568

Hej Världen. Du med dina påtvingande könsroller. Du med dina strukturer och särskiljande idéer. Jag har en sak att säga dig:

Fuck you, världen. Fuck you. Fuck you fuck you fuck you fy fan vad jag hatar dig ibland. Jag hatar allt som är socialt konstruerat, jag hatar alla fiktiva ideal som på något jävla sätt har blivit brinnande verklighet. Jag hatar dig.

Jag hatar dig för du gör mig svag. Jag orkar inte skylla på mig själv mer, jag orkar inte ens skylla på mina föräldrar eller på gamla klasskamrater eller uppslitande flyttar eller ens jävla rotlösheten som stampar stampar i mig. Det är ditt fel. Allt är ditt fel. A l l t.

Det är ditt fel. När jag föddes blev jag ivrigt intvingad i ett fack och det facket gjorde mig halv. Gudarna ska veta att jag har kämpat att mamma har kämpat att fler än så har kämpat men dom kämpande har aldrig, inte en enda gång, fått vara i majoritet. Den socialt konstruerade demokratin överordnar majoriteten, även om majoriteten har fel. Därför har jag blivit tjej istället för människa. Tjej, tjej, tjej. Tjej och tusen andra fack tusen andra identiteter tusen andra segregerande jävla KONSTRUKTIONER som hindrar mig från att vara jag. Nu står jag här och jag undrar: vem fan är jag, under allt det här? Vem har jag blivit, vem ska jag vara, vem är jag egentligen? och jag undrar och jag är förvirrad och jag vet ingenting förutom att jag är förbannad på dig nu, världen. Jag hatar dig. Fy fan vad jag hatar dig. Jag avskyr dig så jävla mycket.

Jag fick lära mig att jag och mina önskemål var fel. Det var fel för dom kunde inte gå under epitetet "tjej". Inte helt. Det spelade ingen roll hur mycket jag älskade mina dockor, för det enda alla andra såg var att jag älskade min plastkrokodil mer. Det spelade ingen roll att jag hade en leksaksspis för jag hade ju bilar också. Det gjorde mig felaktig, det gjorde mig pojkflickig. Jag var aldrig det. JAG VAR ALDRIG DET JAG VAR JU BARA JAG.

Egentligen skiter jag i vilka leksaker som godkändes för mitt kön och vilka som inte gjorde det. I sammanhanget är det oväsentligt, för det här är vad jag hatar mest:

allra mest hatar jag:

hatar hatar hatar jag fucking AVSKYR jag är så jävla FÖRBANNAD nu:

åh så fiiin du blev i den kjolen!

har du halsband på dig idag? vad fiiint!

åh så söööööt du är!

kan du läsa? vad duktigt!

vad duktig du är som kan gångertabellen!

och jag hatar att en lärare beordrade mina föräldrar (eller egentligen min mamma, för vad hade pappa för roll? lekroll, barnvaktsroll, inte ansvar aldrig någonsin ansvar. Jävla, jävla värld) att ha klippträning med mig eftersom jag inte kunde klippa rakt. Jag är vänsterhänt, min skola hade inga saxar för vänsterhänta och jag var alltså tvungen att lära mig klippa med höger hand. Därför kunde jag inte klippa rakt. Därför satt mamma med mig i timtal timtal timtal och klippte a4 efter a4. Målade raka sträck med linjal, sa klipp efter det sträcket!, jag misslyckades, klippte fler klippte fler klippte fler. Timme efter timme efter timme. Det var liksom ingen som tänkte på att jag var bra på så jävla mycket annat, det där lilla skulle rättas till. Det var det som man la tid på, det var det det det det det och ingenting annat. Jag satt och grät för jag visste: jag misslyckas nu, jag kan inte det här, jag borde kunna det här, varför kan jag inte, vaaaarfööör.

