tisdag 7 juni 2011

535

Jag orkar inte skriva om något som är på riktigt, något som handlar om känslor, det som händer längst in. Jag orkar inte ta i det, jag orkar inte röra mig ditåt, inåt. Jag är så rädd för vad som kommer hända om jag gör det.

Allt är så bra. Egentligen är allt så bra. Det är sommar (och sol och vi har kort tight kjol) och fester överallt och idag har jag lämnat in min helvetestenta och insett att jag ändå lärt mig mycket på detta universitetsår, att jag verkligen tycker att det är intressant och vill ägna resten resten resten av mitt liv åt det här och att jag lyft min nivå mycket trots att jag aldrig någonsin varit såhär studielat. Min pojkvän är den finaste bästa och jag har vänner som aldrig aldrig aldrig kommer att ge upp om mig och det är bra det är bra ALLT ÄR BRA.

Utanför. Utanför är allt bra, men i mig:
i mig

jag är under isen
jag är under isen
jag är under isen.

Det är hål i mitt bröst och det är svart och det äter upp mig det äter upp mig det äter upp mig upp mig upp mig. Jag vill bara ge upp nu. Jag vill bara få förlika mig med att såhär är livet för mig, det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar, det spelar ingen roll hur mycket jag förändrar omständigheter, det spelar ingen roll ingen roll ingen roll för jag är ändå alltid under isen, jag hamnar alltid där till sist ändå och jag orkar inte mer nu. Jag vet inte vad mer jag ska göra för att få bort det som skälver, det som tar sönder mig.

Jag orkar inte höra fler råd, jag orkar inte prata om det mer. Låt mig vara. Låt mig vara ytlig och glättig, låt mig förlora mig, låt mig dricka så mycket att jag inte kan gå, låt mig sluta äta, låt mig inte städa på en månad, låt mig förlora mig för jag har redan förlorat mig själv till något jag inte vet vad det är. Sluta försöka. Jag ger upp nu, nu har jag givit upp och jag önskar att det var sant, jag önskar att jag visste varför, jag önskar att jag kunde ta mig härifrån, men det går inte. Det går en vecka, det går en dag, men min konstant, det som alltid återvänder till mig: det som skälver, det som gnager, det ofattbara hålet i mitt bröst, det som sitter där hjärtat borde vara.

Jag orkar inte mer nu.
Jag borde kommit längre.

Jag sätter mig i offerpositioner, jag vill bara skrika: DET ÄR INTE SÅ LÄTT FÖR MIG! DET ÄR SYND OM MIG, SNÄLLA SE MIG SNÄLLA SE DET SOM GÖR ONT I MIG! samtidigt som jag inte vill säga något, ingenting alls, inte ens till dom som alltid ser ändå, jag vill bara stänga in mig och låta mig förfalla, jag vill bara sluta mig som en mussla, bygga murar runtomkring och se hur alla ger upp. Jag vill det, ge upp om mig nu. Snälla ge upp om mig nu för jag är inte värd mer än ni redan gett mig.

Det finns sår i mig som jag aldrig lyckas läka, hur mycket jag än försöker slicka dom, hur många plåster jag än sätter, hur mycket jag än försöker glömma. Det finns sår i mig och varje gång jag pratat med min mamma gråter jag, varje dag undrar jag varför pappa inte ringer, varför han är så ständigt frånvarande, varje dag räknar jag dagarna sedan jag och min syster hördes av. Det ständiga familjesåret, det största av dom alla, roten till allt som är ont i mig. Det jag borde släppt, herregud jag är vuxen nu, det som ändå aldrig går över och jag vill säga: jag är offret här. Jag är den som blir sparkad, jag är den dom hårda orden riktas mot, det är mest synd om mig av alla, jag är snäll, jag försöker göra det goda ingen annan någonsin gör, det är synd om mig, ser ni inte att det är synd om mig? men samtidigt vet jag att ingenting någonsin är så enkelt, det finns aldrig offer eller förövare, det kan omöjligt vara så. Låt det vara så ändå. Låt mig gräva ner mig i självömkan, låt mig sitta här med mina negativa tankegångar, det är inte sant att det viktiga är hur man tar det inte hur man har det, det är individualismens högborgs tankar, individualism kan aldrig vara sanning. Låt mig tycka synd om mig själv.

