Jag bar alltid alltid alltid med mig min mammas mediciner i väskan. Det blev en slags falsk trygghet: närhelst jag vill kan jag avsluta allt det här. En vinterkväll satt jag på en åker, nergrävd i snön. Jag höll i medicinerna, jag la dom på tungan, det var så nära, allt jag ville, allt jag egentligen inte ville, allt jag egentligen ville räddas från, det var så nära. Om jag bara svalde skulle mitt hjärta sluta slå. Om jag bara svalde skulle min kropp säcka ihop, skulle livet vara över. Om jag bara svalde.
Jag vågade inte.
Jag vågade inte och jag hatade mig själv för det.
När jag var tolv tretton fjorton femton år, mer än så längre än så alla år efter det, hade jag många självdestruktiva beteenden. Jag slog mina ben blå med en hammare, jag duschade skållhett och sedan iskallt jag satt där i timtal timtal timtal, jag slog mitt huvud i väggen. Jag orkade inte stå ut annars. Jag visste inte vad jag skulle göra, det var min enda utväg. Efter den där kvällen då jag inte vågade svälja tabletterna la jag till ytterligare självdestruktivitet: jag började trixa med maten.
Jag åt aldrig frukost (nej jag har försovit mig! jag gillar inte frukost! jag hinner inte! jag tar med mig en macka och äter på bussen!), åt bara sallad till lunch, såg till att inte vara hemma vid middagstid för att slippa. Jag spydde, jag sprang, jag flydde jag orkade inte mer. Jag ville inte äta, jag ville dö och att dö av svält verkade som ett bra alternativ. Det var utdraget och människor skulle inte tycka att jag var egoistisk, bara sjuk. Jag jobbade hårt på att dölja och jag lyckades så jävla väl. Ingen märkte. Absolut ingen. När jag träffade mina vänner åt jag godis chips vindruvor, ja ni vet allt sånt som hör filmkvällar till, utan att röra en min åt åt åt jag. Sedan kom jag hem, spydde, grät av paniken när jag såg att det redan börjat brytas ned, åt nästan inte alls på en vecka
och så höll jag på. Varje dag utan att någon märkte. Jag kände mig så jävla ensam och misslyckad och fy fan, vad jag hatade livet mig själv alla andra.
Sen blev jag sjuk. Min kropp övertogs av monster som bodde i mig, i mina muskler. Jag orkade ingenting längre. Min livsångest blev dödsångest, mitt icke-ätande blev aptitlöshet. Eftersom jag åt så mycket smärtstillande revs min magsäck upp helt och jag kunde inte äta nästan någonting utan att spy. Det gick veckor och allt jag levde på var fil och möjligtvis äppelklyftor. Det var så jävla skönt. Mitt i all tärande sjukdom, sjukdom som förstörde allt allt allt, sjukdom som jag hatade: det var så jävla skönt. Det var så förbannat jävla skitskönt, för plötsligt behövde jag inte längre dölja icke-ätande. Plötsligt hade jag något fysiskt att skylla på. Plötsligt hade jag inget behov av att vara rädd för att tappa allt och börja äta hysteriskt, för det GICK inte att äta. Jag las in på sjukhus och fick dropp efter att ha svimmat upprepade gånger. Jag skrevs ut med uppmaning om att inte komma tillbaka, uppmaning att försöka äta ändå och min kamp liksom omvändes; istället för att kämpa hårt för att inte äta kämpade jag hårt för att få i mig något över huvud taget. Det var konstigt och det gjorde ont, så jävla ont.
Inget av det jag skrivit är längre jag.
Jag har bra mediciner och behöver inte ta så mycket smärtstillande längre, hence är min magkatarr nästan helt borta och jag tappar sällan aptiten längre. Jag vill inte längre dö. Jag är så lycklig som jag aldrig varit tidigare.
Jag är så lycklig som jag aldrig varit tidigare.
Jag är så lycklig som jag aldrig varit tidigare.
JAG ÄR SÅ LYCKLIG SOM JAG ALDRIG VARIT TIDIGARE
och däri ligger hela problemet.
Jag klarar inte av att vara glad och balanserad och nöjd. Jag får panik, jag river upp allt jag förstör, för jag vet exakt hur jag ska förhålla mig till att vara sjuk/ledsen/olycklig och har ingen aning om hur jag ska relatera till att inte vara det. Jag har ingen jävla aning, så jag förstör för mig själv nästan medvetet och jag vet exakt vad jag håller på med, jag vet varför och ändå, ändå är det så fruktansvärt svårt att motverka det. När jag var sjutton sa en dåvarande vän det är ju nästan som att du trivs med att må dåligt och när han sa det visste jag inte vad jag skulle svara, för det var ju så det var. Det var så mycket enklare. Det är så mycket enklare.
För tre månader sedan började jag upptäcka ett gammalt beteende hos mig. Jag glömde matlådor, orkade inte laga middag, köpte aldrig frukostgrejer. Jag började trixa mer än vad jag alltid alltid gör (jag har till exempel inte ätit mig mätt sedan det där startskottet med matrix, jag vet inte varför, jag bara gör det utan att tänka på det. Det tar stopp i halsen innan magen är fylld och då slutar jag äta), men främst: ångesten började växa i mig igen. Jag köpte choklad och efteråt var jag tvungen att gå på toaletten och grina grina grina. Jag slutade dricka förfest-öl, för det innehåller för mycket kalorier
och nu står jag här i vad som känns som ett vägskäl. Jag är medveten om att jag inte borde hålla på som jag gör, jag vet exakt vad som är vettigt och sunt och bra. Jag vet mycket väl om att jag har en fin kropp just nu, att den minus några kilo bara ser sjuk och ledsen ut. Jag vet jag vet jag vet vad jag borde göra vid lunchtid varje dag: äta
och ändå är det så jävla svårt. Jag klarar inte av det. Dom senaste två timmarna har jag suttit med panik i bröstet och tänkt: ska jag äta ska jag äta ska jag äta. Jag har fortfarande inte gjort det. Det är ett ständigt krig i mig och jag känner mig så jävla maktlös inför det. Det river, det sliter och det känns inte som att jag kan påverka utgången av det, för jag klarar det inte. Jag klarar det inte längre.
