Mina föräldrar, och då kanske främst min mamma, har alltid alltid uppmuntrat mig att vara JAG istället för att vara flicka. När jag, som treåring, ville klippa av mig allt hår gjorde mamma det med en gång. Jag lekte med bilar, hade plastkrokodiler som gosedjur och älskade att fäktas med pinnar. Jag klättrade överallt och hade en outtömlig energi och blev därför kallad pojkflicka. Det spelade liksom ingen roll hur mycket mamma sa till mig att jag var JAG, omvärlden såg bara ett pojkigt barn som råkade ha snippa. Trots att jag inte bara lekte med bilar och krokodiler, trots att jag även älskade mina dockor högt, trots att jag också hade en leksaksspis. Fältet var öppet för mig; jag fick göra vad jag ville; jag gjorde vad jag ville; jag sågs som pojkig när jag bara var jag. Omvärlden bultade in i mig: en pojke gör det, en flicka gör något annat. Du är pojkig.
Som sexåring ropade jag "åh mamma nu är jag lika modig som en kille!" efter att ha slängt mig ut i vattnet när vi badade. Mamma protesterade: "du är ju så modig som du är!" men det hjälpte inte riktigt. Att vara lika modig som en kille var något bra, ett steg upp från att vara flickig. Jag var pojkflickig, det var fel och rätt på samma gång.
Jag passade aldrig in i någon mall. Jag var jag, jag var pojke och flicka och ingenting. Sen började jag högstadiet och det blev svårare och svårare att vara jag. I en klass där tolv personer var killar och åtta var tjejer var det svårt, för jag tog all plats jag visste var min, all den plats jag aldrig blev tilldelad slet jag åt mig. Jag kämpade varje dag för att inte ge upp, för att inte stänga min mun. Jag kämpade mig igenom lektioner där killarna i klassen skrek rätt ut medan jag fick tillsägelser så fort jag öppnade munnen utan att ha fått ordet. Min plats var min och jag tänkte inte släppa den, så jag fortsatte. Fortsatte. Fortsatte fortsatte fortsatte. Under otaliga utvecklingssamtal fick jag höra samma sak: "du är duktig, men du pratar för mycket" "dom andra tjejerna i klassen vågar inte prata, för du tar upp all plats" "du måste tysta ner dig, jag vet redan att du kan, det är dags att du släpper in dom andra". Samtidigt fick min killkompis, som pratade lika mycket som jag och var lika smart, höra att han var den bästa eleven dom haft, att han var så stark muntligt. Aldrig någonsin fick han en tillsägelse om att han tog dom andra killarnas plats, aldrig någonsin blev han ombedd att vara tyst.
Jag minns speciellt en situation. Det var i svenskan och jag tror att det var i nian. Jag hade betygssamtal med min lärare och hon sa ungefär såhär: "du är otroligt duktig och kompetent. Du når alla kriterier för MVG i läsning, skrift och muntligt. Dock måste jag säga att du pratar alldeles för mycket, du svarar på alla frågor. Jag vet att du kan, men jag behöver se dom andra tjejernas förmågor också. Därför vill jag att du tonar ner dig till nästa termin". Jag protesterade lite med påpekandet att jag faktiskt alltid räckte upp handen, förutom i dom öppna diskussionerna där handuppräckning inte skulle ske, men hon menade att min uppräckta hand fick dom andra att slappna av och inte räcka upp sina egna.
