Jag har snart bott ett år i den här staden och jag älskar den, jag har funnit min plats här men jag börjar tycka att den är för liten, för mycket av samma saker hela tiden. Vill rycka upp rötterna jag börjat gro, vill härifrån. Vill vidare, vill aldrig fastna.
Och jag tycker att det är lite tråkigt, lite jobbigt, för jag tror inte att jag någonsin kommer att sluta känna så, min rastlöshet är nog för evigt inbankad i mig. Efter en uppväxt med vi ska flytta om ett år, snart ska vi dit, med ett släktskap helt helt helt utan rötter: jag är rastlös. Jag vill bort. När en hemmakänsla äntligen kommer vill jag bara härifrån, se något annat. Till något större, till någonstans där jag kan göra mer nytta. Kanske är jag rädd för att trivas eftersom jag aldrig någonsin gjort det tidigare. Känslan är så ovan att den blir fel.
Så jag sneglar. Kollar på möjliga utbyten, funderar på att bo i min pappas födelsestad nästa vår. Jag vill lära känna mitt andra ursprungsland bättre, jag vill se den sidan av mig själv utvecklas. Jag ska ansöka om kurser där och se vad som händer. Jag vill och jag vill inte.
Mest av allt vill jag ha Victor med mig för jag får panik av tanken på att han ska bort i fem dagar om två veckor. Vi är med varandra varje varje varje dag och för några veckor sedan gick han hem till mig när allt slutat gå bara för att vi inte kunde sova utan varandra. Jag kan känna mig övergiven när han pratar om att han kanske flyttar i höst och det rör sig om en timme, tre timmar eller fem timmar bort, inte andra sidan jorden. Jag vill inte lämna honom här, jag vill inte inte träffa honom på ett halvår, jag vill inte riskera att växa ifrån honom. Jag vill vara med honom alltid alltid alltid men samtidigt vill jag bort, samtidigt vill jag inte stoppa mina egna önskemål bara för en rädsla att vara ohjälpligt miserabel utan honom.
Jag vet inte.
Kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar