Jag älskade dig så jävla mycket. Med all min kraft älskade jag dig. Det var det mesta jag visste, då innan V, då allt fortfarande var du. Jag älskade dig, jag älskade dig, jag älskade dig. Jag älskade dig när du spelade tv-spel och jag pluggade, jag älskade dig när jag tog studenten och du sken mer än mig, jag älskade dig när jag var så sjuk att jag inte kunde se och du tog hand om mig så gott du kunde. Jag älskade dig. Jag älskade dig. Jag älskade dig. Jag satt och väntade på dig så många nätter, väntade och längtade och på slutet var jag arg, desperat och så jävla ledsen. Jag väntade på dig medan du gick ut ur mitt liv, till någon annans liv. Jag slog dig hårt i ryggen och du gick ut ur mitt liv och jag hatade dig, älskade dig.
Jag tänker aldrig på det längre.
Nu känns det bara surrealistiskt, som i en dröm, en film, något jag observerat inte varit med om. Det vi var, det känns inte längre på riktigt. Jag trodde att du var min enda och gud, vad jag älskade dig. Jag älskade dig sönder och samman. Jag bröt min egen rygg i kärleken till dig.
I torsdags ringde din mamma mig. Hennes röst är fortfarande min trygghetsröst, jag ser henne fortfarande som min. Hon berättade att en av dina systrar fått barn och jag blev glad, men ändå lite ledsen för jag älskade, älskar din familj och nu är den inte längre min. Strax innan vi la på sa hon nej nu måste jag sluta innan jag börjar gråta, jag längtar så mycket efter dig och där och då gick en bit av mitt hjärta sönder. Hon är min, men samtidigt inte alls. Jag har ingen rätt till henne längre och jag saknar henne, saknar henne, saknar henne.
Kommer du ihåg den där tisdagen, då vi stod i mitt kök? Det var mörkt utanför, innanför, det gjorde ont och jag sa nej till dig. Du ville ha mig tillbaka, du sa: Snälla, snälla, snälla ta mig tillbaka. Det måste vara vi, jag kan inte leva om det inte är vi. Jag nekade dig, påminde dig om vad du gjort mot mig, vad du gjorde hela tiden och det gjorde ont, det gjorde så jävla ont att säga nej till dig. Du som var min största kärlek. Jag sa nej och du åkte från mig, hem till anna som du fortfarande bor med och jag hoppas att du är lycklig med henne. Jag hoppas verkligen det. Det låter kanske konstigt efter alla gånger jag skrek åt dig att jag hatade dig för vad du gjorde, men så är det. Jag önskar så innerligt att du är glad och nöjd och lycklig och får vara det länge till, att du inte flyr alla hinder utan bestämt klättrar över dom.
Vi träffades idag. Dina ögon var trötta och du sa att du har slutat snusa. Jag förvånades över det. Det var så konstigt att träffa dig. Du som var min enda, min bästa, min största. Nu är du ingenting alls. En del av min historia, förvisso, men aldrig mer än så. En gammal bekant. Du hade jackan du köpte en gång när du var med mig på ett läkarbesök och det är så konstigt att tänka att du då, för bara ett år sedan, var personen jag tog med mig till doktorn och nu skulle jag aldrig få för mig att ringa dig, inte i något läge skulle jag ringa dig.
Jag blev så rädd när jag träffat dig och gick därifrån. Jag blev så rädd, för jag har en "ny" nu, det vet du nog om. Jag har en Victor och jag älskar honom, jag älskar honom, jag älskar honom. I fredags när jag var tvungen att åka till akuten ringde jag honom och grät och han kom med en gång, kramade mig hårt och höll min hand. Precis som jag hade ringt dig för ett år sedan ringde jag honom i fredags och tänk om jag om ett år sitter och skriver ett liknande brev, fast inte till dig utan till honom? Jag är så jävla rädd för det. Jag älskade dig. Jag älskar Victor och allt kan ta slut. Allt jag tror är evigt kan ta slut och det gör mig så förbannat jävla pissrädd, för tänk om jag träffar Victor om ett år och tänker att det är konstigt att livet gör sina egna svängar, att han som en gång var allra närmast inte längre är det?
Jag vet att vi aldrig passade för varandra som jag och Victor gör, som jag hoppas att du och anna gör. Jag vet det, men ändå. Tänk om. Tänk om det jag tror, hoppas, är evigt har ett slut och jag om ett två tre längre än så år tänker tillbaka på Victor som en del av min historia, intet mer än så?
Jag står inte ut med den tanken.
6 kommentarer:
jag står inte heller ut med tanken. kärlek får inte ta slut. jag vill inte vakna om ett eller sju år och inte älska honom mer. jag vill bara att det alltid ska vara såhär. snälla, säg att det känns annorlunda nu? att du är mer säker? att man kan vara säker? puss!
jag säger som er, jag står inte ut med tanken. att tappa känslorna...som jag gjorde för min förra killa. jag ville sååå mycket men det gick inte, kärleken från min sida var borta. jag är så rädd att det ska bli så igen. eller att han ska tröttna eller tappa känslorna för mig. jag är så. jävla. rädd.
herregud, det är som att läsa sina egna tankar. så sjukt!
usch jag är mitt uppe i en separation... Och fast du skriver om den vemodiga fasen du är i nu längtar jag ändå tills jag är där. Tills det känns overkligt och långt borta och inte "just nu" som nu. Tack för att du delar med dig! KRAM
Jag förstår inte hur jag en dag inte skulle kunna känna som nu. Känna hur kärleken växer och hur jag inte vill vara utan honom. Hur vi planerar, tapetserar och hur jag sagt orden jag aldrig vågat säga innan. Hur jag vågat erkänna det som hela min kropp brinner med, jag vill spendera mitt liv med dig. Utan honom går det inte. Jag förstår inte hur det skulle gå. Låt det brinna i mig, i honom, om oss. Jag tänker kämpa och älska och skratta. Jag tänker ta ut allt det goda i förskott. Resten klarar vi, när det kommer.
lina: nej. det får inte hända. faktiskt. såhär: så säker som jag är nu har jag aldrig varit. det var, klyscha klyscha klyscha, det första jag tänkte när jag såg honom: men där är du ju, jag har väntat på dig. jag visste med en gång och det växer hela tiden. med det sagt är det inte så att alla måste ha det så för att det ska vara evigt och ihållande, men jag tror att man måste bestämma sig och sedan hålla ut när det inte är bara kul utan lite uppför också. jag tror stenhårt på den egna viljan. jag tror att det går att känna längst inne: det är HAN/HON och att man utifrån det kommer jävligt långt.
så tror jag och därmed: jag tror på er. jag tror på er. jag tror på er.
punkt: åh. det är så jävla läskigt. men jag måste tro. man måste tro på att det går. att kärlek kan vara evig och stark, om man bara vårdar den lite. sen ÄR det ju också så att allt kan gå sönder, försvinna. tyvärr. men händer det så finns det i framtiden och det är ingen mening med att oroa sig för det nu.
kram
svarar på resten imorn, nu ska jag sova.
Skicka en kommentar