Nästa termin kom och jag fortsatte precis som jag gjort tidigare. Jag krävde min plats i alla ämnen förutom svenskan där jag satt tyst. Tyst medan resten av tjejerna i klassen också var tysta, tyst medan dom stökiga killarna skrek könsord som svar, tyst medan min killkompis svarade rätt på allt utan att räcka upp handen. Jag var tyst. Tyst och frustrerad, jag visste att det var fel, att allt var fel, men jag hade blivit ombedd att vara tyst och jag kunde inte på något sätt få mina tjejklasskompisar att svara. Det var inte mitt jobb att jämna ut obalansen, men jag hade fått jobbet att vara tyst. Jag var fjorton-femton år vid tillfället och jag kunde inte se världen som annat än svartvit, så visst. Jag överdrev min tysthet. Jag tror inte att min lärare menade att jag aldrig skulle svara, men jag kunde inte balansera det. Jag var tyst och obalansen i klassen blev värre. Vid flera tillfällen såg min lärare ut över min klass och sa: "men det här KAN ni ju! Varför säger ingen något?" och jag visste exakt vilken diskussion hon var ute efter, jag visste precis hur jag skulle få igång den, men jag fick inte. Jag kunde inte ta ordet utan att ta för mycket plats. Jag hade krävt min plats, den som aldrig blivit mig tilldelad, i hela mitt liv men nu fick jag inte ta den. Den var för mycket.
Jag var tyst och vid nästa betygssamtal sa min lärare: "du gör fortfarande väldigt bra ifrån dig i läs och skrift, men i det muntliga..jag vet inte vad som hänt, josefin? Du har blivit otroligt svag där. Så svag att jag nästan måste sänka dig, trots att jag vet att du kan bättre.. men jag kan inte sätta ett betyg på grund av en känsla för vad du kan, du måste viiisa mig också". Jag blev så otroligt jävla förvirrad och trött. HON hade ju sagt åt mig att inte ta plats, HON hade ju sagt åt mig att vara tyst och nu funderade hon på att sänka mitt betyg i ett ämne både hon och jag visste att jag var väldigt stark i. Det var så fruktansvärt jävla frustrerande, för jag visste att min killkompis bara lovordades medan det aldrig någonsin fick vara så för mig. Det var alltid något jag skulle förbättra, alltid en mun jag skulle hålla. Utan mig blev könsfördelningen i klassen ungefär 98-2 och jag visste att jag tog mest plats av tjejerna. Jag visste det hela tiden, det var alltid mitt dåliga samvete samtidigt som jag var medveten om att felfördelningen inte låg hos mig, utan hos killarna som skrek rätt ut, som aldrig väntade på sin tur, som bara fick och fick och fick plats utan att någonsin behöva kämpa för den så som jag ständigt hade kämpat.
Jag har kämpat för min plats i hela mitt liv och jag orkar inte mer nu. Jag vet att jag inte är ensam om det, jag vet att fler känner som jag: jag har kämpat för att ta plats i hela mitt liv och jag orkar inte. När ska någon inse att problemet kanske inte ligger hos tjejer, att vi kanske inte måste TA plats utan faktiskt FÅ den. Vi kämpar, ser ni inte att vi kämpar för något som borde vara givet? Något som inte borde vara krångligt och svårt, något som borde falla sig naturligt? Men det är inte naturligt, det har aldrig varit naturligt. Genom att födas blev vi förtjänta av 50% plats i klassrummet, skolgården, riksdagen och överallt, men ständigt dras vi med siffror kring 20-30%. Ser ni inte att det är snett, hur är det möjligt att vi inte kommit längre?
Jag orkar inte kräva min plats längre. Jag är trött. Jag orkar inte skrika och kämpa, jag orkar inte slåss. Jag kan inte ta en plats som är tillsatt, någon måste kliva ner, något måste hända. Ryggar måste sluta smekas. Hörni alla män, varför gör ni inte mer? Ser ni inte att det här drabbar också er? Ni måste kliva ner, ni måste ge oss plats för vi har kämpat för att ta den utan att något har hänt. Vi är kompetenta, smarta och har så jävla mycket att ge, men det fungerar inte att kämpa kämpa kämpa för något som aldrig blir givet.
8 kommentarer:
Jag ser rött! Jag var en blyg flicka tills jag gick i femman, ungefär. Jag skulle alltid prata mer.
