512

Jag kan inte skriva här längre för allt som kommer ut är rosafluffigt kräks. Allt är rosa. Allt är bra. Allt är perfekt. Såhär har jag aldrig någonsin tidigare känt. Han gör mig till en aktivt bättre person på alla sätt och idag när jag var på väg hem från honom tänkte jag på det som en av mina nyvänner sa: att jag är udda (på ett bra sätt) och i vanligtvisiga dagar hade jag bara skrattat åt det där, vafan jag är så jävla medel

men idag satt jag där på bussen och jag tänkte att hon har rätt.

Jag tycker om mig själv mer och mer för varje dag han tycker om mig. Det kanske är fel väg att gå, jag kanske gör helfel, jag kanske borde vända, säga: jag måste fixa mig själv först

men hur blir man någonsin fixad? Det kommer ju alltid finnas saker som gör ont. Jag kommer aldrig bli en fulländad människa och det är ganska skönt att jag vet om det.

Varje dag tänker jag: det kan inte bli bättre än såhär

sen går den dagen, blir natt blir morgon blir ny dag och jag tänker: det är omöjligt, men det är bättre än det var igår. Nu har vi nått den absoluta toppen.

Jag har fel varje gång. Vi växer i varandra hela tiden, hittar nya vägar, nya dörrar. Vi ligger i sängen och flamsar i tre timmar, bygger koja och pratar om att bo där resten av livet och kivas om ifall man blir törstig eller hungrig först (törstig right? det är ju mycket mer plågsamt att vara törstig än hungrig, det vet ju alla förutom Victor som inte tycker om att dricka saker (skitkonstig).

Jag kan liksom inte förklara det. Jag är missnöjd med allt jag skriver om honom, om oss, om hur det känns i mig. Det blir inte rättvist, det är fullkomligt omöjligt att ge en bra bild av hur det faktiskt är. Dessutom: jag vill knappt beskriva det. Vi handlar om oss. Jag har inget behov av att skrika ut det till hela världen hela tiden.

Det fullkomligt spränger av känslor i mig. Vi skiljs åt på morgonen (host host klockan 12) och sen blir det kväll och klassfest och vi leker psykologen och jag skrattar och övar på en dans och pratar och det är trevligt kul fantastiskt men i mitt huvud: Victor Victor Victor Victor Victor. Jag är oförmögen att tänka på någon, något annat. Han finns i mitt medvetande hela tiden och när klockan blir 23 ungefär exploderar jag av saknad, längtan så jag drar i en tjejkompis och säger: förlåt men jag måste få prata om Victor några sekunder nu för jag dör av längt till honom och hon svarar att hon genom att se på oss har börjat tro på kärlek igen (fy fan vad klysch, men hon sa så)

sen går timmarna och vi smsar hela tiden, vill bara vara hos varandra så vi träffas på en buss och när jag tittar på honom så går jag av, för hur är det möjligt att vara så fin så vacker så snygg så gullig så söt så vacker vacker vacker? och han tittar på mig med kärleksblicken och jag vill alltid, alltid vara i hans ögon.

Jag är jättetrött, hinner bara ta av mig klänningen innan jag stupar i hans säng. Han lägger sig mittemot mig och drar med händerna i mitt hår och det exploderar ur honom: du är världens finaste världens vackraste världens sötaste, jag vill bara vara med dig josefin! jag har aldrig känt såhär tidigare, du är så jävla speciell! det spelar ingen roll var vi är, du lyser genom alla rum! alla ser det, att det är något som är speciellt med dig. du är världens bästaste finaste och jag kan knappt ta till mig att du vill vara med mig, det är så orealistiskt. och ändå ligger du här.

och jag har aldrig någonsin känt mig så älskad som jag gör med honom. Jag har aldrig fått så mycket kärlek av någon kille tidigare. Jag har så svårt att greppa att det här är på riktigt, att jag inte drömmer, att det inte är en desillusion. Jag är helt förlorad i honom. Han är så snäll och fin och fantastisk mot mig (och inte bara mig, mot alla egentligen).

Nej, jag vet inte. Det går ju inte att beskriva. Det blir inte bra. Jag avskyr den här texten, den är så liten medan kärleken så stor och levande och exploderande. Det jag ville komma till egentligen var det Victor säger när vi ligger där i hans säng och klockan är ungefär fyra:

du förresten...nä, det går inte att säga, det är nog för mycket.

- jo, men vadå? du vet att vad du än säger kommer jag känna precis exakt likadant och känner jag inte så kommer jag göra det om en vecka max.

- nä, men jag tycker bara att det är så konstigt.. att ha någon, dig, att dela livet med.. och att det redan nu känns som att jag vill dela hela livet med dig. alltid.

och jag skulle kunna gifta mig med honom imorgon för jag har aldrig varit såhär säker på någon.