söndag 3 juli 2011

547

Det har varit vi i fyra månader nu.
Det är fyra månader sedan vi blygt tittade på varandra under luggarna, sittandes på ett av alla våra sunkhak. Fyra månader sedan vi pratade om anarkism och Eldkvarn, fyra månader sedan vi sprang till min sista buss och sa: tackförikvällduärverkligenfin exakt samtidigt, lutade oss in för att kramas adjö men istället råkade hångla tills busschauffören stirrade elakt och dom andra passagerarna suckade.

Det är fyra månader sedan och det känns som igår, för han skapar fortfarande fjärilsexplosioner i mig och ibland när jag tittar på honom blygvänder han bort blicken, blir tyst och kramar mig hårt som för att säga: orden räcker inte. Han känns fortfarande så ny i mig, varje dag överrumplas jag av: hur vacker han är, av: hur smart han är, av: hur bra han formulerar sig, av: hur snäll och god och fin han är mot mig.

Det känns som igår och det känns som tusen år sedan, för på dessa fjuttiga månader har vi byggt det som nu är nästan hela min värld, det som är min grund mina hörnstenar min fallskärn mitt allt mitt allt mitt allt. Han ger mig så jävla mycket kärlek och stöd hela tiden:

Som när jag kommer hem från jobbet och är trött och surig för fy fan vad jag är trött på att bli utskälld för fel jag inte gjort och han har diskat all min disk och på golvet ligger en hyrfilm från stadsbiblioteket, en lapp med ett hjärta och en hög med tjugor som han vikt ihop till hjärtan (det tog två timmar berättade han sen) och skrivit chipspengar

eller som när vi äter frukost och jag ska till jobbet, har jobbat varje dag i tolv dagar och jag är utled, jag gnäller: det här PASSAR inte mig. Jag vill inte jobba så inrutat, vill inte vakna äta jobba äta jobba äta sova vakna äta jobba sova äta, jag vill inte det! Jag vill inte göra såhär meningslösa grejer, jag vill fan göra världen bättre och där sitter jag i en jävla kassa och bara hejar på kapitalismen: "Här, en hink skumgodis! Du behöver den inte och den skadar miljö människor djur, men köp ändå den för fan!" och när jag i torsdags var allergi-ig och verkligen inte orkade jobba så var jag ändå tvungen och fick fan inget annat än sura blickar när jag kom in till jobbet, trots att jag hade damm i hela jävla hjärnan. Jag vill inte! och han suckar inte, som andra gör, han påpekar inte att jag borde vara glad att jag har ett jobb, som dom flesta gör, han ser på mig med oro och säger: men josefin säg nej. Så länge du har pengar nog för att klara dig så är det bättre att du tackar nej och är ledig istället och kan göra något du känner är vettigt istället

eller som när det kommer en tisdagskväll och jag har jobbat, såklart, och vi åker till havet och pratar pratar pratar om allt om inget om det som är däremellan och som så ofta annars hamnar vi i en diskussion om vår förträfflighet och han säger: josefin jag har alltid varit emot tvåsamhet, alltid sett det som en så konstlad grej. Jag har aldrig levt såhär nära någon annan, jag har aldrig delat livet med någon för jag har varit så övertygad om att det inte är för mig, att det bara är inbillning. Jag trodde aldrig att det kunde kännas såhär bra att vara med någon annan, jag trodde aldrig att jag skulle kunna få såhär mycket kärlek..aldrig någonsin. Du passar mig perfekt. Du är den finaste bästa smartaste underbaraste personen jag vet. Jag älskar dig så mycket, jag älskar dig mest av allt i hela världen. Jag ska gifta mig med dig en dag, det vet du va? Vi ska gifta oss och skaffa barn och göra allt på vårt sätt, det som passar oss bäst och någon dag efter det frågar han när jag vill ha barn vilket leder till en lång diskussion om barnuppfostran och hur vi vill göra och varför och han är så välformulerad och tänker verkligen efter, han är verkligen så jävla vettig och jag älskar det med honom, jag älskar allt med honom.

