540

jaha.

för tre timmar sedan släppte jag av min pojkvän på flygplatsen och nu ska han till berlin i fem dagar, vilket är lika med fem dagar utan hångel, fem dagar utan vakna och somna trygg, fem dagar utan att vakna av att han tuggar i sömnen, fem dagar utan att ringa och säga hej vad gör du vill du träffa mig snart, fem dagar utan hans fniss, fem dagar utan att ha honom att prata om vardagen och hjärtat med, fem dagar utan min finaste bästa person som jag är så jävla jävla beroende av och jag VET att det här är lyxproblem deluxe, men det enda jag tänker på är hjärtevärken som jag har nu, när fem dagar ligger framför och sedan många dagar av allt det där som jag vant mig vid nu, det enda jag tänker på är hur det blir om han tackar ja till den där platsen han erbjöds på den där skolan som han vill gå på

och faan. Jävla helvete, han får inte. Han får inte. Han får inte. Han säger att han kanske måste flytta ensam till ett ställe där han inte känner någon och klara sig själv och göra hela den biten och jag FÖRSTÅR honom för jag har redan gjort det, jag vet hur det var och hur mycket det betytt för mig, men samtidigt går jag så jävla mycket itu när han inte går bredvid mig och jag vet att han känner lika, för han grät idag. Han grät och drog mig till sig och sa fan, josefin, du är hela mitt liv, du är grunden jag står på, jag kommer sakna dig så jävla mycket trots att det bara är fem dagar, jag klarar mig inte utan dig

men samtidigt tänker jag på idag när vi satt i hans föräldrars bil och pratade om framtiden och vi vill båda så liknande saker och ett läsår är ingenting ett läsår är ingenting snälla säg att ett läsår är ingenting?

Nu ska jag försöka kväva min saknad och gå på krogen och sen sova hos en kompis. Jag har fan inte sovit ensam (i den här staden) sedan....mitten av mars.