Mina brister poängterades i handlingar samtidigt som det jag kunde bekräftades i meningslösa ord. Det har gjort mig prestationsinriktad och just nu är jag i ett läge i livet där det blivit en reell kris, för jag vet inte vem jag är längre. När jag sitter och skriver en tenta dagen innan den ska in, något jag aldrig tidigare gjort (jag har alltid, alltid varit ute i god tid och jag har alltid, alltid fått bästa betyg) tappar jag bort mig själv för min självkänsla har byggts på prestationer, inte trygghet. Alla små brister (kaninteklipparakt kaninteklipparakt KANINTEKLIPPARAKT) har överdrivits och därför kan jag nu bli paralyserad av panik när jag om och om igen lämnar disken några dagar för länge. Jag har en perfekt-hets och jag misslyckas. Jag misslyckas, det är mänskligt JAG VET JU DET men jag kan för allt i världen inte ta det till mig. Svart, ekande tomhet växer sig starkare i mig för jag är inte perfekt. Jag kan inte. Jag misslyckas. Jag har brister brister brister och vem ska då se mig, vem ska då älska mig, hur ska jag då få bekräftelse?

Och Världen jag hatar dig för att jag ibland blir "jobbiga tjejen" som måste kontrollfråga sin partner: älskar du mig verkligen? är du säker på det är du säker säker säker på det?. Personen som inte har trygghet i sig själv och som därför blir LIVRÄDD vid varje fall, för tänk om alla lämnar nu? Om alla ser hurdan jag egentligen är, vem ska då stanna? Jag måste vara bättre, bättre, bättre BÄTTRE BÄTTRE BÄTTRE. Det är aldrig nog, det är för fan aldrig nog. Det finns alltid fler trappsteg att klättra, det finns alltid nya höjder och dom där bristerna? Hur mycket jag än kämpar försvinner dom aldrig. Jag vågar inte lita på min pojkväns kärlek då jag är ledsen, för jag har fått det inpräntat i mig att kärlek inte är villkorslös utan handlar om prestationer. Överallt ska jag prestera och när jag inte orkar, för det är på så många plan det ska presteras på, på samma gång, då faller jag överallt jag faller fort jag faller fritt jag faller hårt och jag tror att jag träffar botten men det är bara falluckor så jag fortsätter falla fortsätter falla och det återupprepas hela tiden. Hela jävla tiden.

Och det där om fin.

Fy fan vad jag är trött på att det ska betyda så mycket. Att jag så innerligt vill höra att jag är fin snygg vacker, jag orkar inte! Jag vill inte att det ska vara en egenskap. Jag vill inte att det ska präntas in i generation efter generation. Jag vill vara trygg i mig, inte i om jag har en bra hårdag eller inte och ärligt, jag orkar inte mer nu.

Sen min pojkvän:

som hela sitt liv kämpat med att vara "fjollig". Som fått bög-glåpord kallat efter sig alltid alltid. Som varit försiktig och rädd och inte alls tagit för sig sådär som grabbar "ska". Som alltid velat prata känslor men som aldrig hittat hem i det, för hans könsroll tillåter inte det. Som är en vit heterosexuell man i medelklassen och därför den absoluta normen, därför överordnad överallt, ändå gråter gråter gråter för den normen är så smal. Han kan inte leva upp till den, han ÄR inte stereotypen och det har fan försatt honom i självdestruktivitet och fan, fan, fan vad det gör ont i honom och i mig.

Därför, Världen, hatar jag dig. För att du pressar in oss i roller vi inte kan hantera, som ger oss ångest och gör oss frustrerade och ledsna. För att du är roten och att det är vi som måste kämpa, vi som måste gå i terapi för att hitta någon väg ut.

För att du är orsaken men ansvaret läggs på oss.

544

I hela mitt liv har jag kämpat i motets vind. Jag har sparkat, jag har skrikit, jag har räckt upp handen och jag har tagit min plats, tagit min plats, tagit min plats.

Mina föräldrar, och då kanske främst min mamma, har alltid alltid uppmuntrat mig att vara JAG istället för att vara flicka. När jag, som treåring, ville klippa av mig allt hår gjorde mamma det med en gång. Jag lekte med bilar, hade plastkrokodiler som gosedjur och älskade att fäktas med pinnar. Jag klättrade överallt och hade en outtömlig energi och blev därför kallad pojkflicka. Det spelade liksom ingen roll hur mycket mamma sa till mig att jag var JAG, omvärlden såg bara ett pojkigt barn som råkade ha snippa. Trots att jag inte bara lekte med bilar och krokodiler, trots att jag även älskade mina dockor högt, trots att jag också hade en leksaksspis. Fältet var öppet för mig; jag fick göra vad jag ville; jag gjorde vad jag ville; jag sågs som pojkig när jag bara var jag. Omvärlden bultade in i mig: en pojke gör det, en flicka gör något annat. Du är pojkig.

