Jag saknar dig. Jag saknar dig mycket, mycket, mycket. Ditt hår, dina ögon som ler mot mig. Ditt skratt. Din bröstkorg, dina armar, dina höfter. Dina ord i natten. Din röst som högläser för mig i en park medan vi äter frukost. Jag saknar dig så mycket, men den här dagen är snart slut och efter den här dagen kommer du hem imorgon. Jag längtar så mycket efter det! Jag ska krama dig så hårt så hårt så hårt och pussa dig överallt men tänk om du inte kommer hem, tänk om något har hänt dig, tänk om. Det är min farligaste tanke, jag försöker hålla den långt borta, men den dyker upp hela tiden.
Ibland tänker jag på hur det hade varit om vi hade dejtat ett tag och du inte blivit kär i mig. Om du legat bredvid och önskat, önskat, önskat men att det inte hade gått. Om du varit fastbunden i dig själv, som du varit tidigare. Om du hade suttit klistrad i din egen bubbla och inte vågat spräcka den för att skapa en ny, skapa det som idag är vi. Tänk om du inte blivit kär i mig. Jag undrar hur livet hade varit då. Jag hade nog legat med andra, blundat och bara sett dig. Jag hade tänkt på dig hela tiden, frågat ut match-makern om dig. Jag hade nog gråtit i hallen. Jag hade nog försökt bli kär och ihop med någon annan, men det hade nog inte gått. Jag blev din så fort, vet du. Det gick på ingen tid alls. Jag minns när jag insåg det, jag var på s-gatan och jag skulle sova och vi hade smsat, det var i den absoluta början av mars, och jag tänkte: hur det än blir så är jag din. Jag slog den tanken ifrån mig, jag ville inte erkänna det. Jag var så rädd för vad som skulle kunna hända, jag var så rädd för att bli lämnad att det var nära att jag inte vågade släppa in dig, trots att jag egentligen visste.
Jag blev förälskad i dig den första gången jag såg dig, där på sunkkrogen. Jag blev kär i dig första gången vi umgicks bara du och jag. Jag började älska dig första gången du sov hos mig. Det är så enkelt med dig. Allt är så enkelt med dig.
Tack för att du hanterar mig när jag inte kan hantera mig själv. Tack för i onsdags när jag sov mellan jobbpassen och du diskade och lagade mat åt mig. Tack för att du aldrig slänger tandkrämen innan den är helt slut. Tack för att du är så fin. Tack för att du ser på mig med den blicken, du vet, den som ingen annan har sett på mig med. Tack för att du får mig att känna mig värdefull. Tack för allting du ger mig, allting du gör för mig. Tack för att du älskar mig. Tack tack tack tack tack tack tack för att du älskar mig. Din kärlek är som luften jag andas, som marken jag går på.
Jag vill vara med dig hela livet, så se till att du kommer hem på tisdag, att inget att hänt dig, för jag vet inte hur jag skulle kunna leva vidare då.
Jag älskar dig. Jag älskar dig fullkomligt. Jag älskar dig med hela mitt hjärta, med alla mina muskler, i varje andetag jag tar. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.
2 kommentarer:
jag skrev precis en jättelång kommentar om att snart, snart kommer han hem. med armarna & skrattet, orden i natten & högläsningen i parken & att hans mobil nog bara är urladdad för att det liksom inte finns nått annat alternativ. inte med er två. men den försvann av någon mystisk anledning när jag skulle publicera så jag försöker igen. för jag vet hur det känns. det där när de försvinner & man blir ensam. när man blir som ett ekande hål. avklippt på mitten. får svårt att andas & kan inte sova, absolut inte själv men svårt hos andra för deandasintesomhon eller rörsigintesomhon. jag vet, för jag har också en såndär brinnande genomträngande kärlek. hon heter beata & har rosa sockervaddshår som luktar blekningsmedel & lite rök. ibland åker hon hem till sina föräldrar som bor i en stad förti minuter bort & stannar där i några dagar. då vill jag nästan dö. nej. eller jo. ja, du förstår vad jag menar. det jag skulle komma till, som jag gör som kanske du också kan göra som hjälper mig är en sån enkel sak som att skriva brev. handskrivna brev. beatadagboken kallar vi den, 'kääära beaaatadagboken' skriver jag högst upp på ett papper med snirkliga bokstäver. sen datum & klockslag & tretusen JAGDÖRAVSAKNADKOMHEM eller DUÄRMITTHJÄRTAMINALUNGOR. det är mycket uppskattat & samtidigt ett ypperligt sätt att ventilera på. ja. bara tänkte att. det kanske kunde vara nått. & nu blev det här jättelångt. blev mest bara så glad över ditt hej & kram & tänkte att jag, ja.
snart kommer han hem. har han hört av sig? när kommer han? hur mår du vad gör du? stor kram
åh fina belle. nedrigt att första kommentaren inte kom fram, jag hatar sånt men blir imponerad av att du orkade skriva om!
ja, snart kommer han. så snart att jag nästan inte hinner sitta här och skriva, för jag ska springa till hans föräldrar, låna bilen och åka och hämta honom och åh. snart snart snart får jag krama honom mitt hårdaste, snart kommer jag höra hans röst se hans leende ta på honom. inatt kommer jag inte somna med krampaktigt grepp om hans tröja, inatt kommer jag somna medan han krånglar sig närmre än det egentligen går att vara. åh. jag längtar och nu är det bara två små timmar kvar. mobilen var förresten glömd och han ringde mig sen. vi pratade i två minuter och han hann säga att han älskar mig elva gånger. gud han är välrdens finaste person, för mig.
åh belle, jag har läst om henne. belle och beata! fy fan vad fint. jag blir kär i er bara där. du låter som en ypperlig flickvän och om victor flyttar i höst, som han kanske gör, ska jag skapa en victordagbok. det är synd bara, för han är kulturkonservativ medan jag inte kan skriva för hand (tankarna går för fort för handen).
jag mår okej, jag mest jobbar och försöker hinna med det övriga livet utöver det. det känns okej allting. lite: jag älskar livet jag hatar livet, på samma gång, vilket är förvirrande men bättre att bara hata hata hata.
hur mår du? berätta mer om beata
stor stor stor kram
Skicka en kommentar