torsdag 7 juli 2011

548

När lär man sig stabilitet? När lär man sig balans, att inte pendla mellan högsta toppen och djupaste dalen hela tiden? När försvinner det svarta där i magen, när slutar det äta upp mig? Kommer det någonsin hända eller kommer jag leva såhär alltidalltid - går på moln och sedan; äts upp av haven? Kan någon snälla svara på det, kan inte någon bara döva det där som känns, det som dödar gör mig likgiltig äter upp mig, för jag orkar inte göra det själv, jag är trött.

Jag vet inte.
Det blir tisdag och Victoralarmet ringer. Jag väcker honom och det är en vanlig tisdag, allt är vanligt: dagen innan har vi ätit nattmiddag på balkongen, vi har kramats och hånglats och pratat politik och pratat tonår och pratat pratat pratat skrattat letat resor, nivet sådär som man gör. Allt är vanligt förutom att jag vet: ikväll kommer jag inte krama honom, ikväll kommer jag inte somna med hans andetag mot mitt bröst och jag vet inte varför, men jag blir avig. Han kryper närmare; jag vänder mig bort. Han kysser; jag avslutar. Jag försvarar, förklarar: alltså jag vet inte, jag tror fan att mitt undermedvetna bara hatar dig för att du åker igen, för att vi inte ska ses på en vecka och det är så jääävlaaa löjligt, jag vet hur osjälvständig jag är men fan victor, hela min kropp protesterar. Hjärtat vill bara krama och säga "åh ha det så kul" men kroppen spjärnar emot och han kramar hårt, svarar: du är inte löjlig, eller jag vet inte, men VI är väl löjliga och osjälvständiga isåfall, vi behöver varandra jättemycket ju och det måste inte vara så negativt, väl? fan, jag vill verkligen inte åka ifrån dig, jag vill ha med dig överallt, vara med dig jämt..jag tror inte att jag fattar vad jag utsätter dig för, när du åker ifrån mig kommer jag ju fan dö

och jag vet inte. Mina kompisar retar mig för att vi hörs och träffas så ofta och igår sa min kompis E: fan, jag fattar inte hur ni orkar hålla på sådär hela jävla tiden, jag skulle typ bara vilja skrika "MEN FÖR FAN LÄMNA MIG IFRED DÅ!"
och det enda jag kan säga är att nej, det blir aldrig någonsin jobbigt jag vill vara med honom alltid, jag vet hur löjligt det här låter men det här är fan mannen i mitt liv och allt är så enkelt med honom, jag vill alltid alltid vara nära

Åter tisdag: han packar och vi äter lunch rabarberpaj glass, har sex precis efter att ha duschat duschar igen och jag älskar honom, jag älskar livet vi skapat med varandra för i det har allting som varit jobbigt avdramatiserats: vi äter en extra efterrätt och ingen av oss tänker efter, vi bara gör det, och vi lagar vanliga jävla måltider istället för att äta mackor/fil och vi lägger oss och vi somnar och vi vaknar och ångesten hittar inte ända fram, vi motar den åt varandra och det här livet, det enkla där vardagsgrejer får vara just det istället för att bli stora ledsna beslut, det är ett liv jag vill leva och jag vill leva det alltid och jag vill leva det med honom. Det är min sanning i sin puraste form, det är vad jag vill med livet: att vara med honom. (Jag vill såklart massor mer, jag har storartade planer för vad jag vill och ska göra: jobba med utbildning i palestina är min högsta dröm och mesta plan för livet, men det här livet med honom honom honom: det är grunden, det är förutsättningen för att det ska gå, det gör mig trygg och stabil och det får mig att hoppa utan att någonsin tveka).
(obs obs obs jag är ej ihop med en man med dålig klädsmak, han har på sig gamla
lånade fula badbyxor)