Han vill mig väl och varje dag märker jag att han verkligen gör sitt absolut bästa för mig, för oss och det gör mig så otroligt lugn och trygg. Nästan allt vi säger och nästan allt vi gör har jag redan sagt och gjort med ex-M, men aldrig tidigare har jag till fullo förstått och menat det jag sagt, aldrig har jag varit så trygg och lugn men framförallt: aldrig har jag vetat såsom nu, såsom med Victor. Jag inte bara känner till utan VET hur han känner för mig, jag vet att han menar allt han säger, jag vet att han vill mitt bästa, vårt bästa, att han vill vara med mig alltid. Jag är helt och fullt säker och trygg i den här relationen. Det är första gången för mig. Trots att så mycket borde vara förbrukat är vårt förhållande så rent från skiterfarenheter. Den är ny och den är ren och den handlar bara om oss.

Det har varit vi i fyra månader nu och aldrig tidigare har jag upplevt en sådan hängiven och vacker och stark kärlek. Han är allt allt allt jag alltid velat ha men aldrig trott funnits, på riktigt han är allt det. När M hade dumpat mig skrev jag (i ett utkast jag aldrig vågade publicera) en lista på alla kriterier jag ville att en potentiell partner skulle ha och Victor är allt det. Precis allt. Han kramar mig hela tiden, vill vara med mig alltid, vill ha sex ofta, tycker om att läsa och är medveten och tålmodig och god och han gör mig bättre han gör mig bättre han gör mig bättre. Jag älskar honom. Jag älskar honom fullständigt. Jag är så förälskad och kär i honom att jag fortfarande inte kan tänka riktigt klart, att jag fortfarande tänker på honom konstant.

Det har varit vi i fyra månader och vi är båda ganska känsliga personer; tar åt oss av fel saker och blir onödigt ledsna och självklart krockar vi ibland, men jag är ingen drama queen längre. Jag reser mig inte upp och går, jag smäller inte i några dörrar och varje gång vi bråkat kramas vi tills allt det ledsna runnit ur oss, tills det enda vi kan prata om är hur mycket vi tycker om varnadra, men framför allt: vi pratar ofta om vår relation och det kommer väldigt naturligt. Idag pratade vi om att behöva anpassa sig till varandras olikheter och hela tiden var det lugnt och sansat, inte en enda gång fick jag ont i magen och kände mig påhoppad eller oälskad. Jag är så mån om att kunna fortsätta så, att aldrig glömma bort att vi är två personer, att aldrig sluta prata.

Det har bara varit vi i fyra månader och jag är fullständigt övertygad att det här är DEN personen, att Victor inte bara är Victor utan han han HAN, att det är honom jag SKA vara med. Jag har aldrig trott på något som liknar the one, men fan, nu gör jag det. Det är med honom jag är min bästa version, det är han som är allt det jag inte vågat önska mig. Det har bara varit vi i fyra månader och jag vet att allt som känns evigt egentligen är förgängligt, men än mer vet jag att det är med honom jag vill vara tills himlen faller ner i havet, mest av allt vet jag att jag tänker jobba målmedvetet för att det ska bli så tills det inte går mer. Det finns ingen annan jag vill bli gammal med. Det finns ingen jag vill se världen med, ingen annan jag vill gifta mig och skaffa barn med. Om det inte går med honom, well, då får det faktiskt vara, då ger jag kanske upp.

Det har bara varit vi i fyra månader och det finns ingenting som gör mig så trygg och glad som att veta att vi har så många år kvar. Så många år.

3 kommentarer:

belle sa...

blir så himla glad, grattis josefin! för två dagar sedan firade jag & beata ett år & jag fattade inte riktigt fattar inte att det gått så lång tid att hon varit min & jag hennes liksom varandras SÅ länge. känns som igår. precis som du skrev. klockan tre imorse åkte vi hem från nån klubb i malmö & jag kunde inte tänka på annat än just det inte säga nått annat än det. ibland känns det bara som att jag är så full av kärlek att jag kommer spricka. vågar knappt röra på mig

Den där Jenny sa...

Och vet du vad? Det går, det blir liksom år på år på år och helt plötsligt har det gått fyra år och inte fyra månader och man är fortfarande lyckligast i världen och minst lika kär!

appelpaj sa...

alltså detta är så himla fint. dina ord som flyter men framförallt kärleken. det är så den är. äkta enkel och udnerbar.