onsdag 27 april 2011

521

Kanske handlar det om att säga nej. Att tröttna, att inte vilja mer. Kanske är det det allt handlar om, det allt bottnar i. Vi. Du och jag.

Jag ligger i min säng och jag är så trött, så trött på ensamheten, den äter upp mig, men jag säger till den: stanna kvar hos mig, jag behöver dig så desperat. Klamra dig fast vid mig så hårt att jag inte kan söka efter något annat. Kanske är det det allt handlar om. Ensamheten som fanns där då jag låg i min säng, jag behövde den! Jag var tvungen att behöva den, då när jag inte visste om att du fanns. Då vi levde i samma stad, gick mot samma mål, men utan varandra och jag klamrade mig fast vid ett nej. Nej till allt.

Sedan var det en natt och match-makern drog mig i armen, vidare från KH till S och min blick fick ett annat mål, slutade flacka. Innan jag ens hälsat på dig suddades allt runtomkring dig ut, jag såg i en tunnel, det enda som fanns var du. Det enda som finns, det är du och det du ger mig. Redan då visste jag det, jag visste och jag tänkte: men där är du ju. Något landade i mig då jag såg dig den där allra första gången, jag andades ut. Innan jag ens visste om ditt namn blev du mitt hem, min knutpunkt, min oas. Nej:et suddades ut; försvann; tappade greppet om mig. Jag gick ifrån det jag bestämt bestämt eftersom du stod där: motsatsen till det jag trodde att jag behövde.

Victor, efter bara två veckor pratade jag med min vän och sa: jag vågar knappt andas om det här, det känns så skört men samtidigt så starkt, tänk om han inte känner lika? tänk om han inte vill, tänk om? vad gör jag då, när han redan blivit så viktig för mig? jag tycker nästan att det är pinsamt, men jag..jag älskar honom faktiskt. även om det låter för mycket.
och jag vågade inte ana att du kände precis likadant, att du satt i samma stad med en vän och sa: jag vågar inte, tänk om hon inte..?

Det var så självklart redan då, även om jag inte vågade så visste jag: nu var jag framme, hemma. Vi träffades och vi blev fulla och det bubblade ur mig: alltså jag är så jävla förälskad i dig och sedan slutade jag att inte våga, och nu:

Jag häller oregano i ditt hår, du drar mig till dig. Vi skriker om vad hållbarhet är - egentligen - och du spränger gränser jag inte visste om fanns. Jag sitter på din cykels sadel medan du trampar på pedalerna, jag håller i dig hårt hårt hårt, är livrädd och samtidigt kan jag inte komma på ett enda ställe jag hellre velat vara på. När du går och lägger dig på soffan hos Nils, där jag redan ligger och sover, kysser du mina kinder och viskar att du aldrig ska gå så långt som tio meter från mig igen. Du tar flyttkartonger från ditt jobb till mig och tejpar dom på natten. Vi går på en väg, hetsar mot varandra, jag-kissar-snart-på-mig-skratt, brottas och du vinner vinner över mig varje gång och efteråt bär du mig på axlarna i tvåhundra meter. Vi står i ditt kök och pratar med din bror, din bror som lyssnar på mig och säger: fan vad bra att du är med i bilden, du ger mig alltid så bra tips. jag har inte haft hicka på flera månader tack vare dig! Vi kysser varandra hejdå och du säger: vi hörs senare, eller hur? och sedan smsar du mig efter tio minuter och du skriver, du skriver: jag saknar dig redan. Du pratar om ditt nästa år, att du kanske ska flytta och dina ord: jag vet inte, jag borde nog flytta från den här staden, men samtidigt..det viktigaste för mig är du. jag vill växa i oss, inte utanför. det är det starkaste jag känner, och då vet jag inte längre om jag varken borde eller vill flytta. tidigare när du pratade om att åka iväg, jag fick fan panik. och du vet och jag vet att jag pratat om att plugga i ett annat land om ett och ett halvt år, men det är så självklart så självklart: det kommer att vara vi då, varför skulle det inte vara det? Vi lagar och äter mat med din närmaste vän, senare när han och jag nattleker på en lekpark och han ler mot mig, leendet säger: tack för att du är med, du är alltid välkommen. Vi står på systembolaget och du ler mot mig, kysser mina öron, klappar mina kinder, viskar: du är världens finaste
och det här är livet som jag känner till det nu, så som livet är med dig och livet med dig är det bästa tänkbara för mig. Du lossar alla mina spänningar, du kysser min nacke innan vi ska sova. Varför skulle jag någonsin värja mig, sluta välja dig?

Jag vill vara snäll mot dig hela tiden; göra mitt bästa för att du ska vara glad i mig alltid alltid. Jag vill aldrig ge dig ont i magen, aldrig vara orsak till att du gråter av annat än lättnad, aldrig pressa dig, aldrig hindra dig. Jag vill ge tillbaka allt det du ger till mig, hela tiden. Det har gått två månader och det är ingenting, ingenting och ändå har vi lyckats bygga upp något så stort så starkt och för det vill jag säga:
tack. Jag älskar dig, du är mitt nyckelhål min nyckelpiga aldrig någonsin min fladdermus.

3 kommentarer:

lina sa...

<3

emma sa...

har tänkt på det. känns som att alla mina känslor, tankar och ord redan är "tagna". hur ska jag kunna säga, skriva, känna annorlunda för min nästa? går det? eller kommer han få höra samma. kommer han få samma delar av hjärtat?

jag tycker du får allt att låta fint och speciellt. jag är så rädd att det inte kommer bli speciellt för mig igen.

belle sa...

å josefin. så fint. bara så himla fint. verkligen. vilken tur ni har, som har varann.