Han var i Berlin för bara två veckor sedan och nu lämnar han mig alltså igen. Den här gången i förmån för Danmark och samma dag som han kommer hem åker jag till mamma och vi ska vara utan varandra så länge som vi aldrig varit tidigare och det skapar hål i mig, jag vet inte varför men jag faller utan att kunna se klart, jag får inte ihop mina känslor för jag tycker INTE att det är jobbigt att han åker bort, jag tycker att det är bra. Dels för att han får göra något roligt och att han får göra det med sitt band som behöver bli bättre vänner igen efter månader av bråk och irritation och slitningar, dels för att jag tror att det är bra för oss att faktiskt fatta att vi inte går av om vi inte är med varandra varenda jäkla dag. Vi är två personer, inte en, vi kan omöjligt vara en och jag tänker aldrig någonsin stoppa något han vill göra, aldrig någonsin vara så egoistisk med honom, för jag tror att det bara skapar bitterhet och i längden tar sönder allt som är fint. Det är så fullkomligt jävla självklart egentligen, men jag tror att det är första gången jag inser det till fullo, första gången jag på riktigt prioriterar den andres bästa framför mitt jävla lilla ego. Kärleken den rena. Jag är inte ledsen för att han åker bort, jag känner mig inte övergiven och oälskad, jag är bara ledsen

och rädd

för att vara ensam. I vintras när jag helt och fullt bodde själv (jag bor själv nu med men jag vet inte om det räknas helt när man är så fastlimmad vid en annan person som jag råkat bli) var det så självklart och gjorde samtidigt så ont: min disk var bara min min tvätt var bara min det var bara jag som såg till att jag åt och sov det var bara jag jag jag, och fan. Jag vill inte tillbaka dit, jag vill inte ramla in i gamla vanor men jag kan inte, jag BEHÖVER honom för att se att jag faktiskt kan och vill diska min jävla knulldisk, han får mig att inte förslappas och fan, jag vill inte leva ensam, jag vill inte vara ensam, jag passar inte för det

och jag faller
faller
faller

för jag orkar inte somna när han inte är bredvid, jag har ingen lust. Jag kommer hem efter att ha hängt med mina fucking fantastiska kompisar, jag har spelat tv-spel och sett matrix och ätit tusen kilo chips och vandrat omkring och varit på museum och suttit i park och det har varit fantastiskt jättefint

och jag kommer hem och golvas för det är så tomt och tyst: i lägenheten och i mig. Det är ingen som kramar mig hårt, ingen som sjunger och visslar, ingen att prata med och det ingen:et hade nog inte varit så tyngande om det inte vore för att ingens motsats är Victor.

Jag golvas för jag vet att det är åtta dagar nätter utan det, åtta dagar nätter av kärlekssms och jag vet: jag är lyckligt lottad, jag vet: jag borde inte klaga, men bristen på hans röst hans bröst hans kramar hans andetag hans hud åh hans hud:
den bristen skapar sådana hål i mig att jag inte kan rymma och jag slukas jag blir svart

och jag golvas mest av allt för jag vet: det är åtta dagar åtta nätter och sedan kommer han tillbaka och vi får en månad, lite mer, av varje dag-vardag av varje kväll-skedning

vi får en månad en liten jävla månad och sen
sedan sen sedan flyttar han och jag vet, också här, jag vet: jag är lyckligt lottad, jag är lyckligt lottad, jag är lyckligt lottad,
men flyttbeslutet är taget nu, så taget det kan bli när det handlar om Victor (som aldrig någonsin tidigare planerat längre än tre dagar framåt), flyttbeslutet är taget bostadsansökan gjord och han pratar om det så ofta och ibland vill jag bara skrika att han ska hålla käften, för jag orkar inte höra honom prata så lättsamt om det, jag orkar inte bara le och vara glad. Jag gör min tappraste insats för att inte skrika för jag VET att den här flytten är det bästa för honom och jag vill hans bästa, jag vill hans bästa, jag vill hans bästa och jag vet hur Victor fungerar, om jag pratar om att det gör mig ledsen för ofta kommer han bli för ledsen och backa och igen: det bygger bara bitterhet och missunnsamhet och jag tänker kämpa mitt allra mesta för att aldrig släppa in dom känslorna i vår relation. Mota bort innan det finns, göra mitt bästa, göra vårt bästa.