Låt mig sluta äta.
Låt mig se på medan jag försvinner, blir ben och hud, låt mig byta ut alla måltider mot cigaretter, låt mig få cancer, låt mig försvinna nu. Jag vill bara fortsätta som jag redan gör: se på mina ben i varje skyltfönster och veta att knäna är bredare än låren, låt min mage försvinna, låt mina nyckelben träda fram. Låt mig förlora mina bröst, låt mig förlora mig själv till svälten, låt pro ana-bloggar bli min kurslitteratur. Låt mig ge upp om att ta mig vidare härifrån, jag kan ju aldrig göra det ändå.

Låt mig skrika sönder varje natt, låt min sjukdom ta mig långt härifrån för jag orkar inte låtsas att det är okej längre. Jag orkar inte ta mina mediciner med vetskapen att varje tablett jag tar gör effekten av dom mindre, jag orkar inte se in i en framtid av den konstanta smärta som redan plågat mig i så många år. Jag orkar inte erkänna varför jag inte följer med på klassfesten som hålls, att jag ska ligga i min säng och känna hur monstret i min kropp äter upp varje muskel, jag vill inte förklara varför jag inte orkar vara social på alla picknickar. Min kropp är mitt gissel, den tillåter mig aldrig att leva ut, den håller mig kvar i något jag vill lämna, den gör mig lat, den gör mig orkeslös och jag är så trött på att aldrig prata om det. Jag är så trött på att inte vilja säga något eftersom ingen ändå förstå, eftersom ingen ändå vill förstå. Jag är så trött på att vara så ung och veta att en dag kommer min kropp inte orka mer, att det bara kommer bli sämre, att det bara kan bli sämre. Jag orkar inte kämpa för att upprätthålla någon standard, låt mig förlora mig till min sjukdom, låt min kropp ta över mitt psyke. Lämna mig till dess famn, för jag orkar inte kämpa mig kvar hos er.

Jag är så otroligt jävla patetisk just nu, tänker tankar om att jag har alla alla alla problem man fucking kan ha och jag undrar varför det är såhär i mig. Varför ska det vara så fruktansvärt orättvist, varför måste jag plågas? Varför är min historia så trasig, varför har min kropp tagits över av monster, varför måste jag till råga på allt plågas av självdestruktivitet, när ska jag sluta förstöra mig? Jag orkar inte tänka positivt. Jag orkar inte rycka upp mig, jag vill inte ens. Låt mig bara vara kvar här, här där jag hör hemma, här i mitt hål.

Det här är allt jag kommer säga, för jag vill inte dela med mig. Jag vill stänga in mig. Låt mig vara ensam med mina tankar, sluta ge mig råd.

Om jag nånsin kommer ut
om jag nånsin kommer ut
om jag nånsin kommer ut:

ska jag ge er allt jag lärt mig.

3 kommentarer:

lina sa...

du måste komma ut för jag tror du har väldigt mycket att lära andra <3

vicky sa...

håller med Lina. Och förövrigt har du återigen satt ord på mycket jag känner. Sånt som jag aldrig får ner i textform. Det gör ont att läsa.
Kram!

Hanna sa...

Åh. Babesibabe. Jag vet inte om jag kan göra eller skriva något, men hur som helst läser jag och bryr mig och tycker att du är en väldigt viktig människa.

(Och på riktigt: det är helt okej att tycka synd om sig själv. Man har verkligen, verkligen rätten till det. Du har rätten till det. Jag tycker det, helt och hållet uppriktigt.)