söndag 27 mars 2011

513

Men allt är inte rosafluffigt. Det finns fortfarande plats för desperado, för ledsen, för allt det som jag bara vill skjuta bort bort bort.

Till exempel när jag är i ett köpcentrum av den enda anledningen att systemet där är öppet sent och jag ska på fest hos matchmakern. Jag går och äter på en äcklig veggoburgare när någon bakom mig:
- det ser gott ut det där. Han ser vanlig ut, brunt hår, min ålder, marginellt längre än mig.
- mm ja jag har inte ätit någon middag så det var väldigt gott, tackar som frågar.
- ungefär lika gott som du kanske?
- hah.
- jag kanske skulle få äta upp dig?
- nej det är bra ändå tack, jag har bråttom till en fest nu, hejdå då.
- nää, men stanna här. eller ska du på fest sa du? vi kanske kan mötas upp senare, ge mig ditt nummer?
- nej jag vill inte, kan du släppa mig så att jag får gå nu jag har bråttom låt mig vara
för under tiden har han närmat sig mig med små små steg och mitt hjärta dunkar hårt-hårt, paniken stiger. Han drar med handen längs min sida, stoppar upp mig. Jag blir så jävla äcklad, fan jag vill inte hur svårt är det att förstå ett jävla nej! Jag bryter mig loss, springer därifrån och hör hur han höhöhö-skrattar med sina äckliga jävla polare, fy fan, jävla white trash

och sen blir det lördag, som är igår, jag är på en stor hemmafest jag blivit inbjuden till på omvägar. Jag sitter med två bekanta och pratar om att vi är buksvägerskor när det kommer fram en kille och frågar om jag tycker om broder daniel. Det gör jag och vi pratar om favoritskivor, favoritlåtar, vi riktigt nördar in oss och det är kul. Kanske har jag fel, kanske borde jag ha förstått att i denna värld av heteronormativitet finnes det inget som kan kallas platonisk kontakt mellan två personer av motsatt kön, kanske borde jag se det på det sättet men jag förstår aldrig något sådant, jag tänker bara att det är kul att småprata med någon jag inte känner

jag är uppenbarligen ett jävla miffo för att jag tänker så, eller snarare för att jag inte tänker så, för han drar senare i min arm, drar mig mot en vägg och det är tomt på människor där. Han försöker kyssa mig på halsen och jag:
men nej, sluta, jag har kille har jag ju sagt, jag vill inte, kan du lägga av
men det tas inte emot, han fattar inte, han drar ner mina strumpbyxor och tar på mitt lår med sina äckliga jävla fingrar, han trevar upp mot min fitta. Jag slår honom upprepade gånger i bröstet tills han släpper taget om mig och skriker skällsord rakt i mitt öra. Jag drar upp strumpbyxorna, vänder mig om och går därifrån, till Klassbästa som ringer Victor och sätter mig på en buss. Jag blir väl omhändertagen av alla och hjärtat sprängs av kärlek samtidigt som det går av, går i bitar. På bussen sätter sig en man i sätet bredvid mig och jag hoppar till, blir rädd

det känns som att det är alldeles för mycket, jag orkar inte mer nu. Hur många gånger till kommer det här att hända mig och mina kompisar? Jag vet att det är världens mest uttjatade ämne, men varför varför varför ses min kropp som någon allmän jävla egendom? Varför i helvete tillåts småpojkar på skolgårdar dra flickor i håret med förklaringen han tycker ju bara om dig? Hur faaaan tänker människor, hur går det inte att förstå att det där och då planteras ett frö som växer och blir en attityd om att jag får fan ta exakt vad jag vill ha? Att någon trycker sin jävla kuk mot mitt lår handlar fan inte om uppskattning, det är ett fucking ÖVERGREPP och det händer hela tiden, hela tiden. Jag kan fan inte ens räkna alla tjejkompisar som varit med om liknande grejer och jag blir så jävla irriterad på mig själv när jag tänker på det som en liten händelse.

Jag kan inte förstå det här. Det är okej med mig, eftersom jag varit med om det tidigare blir det inte ett så jäkla stort trauma längre, jag vet hur jag ska hantera det. Jag har låtit några nära till mig ta hand om mig och jag kan se ganska krasst på det. Jag blir bara så jävla ledsen av att det är så vanligt förekommande, att nästan alla jag känner har liknande erfarenheter. Hur länge till ska det här behöva pågå? Det är något som är jävligt snett här, det är fan inte okej på något plan.

Jag vet inte hur jag ska avsluta det här. Jag är bara så jävla arg. Så jävla, jävla arg.

Mest arg är jag kanske på mig själv eftersom jag aldrig har anmält, inte heller denna gång. Att det sitter så djupt rotat även i mig att det är "okej", att det är normalt, att boys will be boys. Att det kanske var mitt fel, att jag kanske sänder ut fel signaler, att jag är för liten och söt och gullig och utstrålar någon slags maktlöshet, att det är mitt fel mitt fel. Jag vet att det inte är så, men när det är femte gången något liknande detta händer börjar jag fan i mig undra.

Jävla värld, låt mig bara vara glad för en gångs jävla skull, snälla snälla snälla.

4 kommentarer:

Wallflower sa...

Jag blir så himla glad när jag läser det här för du har så himla RÄTT och jag blir så jävla, jävla upprörd att man fortfarande, TVÅTUSENELVA, bara rycker på axlarna och tycker att det är OKEJ att min hud är till för andra, att det är nån slags jävla rättighet att bara kunna gå fram till mig eller valfri annan person och säga saker eller göra saker som får mig att må illa i dagar, kanske mer. Det är för fan helt jävla STÖRT!

Linn sa...

Det är fan sjukt att det händer så jävla ofta. Så jävla många. Och fan vad du är bra som skriver om det. Och kram på dig!

lina sa...

jag måste ha haft tur för jag har verkligen aldrig varit med om något sådant här. blir helt chockad och äcklad och ledsen när jag läser om det. fyfan, vilka svin det finns!

josefin sa...

Tack fina ni! Och ja, det är helt jävla sinnessjukt. Jag är så fruktansvärt trött på det här. Jag orkar fan inte gå ut mer för jag vill inte se blickarna, vill inte se andra utsättas för det, jag vill inte mer. Jag är bara trött.