen så ville jag inte det här. Jag var så jävla utled på allt som har med kärlek att göra. Men det finns inget dåligt hos dig. Allt är bra. Allt är bra. Jag kan inte värja mig.

Och vi går till min säng, småpratar lite till, och sedan han:
- När jag ser på dig.. allt liksom bara stämmer. Jag har inte mått såhär bra sedan jag var typ fem år eller något, och det har bara med dig att göra. Det är bara du. Allt är du, din förtjänst. Jag tycker så mycket om dig att jag går av, det går inte att förklara. Jag kan inte sätta ord på det jag känner, det är omöjligt. Jag har aldrig känt såhär starkt för någon eller något. Aldrig någonsin tidigare. Det känns som att allt jag har gått igenom i hela mitt liv skulle leda till att jag skulle träffa dig.
Jag: - Får jag berätta en sak som match-makern skrattade åt? Jag sa det till henne innan nästan någonting hade hänt, du vet efter kvällen på den klubben men innan allt det andra, när du var hemma och spelade monopol eller vad du nu gjorde.. Du vet då? Då berättade jag för henne hur det kändes i mig första gången jag såg dig och hon skrattade för det var så jäkla cheesy, vilket det även var..men det var också sant. Okej, nu lindar jag in mig. Men första gången jag såg dig tänkte jag bara: jaha, där är du. Vad skönt att se dig, jag har letat efter dig. Och när jag tittar på dig nu..allt faller på plats. Jag har alltid varit väldigt orolig, men nu är jag bara lugn och det är en jävla komplimang ska du veta, för ingen eller iallafall väldigt få andra har lyckats få mig såhär lugn. Du har ju också sett det, att jag har väldigt höga krav på mig själv...vanligtvis när jag har hemtenta går jag helt upp i den och blir helt apatisk. Förra hemtentan pluggade jag 8-23 varje dag och grät nätterna igenom. Nu spelar det liksom ingen roll. Jag är lugn, samtidigt som det exploderar av känslor i mig.

och vi ligger så i en två tre timmar, säger: du är så smart du är så vacker du luktar så gott du är den finaste finaste finaste, det hinner ljusna ute och vi ligger nära närmare närmast och orden bara flödar, tills jag viskar:
- Victor...kan inte du bli ihop med mig?
- Bli ihop med dig? Ja, väldigt gärna. Innan har jag alltid förkastat tvåsamhets-tanken, det har bara känts som en konstgjord relation, jag har inte förstått poängen..men sen träffade jag dig och nu förstår jag. Jag vill bara ha dig. Det finns ingen annan. Jag vill inget hellre än att vara ihop med dig.

10 kommentarer:

mad sa...

som flitig läsare av din blogg kan jag inte sluta undra hur du minns alla ord och konversationer som du skriver i varje inlägg. det blir ibland lite för romantiserat.. för finns det ens någon människa som pratar sådär som du skriver i dina konversationer? och är det inte svårt att minnas alla ord, meningar och så vidare´ifrån det verkliga livet.....

josefin sa...

jag är ledsen att du känner att det är för romantiserat, men jag lovar att det verkligen var sådär, att han sa precis det jag skrivit. och visst kan det självklart vara supersvårt att minnas alla ord och meningar! det är därför jag skriver ner det på en gång, för att minnas det. det var väldigt mycket han sa som jag inte minns och det har jag självklart inte skrivit. allt jag har skrivit är sant. exakt alla ord kanske inte kom i ordningen jag skrivit, men jag lovar: allt är sant.

jag minns eftersom jag när vi pratar tänker: kom ihåg det här, kom ihåg det här, kom ihåg det här.

det finns ingen fiktion i den här bloggen. jag hoppas verkligen att det kommer sluta kännas så.

stor kram, och tack tack för att du läser!

josefin sa...

jag är ledsen att du känner att det är för romantiserat, men jag lovar att det verkligen var sådär, att han sa precis det jag skrivit. och visst kan det självklart vara supersvårt att minnas alla ord och meningar! det är därför jag skriver ner det på en gång, för att minnas det. det var väldigt mycket han sa som jag inte minns och det har jag självklart inte skrivit. allt jag har skrivit är sant. exakt alla ord kanske inte kom i ordningen jag skrivit, men jag lovar: allt är sant.

jag minns eftersom jag när vi pratar tänker: kom ihåg det här, kom ihåg det här, kom ihåg det här.

det finns ingen fiktion i den här bloggen. jag hoppas verkligen att det kommer sluta kännas så.

stor kram, och tack tack för att du läser!

Lisa sa...

Så fint när allt bara känns så rätt! Jag blir tårögd. Äkta kärlek.

mad sa...

jag menade verkligen inte att låta elak. jag har bara funderat på det där i ett tag. men tack för en fin blogg. och fast vi bara är främmlingar för varandra så är jag ännå så glad att du funnit V. kram

Världens Bästa Flickvän sa...

jag kan intyga att det kan låta sådär! på sanning. och är så himla glad för din skull, josefin! som du förtjänar detta!

och tack så hjärtans mycket för ditt fiiiiina mail. svarar så snart jag hinner.

sol och champagne och värme.

lina sa...

jag skriver också alltid ner fina saker som någon sagt och som jag tycker är lite extra viktiga att komma ihåg. och kärleken kan se lite klyschig ut på papper men när man är mitt uppe i den känns den allt annat än just det. jag har fyllt hur många dagböcker som helst med konversationer mellan mig och axel - och jag är så glad för det idag. och åh, vad fint det här inlägget var och vad ännu mer fantastiskt att ni är ihop nu! kärleken segrar alltid!

Madde sa...

Oj! Bortrest i två och en halv vecka och när jag gluttar in är allt annorlunda. Allt! Coolt! Sköt om dig fina, glad för du!

josefin sa...

lisa: åh, fina du. det är helt sinnessjukt faktiskt, att det kan kännas så rätt så fort. kram

mad: jag förstod att du inte menade det elakt och jag förstår också dina funderingar! återigen: jag lovar, allt är sant. det är precis såhär klyschigt fint.

Mio: du vet ju redan. tack för allt. kraaaam och värme

lina: ja, ibland kan jag tänka typ "men sa han verkligen så?" och jag blir lika förvånad varje gång jag inser att han gjorde det. han säger sådant som jag alltid velat höra och det är så sant och äkta att jag smäller av. jag förstår att du är glad över det! åh ni är så fina, ni två. och tack tack tack! kolla på fb så får du se en bild på oss. kram kram.

Madde: haha, jag vet, det har gått sjukt fort. är lite i chock. tack för din glädje och kommentar!

frida sa...

åh börjar nästan gråta. åh helt fantastiskt