Jag vet hans bästa och jag vill hans bästa och just nu i den här situationen i det här året så är det bästa att han flyttar. Att han tar itu med det han lämnat, att han gör om gör bättre. Jag har redan gjort den grejen och det betydde så otroligt mycket för mig, det har fått mig att växa så mycket och jag vill att han ska få göra det, vill aldrig vara bromskloss men samtidigt vill jag inte ha ett år av telefonsamtal, jag vill inte göra det till vår relation, jag vill ha honom HÄR, bredvid mig hela tiden bredvid mig. Det är vad jag vill. Jag vill inte sakna jag vill inte vara ledsen jag vill inte jag vill inte och jag är så otroligt jävla rädd för att känna mig övergiven och lämnad, för att han får göra något nytt och kul medan jag bara kommer gå runt i samma jävla stad göra samma jävla grejer höst vinter vår:

är rädd för ett liv som är hans där jag inte har självklar plats, där jag inte är en del, där jag bara besöker

men allra mest är jag rädd för det här:
ex-M började ny skola fick livskris drogs in i allt det där hittade ny tjej (på skola) glömde mig ljög för mig dumpade mig
allra mest är jag rädd för att det skulle hända med Victor, för vet ni vad? Victor är DEN personen, han är mannen i mitt fucking liv och jag har aldrig trott på det innan, men det här är så rätt och rent och fantastiskt och det allra bästa jag någonsin kan tänka mig

och händer det som hände med ex-M med Victor, då ger jag fan upp, då lägger jag ned, då vill jag inte mer.

Jag säger allt det här och mer till honom, självklart säger jag det: jag vill ditt bästa men jag är ledsen för att du ska flytta, jag kommer sakna dig så mycket och att ses en gång i veckan, det räcker inte. Jag vet att folk har distansförhållanden över hela världen men det hjälper inte mig, för att träffa dig en gång i jävla veckan: fan, det räcker inte för mig. Jag vill vara med dig varje dag, jag vill somna och vakna vid dig, jag vill ha precis så som vi har det, jag vill inte att det ska förändras och jag förstår så jävla mycket att du behöver göra det här och att du behöver göra det nu, jag tycker bara att det suger. Jag kommer inte hindra dig, jag vill att du ska flytta samtidigt som jag vill låsa in dig och kasta bort den jävla nyckeln och bara krama dig dygnet runt
och han svarar så mycket, vi pratar länge och han säger bland annat:
jag tror inte att jag förstår vidden av vad det är jag gör, jag kan liksom inte se så långt in i framtiden, jag kan inte föreställa mig hur det kommer kännas att inte träffa dig varje dag och veta att jag själv är ansvarig för det..jag kommer sakna dig så jävla jobbigt, du måste förstå det, du verkligen måste förstå det. Du är det viktigaste i mitt liv, du betyder allt för mig josefin. Det kanske låter paradoxalt, men utan dig hade jag aldrig vågat göra det här, det finns inte en chans och här protesterar jag, försöker trycka på att det är han inte jag som strider att all utveckling är han inte jag och han protesterar tillbaka: men på riktigt, du är min plattform. Utan dig kan jag ingenting. Innan dig hade jag fan inte ett liv, det var bara tomhet. Det var bara tomhet. Jag kunde aldrig sova, jag åt ingenting. Det enda jag gjorde vara att spela gitarr och dricka öl, typ. Jag vet inte om du förstår hur stor skillnad du verkligen gjort, hur stort det är att jag kan gå och lägga mig vid ett och faktiskt somna på en gång. Du gör mig trygg och det är så jävla läskigt att flytta ifrån det, men du får inte tro att jag flyttar ifrån dig. Det är dig jag kommer hem till, inte flyttar ifrån. Jag vet hur förvirrat och motsägelsefullt allt låter, men du är den som gör att jag vågar och du är den som gör att jag kommer komma hem igen. Allt får ett helt annat värde genom dig..det är inte dig jag flyttar ifrån. Det är inte dig, det är allt annat. Det är bara något jag måste göra
och vi glider från det, pratar istället om att han är rädd för att börja skolan för skolan har varit ett så stort problem för honom. Han är en av dom smartaste jag känner men han har haft sådan extrem ångest, han har (som han själv uttrycker det) aldrig klarat ansvar och nu ska allt förändras och det kommer bli en stor omställning och han är rädd och liten och jag påminner att om det blir för stort och för jobbigt, om det inte går, då får man säga att nej, jag vill inte, man får ångra sig och det är inte ett misslyckande, det är snarare modigt och fint och stort att våga ångra sig
och jag får så ont i hjärtat när jag tänker på min fina fina fina kille som har varit så ledsen, att livet är så svårt för honom, jag drar honom till mig och stryker ryggen, håret, påminner igen: man får säga nej. Det är en bra grej att kunna. Det är bra att kämpa men om man kommer till en punkt där det bara inte går längre, då är det bättre att säga nej. Om det mot förmodan blir så kommer du inte komma tillbaka till allt som varit tidigare, du kommer komma tillbaka och ha lärt dig massor ändå, även om du inte gjorde färdigt hela året. Försök tänka så, för det är så sanningen är

