Jag har ingen tid just nu. Ingen alls. Gigantiska arbeten i skolan, ett extrajobb där jag måste göra så många timmar som det bara är möjligt eftersom majs studiemedel inte ens täcker min hyra och i juni får jag inget alls, ett hem som ska flyttpackas och -städas ihop. Jag tappar det mesta andra, hör inte av mig till mina vänner, hinner inte hinner inget. Stress hela tiden. Men ändå: jag mår bra.
I fredags var jag hos min läkare. Innan han ens hälsat log han stort och sa att det syns på mig hur mycket bättre jag mår. Nu behöver jag inga sjukhusaktiviteter förrän om ett år, inte ens ta några blodprover, vilket känns helt sjukt. Dom senaste åren har jag varit på sjukhus minst varannan vecka, oftast varje vecka, i perioder varje dag. Nu ska jag inte tillbaka dit på ETT ÅR. Helt jävla sinnes. Jag har nya mediciner som fungerar och jag kan inte beskriva vilken lättnad det är. Tack, tack, tack. TACK.
Och Victor.
Jag vet inte vad jag ska skriva om honom riktigt. Bara att det är så skönt att, efter denna månad av resor överallt, vakna tätt ihopslingrad med honom, i hans armar. Han som kysser mig i sömnen, ser på mig med ögon av kärlek, skrattar åt mina skämt, resonerar åt mig när jag inte orkar göra det själv, han som är allt det jag velat ha alltid alltid men inte trott finns. På riktigt, det är så. Allt jag saknat med andra: det är han. Han har tusen fel men det bekommer mig inte. Dom felen passar mig, är mjuka i mig. Till honom vill jag ge allt jag har. Jag vill göra mitt bästa för att han ska vara glad i mig hela tiden.
Och jag är rädd. Det är svårt att komma ifrån det. Jag är rädd. Rädd att han ska lämna mig, inte tycka om mig. Rädd för att vara ihop i några år och sedan göra slut. Rädd för att han ska flytta från stan och jag ska bli en liten ledsen pöl istället för att klara av att vara stöttande och osjälvisk. Rädd, rädd, rädd men inte hela tiden, inte så mycket och det är den stora skillnaden: han ser på mig när jag blir osäker och liten och säger: josefin, du behöver aldrig tveka, jag älskar dig ju. hela tiden. det vet du ju egentligen. är det något annat som bekommer dig? skolan kanske?
och det är livet i mig just nu och nu ska jag packa ihop och städa mitt kök.
3 kommentarer:
åh medicinen, men gud så bra. äntligen, hurra, halleluja! och det sista där, känner igen det så mycket, så är det för mig, oss med.
det låter så löjligt men jag älskar verkligen din blogg.
Du tjejen. Bestäm dig bara för att det är störtlöjligt med matproblem på universitetsnivå. Ät och hitta andra sätt att reducera ångesten.
Skicka en kommentar