511

Redan innan vi sagt ihop-ordet tänker jag det:

jag älskar honom

och sedan blir det en omöjlighet att ligga bredvid honom, se på honom utan att tänka

jagälskardigjagälskardigjagälskardigjagälskardig

men jag vet att det är för tidigt, jag har noga lärt mig det att älska tar tid, så jag bestämmer mig för att inte lita på mina egna känslor, bestämmer mig för att det inte är sant och därigenom: bestämmer mig för att inte säga något

men tanken försvinner ju inte för det, den ligger kvar, den pressar i min hjärna och det enda jag säger är

jag tycker så jävla mycket om dig

men ändå. Varje gång han ser på mig känner jag mig så

älskad

det är något i hans ögon, jag kan inte riktigt förklara det men när han ser mig blixtrar det till

och ibland säger han saker som

jag tycker så mycket om dig, det går inte att förklara, jag tror att det finns ord för det men det kanske är för mycket, jag vet inte..

och jag är fortfarande för rädd för att leva med hjärtat utanpå, fortfarande för rädd för att vara först,

så jag håller käften.

Sen blir det tisdag, alltså idag. Han har sovit hos mig och vi har varit vakna till fyra. Jag läser honom till sömns (han har gigantiska sömnproblem och äter medicin mot det men kan ändå inte somna) och vi ligger i en hög. Jag försöker trassla mig ur för att släcka och lägga bort boken och han, sömndrucket:

jag tycker så mycket om dig josefin, du är verkligen helt fantastisk...jag blev så trött nu, det blev svårt att hänga med

- mm, vad bra. meningen var ju inte att du skulle hänga med i boken..sov nu victor. du är världens finaste person

och vi sover och det blir tisdag och jag måste-måste-måste upp och skriva min tenta men det är så svårt när han ligger bredvid, hela kroppen skriker stanna kvar, jag vill låsa in honom i mina armar och ha honom där alltid alltid alltid

men jag tvingar upp oss (efter kanske tre timmar av det är så fint att ligga här, jag vet att jag måste gå men jag vill verkligen inte) och vi står i min hall, jag i bara trosor och en tröja. Vi klappar på varandra (haha alltså ibland [alltid], fy fan vad fåniga vi är) och säger: du är så fin, du är världens finaste, du är verkligen en så speciell person, du är så äkta, orden tar aldrig slut det bara fortsätter

tills det blir tyst och fan, jag börjar nästan gråta när han ska gå för jag vill inte, jag vill inte vill inte vill inte

och då, han, tyst viskande men ändå klart och tydligt och starkt:

- josefin jag älskar dig