och egentligen, egentligen känns distansgrejen oftast ganska lugn i mig, jag känner mig säker på att vi klarar det för herregud det är en fucking timme bort, det är inte andra sidan jorden inte ens andra sidan landet. Jag vet att vi klarar det, jag bara vill inte. Jag vill för hans skull att han flyttar, men jag vill inte. Jag vill ha honom här, bredvid mig. Varje kväll natt morgon. Jag vill att han ska diska min disk och duscha i min dusch och jag vill inte stanna uppbyggandet av livet vi börjat leva, jag vill inte pausa
men jag vet att han måste flytta för att kunna komma tillbaka, för att kunna bygga själv, för att så många orsaker, jag vet

men det gör mig ledsen och jag kommer inte ifrån det. Det gör mig ledsen och jag är så jävla rädd att samma ex-Msak ska hända med honom, så jävla jävla rädd för att bara vara en person som fick honom att våga gå vidare, att det är min enda roll i hans liv och jag pratar om det med honom (men nej, aldrig, det finns ingen chans. Det är dig jag ska leva med. Jag kommer inte glömma bort det, du är för viktig, jag ska gifta mig med dig. Den här skolan kommer bara göra att jag förstår det ännu mer, det är jag säker på. Det är det enda jag är säker på, josefin.) och jag berör det lite lätt med en gemensam vän som säger: det finns ingen chans att det händer med Victor, inte en chans. Kolla på hur han tittar på dig och sen kommer du komma fram till det själv. Seriöst

och jag vet ju det. Egentligen. Men nu är klockan natt och det är tomt här, han ligger inte bredvid mig och jag fasar för att det ska normaliseras, jag vill inte inte inte det, det är hål i min mage och jag ska sluta skriva det här nu för det är redan för långt och förvirrat för att någon ska orka läsa

2 kommentarer:

lina sa...

känner som vanligt igen mig så jävla mycket. jag och XL ska vara ifrån varandra i fyra nätter nu och det känns bara fel, fel, fel! alltså, jag är inte ledsen i hela magen som jag kunde bli förut men det känns liksom tomt. distans suger när man bara vill vara nära!

belle sa...

beata är hos sina föräldrar i helsingborg förti minuter bort till på söndag & hon fyller år på fredag & jag kommer inte vara där & kanintesova orkarinteköpamat fattar inte fy fan fy fan är man såhär jävla svag? blir så förbannad på mig själv helvetes jävla pisskit jag skulle ju inte hamna här skulle inte sitta vid fucking facebook & vänta på att hon loggar in & skriva dörutandig på fittchatten. fan också & det är bara torsdag & jag saknar henne så mycket att jag kommer reducerats till en liten fettfläck när hon väl kommer tillbaka. ghklhjkglfkl. ibland hatar jag att älska