När jag läser din historia blir jag så fruktansvärt, fruktansvärt arg. Jag är så glad över min skola nu, över min klass - vi är typ tjugotvå tjejer och fyra killar så det finns ingen chans till den typen av obalans, jag går i en teaterklass och det finns så många av kvinnligt kön i klassen med starka röster och vilja att synas, men ibland när vi har redovisning och sitter i ring känner jag i hela kroppen hur naturligt det är för (några) av killarna att ha den platsen. Hur de kan dra ut på orden på ett helt annat sätt. Hur de liksom tror att de har all tid i världen. Det är främst en kille, men det är ju så det är i verkligheten. Jag minns högstadiet och alla frustrerade tårar över äckelkillarna som dominerade hela klassrummet.
Åh, mitt hjärta slår för det här, Josefin.
Åh Josefin, jag var också den tjejen. Jag vet hur jobbigt det var (och fortfarande är). Det gör mig så förbannad att det tillåts vara på detta viset, för det är verkligen inte okej någonstans. Herregud, skulle kunna brista ut i en lång genusharang här, men blir för upprörd för att kunna uttrycka mig ordentligt.
Hursomhelst vill jag att du ska veta att vi är fler som också var Hon som tog för mycket plats. Det var jävligt då, men idag är jag stolt över mig själv (och dig) som ändå vägrade inrätta sig (för din tystnad var ju också en form av protest) och fortsatte ta den plats som är vår att ta.
Jag förstår hur du menar med att inte orka. Ibland känns det hopplöst, ibland kan jag uppfyllas av en sådan vanmakt. Det finns stunder då jag känner enormt hat och äckel inför män, vilket inte alls är produktivt, men nog rätt naturligt. Gud, jag kan bli så förbannad...
säger som hanna & menar att mitt hjärta också slår för det här. & sedan tänkte jag återigen be om din mailadress som jag på nått sätt lyckats slarva bort? så kan jag berätta lite mer. det hade ju varit underbart.
Det är så sjukt hur det är och hur det varit mer eller mindre sedan flickor och pojkar började gå tillsammans i samma skolor. Minns min egen skoltid som fylld av frustration, idioti och timmar, alla timmar som bara blev förstörda av killar som skränade könsord. Själv bor jag i Sydafrika nu och här separerar man könen fortfarande. Rent impulsivt tycker jag det är helt bisarrt att man fortfarande gör så och har inte kunnat se hur det kan annat än förstärka könsrollerna. Nu tänker jag att kanske, kanske har det sina positiva sidor ändå och ger flickor större chans att ta plats och utvecklas i fred. När båda könen sen möts på univesitet så kan hända att det blir mer balanserat, att båda könen är tränade i att ta lika mycket plats. Ja, jag vet inte...
Åh ni fina starka fantastiska kämpande kvinns! Love love love. Jag är så jävla trött och irriterad på det här, trots att jag numer går i en klass på typ 50 personer varav 5 är killar. I min klass tar tjejerna naturligt mest plats eftersom vi är 90% av klassen, men fortfarande: våra kursansvariga är män. Män män män och en kvinna som inte ens fick eget ansvar för kursen utan fick dela med en man. Det är män som skriver vår kurslitteratur, män som håller våra föreläsningar. Män män män och så några kvinnor, några undantag. Det är så jävla tröttsamt.
Men ni. Vi fortsätter. Vi har inget annat val. Vi fortsätter att kräva vår plats, den som vi vet är vår utan att den någonsin blir oss given. Vi fortsätter att bråka och slåss för den. En dag kanske några män kliver ner, en dag kanske dom ser att det inte finns några vi och dom, en dag kanske det tränger sig in i kollektivets medvetande.