Som sexåring ropade jag "åh mamma nu är jag lika modig som en kille!" efter att ha slängt mig ut i vattnet när vi badade. Mamma protesterade: "du är ju så modig som du är!" men det hjälpte inte riktigt. Att vara lika modig som en kille var något bra, ett steg upp från att vara flickig. Jag var pojkflickig, det var fel och rätt på samma gång.

Jag passade aldrig in i någon mall. Jag var jag, jag var pojke och flicka och ingenting. Sen började jag högstadiet och det blev svårare och svårare att vara jag. I en klass där tolv personer var killar och åtta var tjejer var det svårt, för jag tog all plats jag visste var min, all den plats jag aldrig blev tilldelad slet jag åt mig. Jag kämpade varje dag för att inte ge upp, för att inte stänga min mun. Jag kämpade mig igenom lektioner där killarna i klassen skrek rätt ut medan jag fick tillsägelser så fort jag öppnade munnen utan att ha fått ordet. Min plats var min och jag tänkte inte släppa den, så jag fortsatte. Fortsatte. Fortsatte fortsatte fortsatte. Under otaliga utvecklingssamtal fick jag höra samma sak: "du är duktig, men du pratar för mycket" "dom andra tjejerna i klassen vågar inte prata, för du tar upp all plats" "du måste tysta ner dig, jag vet redan att du kan, det är dags att du släpper in dom andra". Samtidigt fick min killkompis, som pratade lika mycket som jag och var lika smart, höra att han var den bästa eleven dom haft, att han var så stark muntligt. Aldrig någonsin fick han en tillsägelse om att han tog dom andra killarnas plats, aldrig någonsin blev han ombedd att vara tyst.

Jag minns speciellt en situation. Det var i svenskan och jag tror att det var i nian. Jag hade betygssamtal med min lärare och hon sa ungefär såhär: "du är otroligt duktig och kompetent. Du når alla kriterier för MVG i läsning, skrift och muntligt. Dock måste jag säga att du pratar alldeles för mycket, du svarar på alla frågor. Jag vet att du kan, men jag behöver se dom andra tjejernas förmågor också. Därför vill jag att du tonar ner dig till nästa termin". Jag protesterade lite med påpekandet att jag faktiskt alltid räckte upp handen, förutom i dom öppna diskussionerna där handuppräckning inte skulle ske, men hon menade att min uppräckta hand fick dom andra att slappna av och inte räcka upp sina egna.

Nästa termin kom och jag fortsatte precis som jag gjort tidigare. Jag krävde min plats i alla ämnen förutom svenskan där jag satt tyst. Tyst medan resten av tjejerna i klassen också var tysta, tyst medan dom stökiga killarna skrek könsord som svar, tyst medan min killkompis svarade rätt på allt utan att räcka upp handen. Jag var tyst. Tyst och frustrerad, jag visste att det var fel, att allt var fel, men jag hade blivit ombedd att vara tyst och jag kunde inte på något sätt få mina tjejklasskompisar att svara. Det var inte mitt jobb att jämna ut obalansen, men jag hade fått jobbet att vara tyst. Jag var fjorton-femton år vid tillfället och jag kunde inte se världen som annat än svartvit, så visst. Jag överdrev min tysthet. Jag tror inte att min lärare menade att jag aldrig skulle svara, men jag kunde inte balansera det. Jag var tyst och obalansen i klassen blev värre. Vid flera tillfällen såg min lärare ut över min klass och sa: "men det här KAN ni ju! Varför säger ingen något?" och jag visste exakt vilken diskussion hon var ute efter, jag visste precis hur jag skulle få igång den, men jag fick inte. Jag kunde inte ta ordet utan att ta för mycket plats. Jag hade krävt min plats, den som aldrig blivit mig tilldelad, i hela mitt liv men nu fick jag inte ta den. Den var för mycket.