Jag vill inte äta.
Jag äter mig aldrig mätt.
Så är det. Det är min matsanning just nu och det är så jävla svårt att erkänna det, men jag är trött. Jag är utled på att bara tänka på mat mat mat. Jag orkar inte drömma om godis och mackor och nä. Jag är trött på att bara kunna tänka fett fett fett när Victor stryker mig på magen. Jag får panik av att sitta här, i cafeterian i en skola som inte är min och snegla snegla snegla på mackorna och jag förstår inte varför det är så jävla svårt, herregud det är bara en jävla macka! Inget mer, men ändå:
ingenting annat kan ge mig såna kickar. Ingenting någonsin har fått mig att känna mig så hög, så levande, så tillfredsställd. Det enda jag ser framför mig är avsmalnade handleder, utskjutande höftben. Såsom jag såg ut förut, när jag inte var snygg bara smal. Efter en dag då jag ätit så lite så lite så lite; ingen flyger högre än jag. Jag blir så lättad, så lycklig och jag VET: det är en falsk lycka. Den är inte på riktigt. Den är sjuk och den är dålig och egentligen, EGENTLIGEN, vill jag nog inte
men det är så JÄVLA svårt. Jag står här i vägskälet och jag vet att här har jag ett val, jag är min egen undergångs herre, jag kan styra. Jag vet det och det är så jävla svårt att välja det jag vet är rätt. Jag förstår inte varför det är så svårt. Jag förstår inte varför jag dragit upp det här nu. Jag förstår inte mig själv, jag förstår inte jag förstår inte jag förståååår inte. Nu, när jag egentligen är så lycklig som jag aldrig tidigare varit, drar jag upp gammal ångest, jag skakar mig själv felet är mitt bara mitt mitt mitt och jag har så jävla svårt att driva mig själv från det.
Nu ska jag köpa den där jävla mackan och sen åka hem och packa upp min lägenhet och så är det med det.
p.s. johanna och sara: förlåt för att ni fick reda på det såhär. puss.
7 kommentarer:
josefin, det är så jävla bra att du skriver. ut med skiten. upp med det på bordet. ut i luften.
du är stark.
jag kan inte relatera till det du skriver, men jag känner med dig. därför vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, för jag vet inte vad som hjälper. jag vill skriva NU ÄTER DU! men jag förstår att det inte är så jävla enkelt.
har du läst a million little pieces av James Frey? Sann eller osann så tar den upp det här med missbruk och lycka på ett fantastiskt sätt. på ett realistiskt sätt. inte för att jag vet om det skulle hjälpa, men oavsett så är det en fantastisk bok.
kram.
Det är så fruktansvärt svårt sådant här. Man är så himla, himla ensam med sin ätstörning. Det som spelar den avgörande rollen är ju den egna orken, att orka göra tvärt emot vad hjärnan säger tills beteendet förändrats.
Käraste av alla kära bloggvänner, jag hoppas att du lyckades äta upp den där jävla mackan. Och jag vet att du kommer orka igenom det här med. Önskar bara att jag kunde skicka lite extra ork med posten eller något.
du är så himla, himla stark.
jag hejar på dig. och jag finns för dig, alltid alltid. <3
Det är så himla svårt att kommentera på det här, men inte svårare än att inte kommentera, för sådana här inlägg behöver kommentarer.
Jag önskar att du kan hitta ur det här, det kanske bara är en liten återgång för att du är på väg in i en ny del av ditt liv där du faktiskt tillåter dig själv att vara lycklig. Att vara lycklig och tillåta det kan faktiskt vara jättesvårt.
Jag hoppas hoppas hoppas att det här är en liten uppförsbacke och att resten av ditt liv slutar nerför. Det förtjänar du.
Kram.
fina fina fina ni. tack.
jag tror som ni säger: att det kommer bli bättre. att det redan är bättre. jag är medveten om att det här är ett problem nu, att det inte är bra och sunt utan bara dåligt. det var jag inte tidigare. jag jobbar med att få bort min ångest och det är så jävla svårt. men det går. det går.
jag vinner i slutändan.
tack och kram.
Först och främst vill jag säga att du skriver helt fantastiskt. Helt fantastiskt! Jag upptäckte din blogg för bara någon dag sedan och det är som om jag inte vill läsa för jag vill inte vänta tills nästa text, jag vill alltid ha något att läsa. Så bra är det. Problemet är att man inte klarar av att sluta och man sitter och hetsläser för man blir så fast.
Och även den här texten, som är djup och brutal, även då kan man inte sluta. Vad som verkar vara så fantastiskt med dig är att du verkar förstå att det inte gör dig bra att inte äta. Det är väl det - skulle jag säga, men egentligen, vad vet jag? - som är problemet med anorexia. Man vill egentligen inte på allvar börja äta igen. Men när du säger saker som "Det enda jag ser framför mig är avsmalnade handleder, utskjutande höftben. Såsom jag såg ut förut, när jag inte var snygg bara smal" det och verkligen verkar förstå att du är som snyggast när du äter, ja, det ger mig hopp. Sluta inte att äta, trots att det ger en kick att inte äta. Och sluta aldrig att skriva, för du har STOR talang. Och det säger jag, som läser väldigt mycket. Tack det som en komplimang, för det du skriver... gud.
Skicka en kommentar