Förresten. En sista: kom idag ihåg när jag och pappa var på McD och jag valde happy meal. Jag gick och valde en plats att sitta på medan pappa beställde. Han fick med en gång frågan om jag var tjej eller kille och när han svarade "det är en tjej, men hon tycker inte om rosa fjäderpennor" (eller vad det nu var) hamnade han direkt i en låååååång konflikt som bara berörde vilken leksak jag skulle få - den stereotypt flickiga eller stereotypt pojkiga. Hela diskussionen avslutades med att han ropade dit mig, bad mig berätta vilken leksak jag ville ha och jag fick den till slut, med långa suckar. Herregud alltså. Men ändå - så jävla glad över att ha medvetna föräldrar. Jag undrar vem jag hade varit om dom inte låtit fältet vara lite öppet.
Sen tänker jag också mycket på det här med att jag ser mig som så medveten, men samtidigt är strukturerna så djupt inbyggda i mig. Jag kan inte låta bli att undra vilken sexism (i mig själv) jag är blind för. Skrämmande som fan men rätt nyttigt, antar jag.
Kram kram kram på er igen. Fortsätt!
en sista!
är också så utomordentligt jävla trött på att höra saker som "vi måste peppa unga tjejer att ta plats!" "tjejer ta fööör eeer" och när det väl kommer en media där tjejer dominerar - bloggar - blir det ett problem istället. Liksom, ja, nä, jag tycker också att kommersialism och materialism är fel, men bloggar är mer än modebloggar, modebloggar är mer än kommersialism och materialism. Det är liksom som att...vi kan inte vinna. Det går inte. När vi väl dominerar någonting är också det ett problem (av, till synes, helt andra anledningar till att det faktiskt ÄR ett problem - problemet i bloggosfärens mansbrist är ju att det inte är 50-50, problemet är att vi är ständigt uppdelade efter kön, men det verkar få tänka på)
Nu har jag inte skitmycket att säga men angående det sista där - JA!!!! Absolut!
Och jag går ju fortfarande på gymnasiet, de kvinnliga lärarna blir färre ju högre upp man kommer men jag tror att vi har ungefär 50/50. Det är ju sjukt hur det ser ut när nivån höjs. Som om kvinnor inte kan. Som om skolan litar mer på män än på kvinnor när det kommer till kunskap. Trots att kvinnor är de som får bäst betyg och yadayada.
En annan sak jag irriterar mig på, så himla skönt att bara prata jämställdhet i allmänhet och saker som stör, är att man alltid kritiserar kvinnor mer. De är aldrig självklara. Det gör mig så himla ledsen. Manliga lärare liksom "är" på ett annat sätt, de är självklara för mina klasskamrater, de blir arga på dem men deras auktoritet blir inte ifrågasatt (förutom när det är den "mesiga" läraren, vilket jag antar är för att han inte är auktoritär=manlig). De kvinnliga lärarna är liksom dåliga tills motsatsen bevisats.
Och senast idag, när jag såg på en livesändning av en potterfansites diskussion, de tre som har siten satt och pratade, och i chatten skrev någon "i dont like Melissa" och man bara MEN VAD FÅR DIG ATT TRO ATT DET ÄR HELT OKEJ ATT BARA SKRIVA SÅ!?, och varför varför varför ifrågasätts inte männen - det fanns ju ändå två att välja på, och den ena satt men en skitjobbig autotuneeffekt som mikrofon.
Åh, det här är så himla viktigt! Jag var den tysta, men ibland fick jag mina utfall. Jag exploderade flera gånger. Vi hade fem killar i vår klass och femton tjejer, men tjejerna syntes inte. På idrotten stod tjejerna still och killarna sprang omkring och passade varandra. Jag exploderade ett par gånger i min tystnad och blev därför placerad längst fram i klassrummet och ansågs vara en sån där stökig tjej. Men jag tog egentligen aldrig någon som helst plats. Jag har aldrig någonsin räckt upp handen. Aldrig. Det är först nu när jag snart är trettio som jag vågar ta plats. Det gör ont när jag tänker på det.
Skicka en kommentar