Jag var tyst och vid nästa betygssamtal sa min lärare: "du gör fortfarande väldigt bra ifrån dig i läs och skrift, men i det muntliga..jag vet inte vad som hänt, josefin? Du har blivit otroligt svag där. Så svag att jag nästan måste sänka dig, trots att jag vet att du kan bättre.. men jag kan inte sätta ett betyg på grund av en känsla för vad du kan, du måste viiisa mig också". Jag blev så otroligt jävla förvirrad och trött. HON hade ju sagt åt mig att inte ta plats, HON hade ju sagt åt mig att vara tyst och nu funderade hon på att sänka mitt betyg i ett ämne både hon och jag visste att jag var väldigt stark i. Det var så fruktansvärt jävla frustrerande, för jag visste att min killkompis bara lovordades medan det aldrig någonsin fick vara så för mig. Det var alltid något jag skulle förbättra, alltid en mun jag skulle hålla. Utan mig blev könsfördelningen i klassen ungefär 98-2 och jag visste att jag tog mest plats av tjejerna. Jag visste det hela tiden, det var alltid mitt dåliga samvete samtidigt som jag var medveten om att felfördelningen inte låg hos mig, utan hos killarna som skrek rätt ut, som aldrig väntade på sin tur, som bara fick och fick och fick plats utan att någonsin behöva kämpa för den så som jag ständigt hade kämpat.

Jag har kämpat för min plats i hela mitt liv och jag orkar inte mer nu. Jag vet att jag inte är ensam om det, jag vet att fler känner som jag: jag har kämpat för att ta plats i hela mitt liv och jag orkar inte. När ska någon inse att problemet kanske inte ligger hos tjejer, att vi kanske inte måste TA plats utan faktiskt FÅ den. Vi kämpar, ser ni inte att vi kämpar för något som borde vara givet? Något som inte borde vara krångligt och svårt, något som borde falla sig naturligt? Men det är inte naturligt, det har aldrig varit naturligt. Genom att födas blev vi förtjänta av 50% plats i klassrummet, skolgården, riksdagen och överallt, men ständigt dras vi med siffror kring 20-30%. Ser ni inte att det är snett, hur är det möjligt att vi inte kommit längre?

Jag orkar inte kräva min plats längre. Jag är trött. Jag orkar inte skrika och kämpa, jag orkar inte slåss. Jag kan inte ta en plats som är tillsatt, någon måste kliva ner, något måste hända. Ryggar måste sluta smekas. Hörni alla män, varför gör ni inte mer? Ser ni inte att det här drabbar också er? Ni måste kliva ner, ni måste ge oss plats för vi har kämpat för att ta den utan att något har hänt. Vi är kompetenta, smarta och har så jävla mycket att ge, men det fungerar inte att kämpa kämpa kämpa för något som aldrig blir givet.

det gör mig ledsen

när tjejer jag har på facebook skriver kom hem till en städad lägenhet, min sambo är så snäll! eller älskling tog disken ikväll, lyckliga jag! som att det var något utöver det vanliga och inte bara helt naturligt

det som dock gör mig glad är att det är världens finaste vår, att jag flyttar till det bästa bästa området i den här stan på måndag och att min fina fina fina pojkvän har spenderat onsdag torsdag fredag med att hjälpa mig att packa och säger: det här är så roligt!! wiiie hurra etc! och det får jag bli glad över för vi bor inte ihop och det är således inte naturligt utan bara bara bara fint.

323

Igår satt jag i en fåtölj med min pojkvän och grät, grät, grät. Jag satte in kläder i garderoben och grät, grät, grät. Jag grät när jag somnade. Jag grät när jag vaknade. Jag åt min frukost gråtandes. Jag åkte till skolan och grät. Jag var i skolan och var uppgiven. Jag åkte hem från skolan och grät.

Idag ska jag gråta. Med en start på imorgon och fyra år framåt ska jag inte gråta, jag ska kämpa. Jag ska kämpa för att ta tillbaka allt som Sverige borde stå för.

Snälla kämpa med mig. Inkludera också SDare för det är där felet ligger. Det är främst unga, arbetslösa män som röstat på SD. Dom som känner sig exkluderade från samhället, dom som känner att ingen lyssnar. Vi måste inkludera även dom, så att dom går till vallokalen om fyra år och lägger en röst för hela Sverige. Vi måste göra det för hela Sverige. Också för SDare. Okunskapen måste bort. Annars får vi aldrig bukt med detta.

(Och sen tycker jag att det är så jävla hemskt att alliansen får sitta kvar. Tillväxt framför välfärd för alla. 500 spänn mer i plånboken istället för omhändertagande. Jävla svin. Jävla, jävla svin.)

Det kommer bli bra, för det måste bli bra. Men det blir inte bra om vi inte kämpar. Så upp till kamp nu för fan.

Kram på er.